fredag 20 september 2013

Utlovad renoveringssammanfattning från tidsoptimisten

Förra helgen utlovade jag på Instagram en liten renoveringssammanfattning, men sen kom livet emellan. Är trött på att säga så, men så är det. Och nej, jag har inte lyckats att matcha min ambitionsnivå riktigt med min faktiskt tidstillgång än. Småbarnstider hej hej, småbarnstider! Dessutom är jag ju i grund och botten en, som det nu verkar på senare år, obotlig tidsoptimist. Något jag både avskyr och uppskattar med mig själv. För jag vågar satsa på att jag hinner, och kör på! Och oftast leder det till att jag får väldigt mycket gjort, om än inte allt jag trodde jag skulle hinna. Men jämförelsevis så verkar det leda till att jag hinner med väldigt mycket, för det är ständigt den reaktionen jag får av andra "Hur hinner du så mycket!?" Och egentligen vill jag svara, men vadå, jag hann ju inte ens med hälften av det jag trodde jag skulle hinna!? Men istället svarar jag oftast, ja jag vet inte.
Men den uppenbara baksidan av min tidsoptimism är ju att jag ofta, om inte alltid, är sen till utsatta tider. Deadline brukar jag dock kunna hålla, när det kommer till något jag ska göra eller producera, men ska jag vara någonstans med barnen, exempelvis på BVC en viss tid, ja då är jag alltid där minst fem minuter för sent med andan i halsen. Tråkigt! Och det avskyr jag verkligen, men jag får lägga hela min kraft bakom att vara någonstans i tid, och det orkar man bara max någon gång nu och då. I alla fall om jag ska vara själv någonstans, men nästan aldrig om jag ska vara med barnen någonstans.
Nåja, det hade ju kanske inte så jättemycket med renoveringsinlägget att göra. Men det kommer! Om vi säger såhär. Jag har ju före-bilderna, och själva renoveringen är ju gjord, så det som återstår är att piffa lite, fota, fixa bilderna och lägga upp dem med lite text. När jag får till det vet jag inte riktigt, men jag ser fram emot att göra det i alla fall! Så mycket kan jag lova!

söndag 1 september 2013

Fire side thoughts


Sitter och stirrar in i elden och låter tankarna vandra. Förundras, men inte förvånas bland annat av de som avföljer direkt man skriver att man är med i en kyrka. Är jag plötsligt en annan person då? Jag skäms inte för min församlingstillhörighet. Kommer aldrig att hymla med vem jag är. Jag är stolt över kyrkan jag är med i. Säga vad man vill, men den hjälper hundratals hemlösa, ensamma, svårt sjuka och utsatta människor varje vecka. Och nästan alla som hjälper till med det gör det helt oavlönade, och gör det enbart av kärlek till sina medmänniskor. Vart mer än i en kyrka hittat du i detta land en samling på ett par tusen människor på samma ställe som gör så? Sen finns det såklart svåra frågor, men jag är så trött på att folk väljer att se enbart dem istället för allt gott som faktiskt sker. Det är lätt att va populär i Sverige idag, det är bara att vara extremt politiskt korrekt och ateist. Men jag är inte ute efter att va populär, jag är ute efter att va sann mot mig själv och det jag tror på.