Det var längesen, lääängesen det dök upp någon smiley på min blogg. Vi snackar år. Om de ens har förekommit. Kommer faktiskt inte ihåg längre. Men det är bara en grej jag inte gör. Känns fel i publicerad text, och jag stör mig oftast på dem i andras bloggtexter med. Och om du nu gör smileys, skit i mig, spela roll vad jag tycker. Men så är det i alla fall. Men så till det paradoxala. Kommentarerna. Jag har nästan alltid en smiley i mina kommentarer eller svar på kommentarer. Där känns det nästan befogat. Nästan som ett måste. Och jag står frågande inför det. Min smileyinkonsekvens.
åh, jag känner likadant ;-)
SvaraRaderaKanske känns dina inlägg mer som texter och kommentarerna och kommentarssvaren mer som direkt kommunikation där det alltså kan vara mer befogat att tydliggöra sitt "tonfall" med en liten känslogubbe?
SvaraRaderaTycker det är stor skillnad på en bloggtext och en kommentar här som svar. Är mer direkt kommunikation här liksom, mellan två personer. En text är liksom... för flera på en gång. Känns som jag bara krånglar till det nu, men jag tycker det är skillnad och det känns helt rätt här, men inte i bloggen. Jag gör det ytterst sällan i bloggen, då ska det vara något verkligt speciellt kul eller tråkigt. Men det känns på något vis som min uppgift som bloggare att kunna använda mig av endast ord för att kunna förklara vad jag menar :) <----där kom den!
SvaraRaderaJag tänker exakt likadant! Aldrig att jag använder mig av det i mina texter på bloggen, men ofta i kommentarer och såklart i sms.
SvaraRaderaMen man är lite smiley-skadad, ibland när jag skriver på bloggen så känner jag dock ett sådant behov av en smiley, gärna den blinkande varianten för att förmedla en sinnesstämning. Men det är Åh så förbjudet!
tänker precis likadant! kommentarer är annorlunda än själva inläggen
SvaraRadera