Nya armband i webshopen!

Nu finns det en serie nya armband i webshopen, handgjorda av yours truly! Kände att trots att de utlovar snö nu igen i veckan, så är det ju verkligen dags för vår nu! Så de blev armband i riktigt våriga, nästan somriga färger! De är i träpärlor och howalit, en slags syntetsten, med metalldetaljer i antingen guld eller silverfärg. Fler varianter lär dyka upp framöver! Men först så tycker jag att det börjar bli dags för den där lilla bebisen att titta ut nu. Har gått 39 fulla veckor idag, då det är ju bara en vecka kvar nu till beräknat datum. Heeelt galet! Det här är nog den overkligaste graviditeten av de tre. Känns nästan liksom inte på riktigt, för man hinner inte smälta det på samma sätt när livet swischar förbi runt om en i 190 kilometer i timmen! Men nu ska jag faktiskt ta det väldigt lugnt de kommande dagarna, och försöka göra just det, smälta att det kommer en ny liten människa in i våra liv vilken dag som helst!

Tour de France, not today baby.

Det var nog för väl att jag inte hade bokat in något Tour de France idag ändå. Tvätten ligger kvar, ovikt. Maten lagades, men det var bara för att vi inte skulle svälta och ut kom vi ej. Jag hade en del energi, men en liten tös var inte på humör idag. Tandsprickning och växtvärk misstänker jag. För hon är så gnällig, och dregglig och har konstant en hand i munnen. Sen så märker jag ju att hon sträckt på sig en bit på längden, på hennes byxor. Så det har varit mycket: "He! He! Komma! Komma!" idag, med uppåtsträckta armar och spretande fingrar. Och mycket gnäll. Ja, inte bara från mig då. Dylan däremot, han är en sådan hjälte! Inget illa ment mot Daisy, för han har också gått igenom den här tiden. Men när mamma inte mår bra, och lillasyster kräver mycket av min energi, ja då är han så hjälpsam och snäll. Så idag när Daisy sov så tog vi en lååång gosstund istället för att vika tvätt. Sen somnade vi båda på vår säng, och så var dagen nästan slut. Och min ork med. Dessutom var jag bara så less på allt ätbart vi hade hemma, och sugen på någon trevlig inredningstidning att ströbläddra i medans barnen lekte lite. Och just som jag dragit en djup suck så ringer telefonen. En vän stod utanför, med en korg fylld av gravidgott och TRE inredningstidningar!!! Helt galet! Jag försattes nog i någon form av chocktillstånd. Och inte så konstigt. En ängel flög ju förbi.

Man vet att...

Man vet att dagen kunde ha fått en bättre start när klockan är tio och man äter frukost för tredje gången. Och man hoppas på att få behålla den denna gång. Utöver det känner jag mig faktiskt ganska pigg. Så jag hoppas att magen ska lugna sig lite så blir det nog en riktigt bra dag idag! Jag menar, har jag fått returnera frukosten två gånger och fortfarande känner mig hyfsat pigg, tänk då hur pigg jag hade varit annars! Tour de France? Nu står mitt hopp mer till att orka vika in tvätten, ta disken och packa några orders. Sen fixa lunch för tre och kanske, kanske orka ut en liten sväng efter det.

Jag kommer på mig själv ibland med att tänka att det här, det måste nog ändå vara den jobbigaste graviditeten av de tre! Men det stämmer faktiskt inte. Det är bara att man glömmer. Minnena bli lite suddigt romantiska och nutiden smärtsamt och knivskarpt verklig. För jag vill trots allt minnas att med Dylan, då låg jag på sängen i vårt sovrum, efter att ha kastat upp ett par gånger, och grät. Och tänkte att jag var så slut så att jag kunde nästan lika gärna dö, bara för att slippa eländet. Och då hade jag inte ens ett, än mindre två barn till att ta hand om. Så. I will survive. And more so. I will thrive!

Just hanging around

Ni som hänger på Insta får ju all förhandsinfo nu för tiden! Så för att göra en lång story kort, och förklara toalettbilden... Yes! We're having a baby! Så ettan kom, tvåan kom, och trean kommer på en gång! Om allt går som det ska någonstans runt mars tror vi. Men det får vi veta mer om efter ultraljudet. Och ja, jag har mått fruktansvärt! Verkligen riktigt illa! Hua! Och mår väl fortfarande inte som en nyponros. Även detta en bidragande orsak till att det har stått lite för still här på los bloggos. Jag har typ småätit, sen lagt mig ner och vilat omgående för att få ha kvar det, och typ lyckats var annan gång och slutat knäböjandes framför porslinstronen de andra. Men nu börjar den värsta illamående dimman att lätta! Mycket tack vare att jag nu tar lite hjälp mot illamåendet också. Det har jag inte gjort tidigare, men denna gång kändes det nödtvunget! Jag menar, jag har ju inte bara en spysjuk mig att ta hand om, jag har ju mina två små älskade guldklimpar, världens bästa Dylan och Daisy att ta hand om dessutom. Och det kostar ju på. Jag vill ju ge dem allt mitt bästa hela tiden! Men för att göra det måste jag ju se till att ta hand om mig själv också. Annars så orkar jag ju inte. Så det är ju en balansgång, helt klart.

För övrigt så är jag stensäker på att det är en kille! Fast det kan vi ju inte veta såklart. Vi har aldrig kollat kön förut faktiskt, men funderar på om vi ska göra det denna gång. Bara för att ha gjort det någon gång då. Kan ju faktiskt vara sista barnet detta. Jag skulle lätt kunna vara jättenöjd med tre barn. Och sen för att lättare kunna tänka ut ett namn. Tjejnamn har vi faktiskt redan, men nu tror vi ju att det är en kille. Så på ett sätt vore det lite skönt att veta. Men det slutar säkert som tidigare, med att vi inte kollar, utan bara är jätteglada att det är ett tillsynes välmående barn. Men oavsett allt så är det ett välkommet barn! Kille som tjej, frisk eller med extra behov, en eller två! Mamma och pappa längtar redan!