Three cheeky little monkeys

Sitter på flygplatsen Charles de Gaulle nu efter ett par helt underbara dagar i Paris! Riktig indiansommar med strålande sol och runt 23 grader nu i slutet av september. Helt underbart! Tusen bilder minst har jag tagit också, på allt från takåsar till Eifeltorn. Delar gärna några sen! Men nu sitter jag här och förundras över att trots fantastiska dagar och mycket välbehövlig och efterlängtad egentid med mannen, så smyger ändå en känsla av hemlängtan sig in i magen. Och längtan, efter dessa tre små underbara busungar som jag annars spenderar största delen av mina dagar med. Och tänk, hur mycket jag längtade efter en liten, liten paus just innan vi for. Ett par fjuttiga dagar senare så är den längtan mättad och allt jag vill är att bre deras smörgåsar igen, hjälpa dem med dragkedjor och skor och ge dem en puss innan jag stoppar om dem för natten.

Jumping in puddles is a mandatory part of childhood.

Kvällssol och ösregn, klart vi skulle ut och plaska i vattenpölar!

Att hoppa i vattenpölar sent en sommarkväll när man borde ha legat i sängen. 

Sådant som barndomen ska bestå av.

Baby curls on the bathroom floor

Klippte min minsta lilla älskling nu ikväll. Klippte ett par centimeter där det var som längst. Det känns alltid lite vemodigt att klippa bort de där första bebislockarna, men den här tjejen har lite att ta av så det är inte mycket att sörja över. Skönt att mamma inte har lika mycket att borsta längre, tycker nog hon.

Starving for time

Alltid är det någon liten rackare som vill krascha vårt party. Väldigt illustrativ bild från för åtta månader sedan.

Man brukar ju säga att det finns något som alla har lika mycket av, och det är timmar på ett dygn. Men jag skulle vilja påstå att det är en sanning med modifikation, för alla har faktiskt inte lika många timmar på ett dygn. När du får barn så tar de barnen faktiskt flertalet timmar av ditt dygn i anspråk. På riktigt. Inte som en metafor, och inte parallellt med din egentid i någon slags symbios. Utan de timmarna som dem tar, de tar dem. Punkt. Visst kan man viss del av dagen fungera just i symbios, jag gör mitt och de gör sitt. Men ringer dem i behovsklockan då bromsas produktionen i den egna fabriken totalt av. Exempel. Du sitter på toaletten och någon klättrar upp på en stol där utanför som de sedermera ramlar ner ifrån. Under ditt pågående toalettbesök. Omedelbart avbrott i den egna produktionen tills den fallna är undersökt för skador och tröstad till åter förnöjt humör. Därefter kan den egna verksamheten fortgå förutsatt att man fortfarande har inspiration kvar för den. Annat exempel. Du sitter och vill slutföra en text. Ett blogginlägg, ett sms eller kanske bara en mening i ditt huvud, en så kallad tanke. Mitt i detta slutförande av text kommer kommer någon av de små på att de är hungriga, och de är det NU! Nej inte snart mamma, nu! Nej inte vänta lite, nu! Nu! NUUU! Sa jag nu? Lycka då till med att slutföra den meningen. Paus i produktionen åter igen.

Och fine, jag sitter inte här för att gnälla. Bara lite. Gnälla är ibland för sinnet vad Ipren är för kroppen vid huvudvärk. Man bara pyser ut lite, lättar på trycket. Men jag ska tygla mig, innan jag får alla som ännu inte har barn att avge löften om att leva i celibat, bara för säkerhets skull. För man har ju sina små lufthål också. Eller heliga stunder. Heliga stunder av egentid. Och nej, toalettbesök är ju uppenbarligen inte en av dessa stunder. Men när barnen sover, det är. Oavsett om det är dagtid, i bilen eller när det är för natten. Sovtid är lika med egentid, eller lika med partid med för den delen. Speciellt det sista sammanfaller ju oftast enbart med att de små sover för natten. Så den tiden är guld värd hemma hos oss. Vi myser, äter något gott, ser på film eller serie och pratar och planerar livet. Guld värd tid helt enkelt. Speciellt som barnvakt inte direkt blir enklare att få för varje barn man förärar världen med. Hur söta de än är uppenbarligen. Så tänk inte att kvantitet ska öka efterfrågan, det gör det inte. Bara ett litet tips sådär.

Men nu till min rubrik. Vår älskade ettåring har tydligen tagit en god klunk ur min genpool, en kallsup om man så vill, för vilken liten nattuggla vi har avlat fram! Inte så mycket att hon vaknar på nätterna och stökar runt, även om det händer. Men hon får liksom aldrig nog av dagen. Och med risk för att låta som tidernas sämsta morsa, men jag har nog ofta fått nog av henne en god stund innan hon fått nog av dagen, så att säga. Men vadå tycker hon. Är inte elva, halv tolv en bra läggningstid mamma? Nej vet du hjärtat, det tycker jag inte. För de dyrbara timmarna mellan klockan åtta cirka och klockan tio, elva de vill jag vara med pappa. Du och jag har ju redan hängt ihop hela dagen, och ska hänga ihop heeela dagen i morgon igen. Men vår kommunikation verkar inte vara på topp för hon ler och svarar "Okey!" och sen går hon och tömmer en låda i köket på bestick. Så Huston, vi har ett problem. Och nej det funkar inte kanon att bara låta henne dutta med sitt och köra egentiden parallellt. För hon ska var med, och då menar jag vara meeed. Helst sitta inklämd mellan oss, bökandes runt lite. Och hon ska äta vad än vi äter, och utföra distraherande handlingar så som att köra ett free base hopp från soffan utan skyddsnät eller tidigare nämnda omorganisation av kökslådor.

Jag älskar våra barn! Så mycket så att om jag sitter ner och tänker enbart på hur mycket jag älskar dem så börjar tårarna att spruta och hjärtat att värka som om någon har smällt av en handgranat av kärlek där inne. Och jag älskar min man precis lika mycket. Och jag älskar mig själv. För ska vi älska vår nästa så som oss själva, nu blir jag lite biblisk här, så förutsätter det ju att vi faktiskt också älskar oss själva. Och det gör jag. Och jag vill få tiden att räcka till för alla ovannämnda högt älskade personer. Men just nu är det lite knapert. Jag vet att det är där i livet vi är just nu. Småbarnsåren. Tre barn under fyra år, det är intensivt. Men större delen av tiden har det faktiskt funkat bra. Till och med riktigt bra stundtals. Och jag vet att alla jobbiga perioder har ett slut, bara i den tanken finns en stor tröst för mig. Men just nu vill jag bara ha en myskväll som inte blir inställd. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av överdrivet stort intresse, från överdrivet nyfiken ettåring.


English: A little whining about the fact that our one year old, Adelle is a little bit to lively in the evenings. Think she got those genes from me. But when I want to spend some alone time with my hubby, she sort of likes to crash our party. Really crash it. Eat what we eat, go and make a mess in the kitchen or crawl around in the couch and just make it a liiittle hard to relax and wind down. I love her to pieces, but all I want right now is just one night, one night, when we get to hang out. Just me and the hubbz.

Tour de France, not today baby.

Det var nog för väl att jag inte hade bokat in något Tour de France idag ändå. Tvätten ligger kvar, ovikt. Maten lagades, men det var bara för att vi inte skulle svälta och ut kom vi ej. Jag hade en del energi, men en liten tös var inte på humör idag. Tandsprickning och växtvärk misstänker jag. För hon är så gnällig, och dregglig och har konstant en hand i munnen. Sen så märker jag ju att hon sträckt på sig en bit på längden, på hennes byxor. Så det har varit mycket: "He! He! Komma! Komma!" idag, med uppåtsträckta armar och spretande fingrar. Och mycket gnäll. Ja, inte bara från mig då. Dylan däremot, han är en sådan hjälte! Inget illa ment mot Daisy, för han har också gått igenom den här tiden. Men när mamma inte mår bra, och lillasyster kräver mycket av min energi, ja då är han så hjälpsam och snäll. Så idag när Daisy sov så tog vi en lååång gosstund istället för att vika tvätt. Sen somnade vi båda på vår säng, och så var dagen nästan slut. Och min ork med. Dessutom var jag bara så less på allt ätbart vi hade hemma, och sugen på någon trevlig inredningstidning att ströbläddra i medans barnen lekte lite. Och just som jag dragit en djup suck så ringer telefonen. En vän stod utanför, med en korg fylld av gravidgott och TRE inredningstidningar!!! Helt galet! Jag försattes nog i någon form av chocktillstånd. Och inte så konstigt. En ängel flög ju förbi.

Man vet att...

Man vet att dagen kunde ha fått en bättre start när klockan är tio och man äter frukost för tredje gången. Och man hoppas på att få behålla den denna gång. Utöver det känner jag mig faktiskt ganska pigg. Så jag hoppas att magen ska lugna sig lite så blir det nog en riktigt bra dag idag! Jag menar, har jag fått returnera frukosten två gånger och fortfarande känner mig hyfsat pigg, tänk då hur pigg jag hade varit annars! Tour de France? Nu står mitt hopp mer till att orka vika in tvätten, ta disken och packa några orders. Sen fixa lunch för tre och kanske, kanske orka ut en liten sväng efter det.

Jag kommer på mig själv ibland med att tänka att det här, det måste nog ändå vara den jobbigaste graviditeten av de tre! Men det stämmer faktiskt inte. Det är bara att man glömmer. Minnena bli lite suddigt romantiska och nutiden smärtsamt och knivskarpt verklig. För jag vill trots allt minnas att med Dylan, då låg jag på sängen i vårt sovrum, efter att ha kastat upp ett par gånger, och grät. Och tänkte att jag var så slut så att jag kunde nästan lika gärna dö, bara för att slippa eländet. Och då hade jag inte ens ett, än mindre två barn till att ta hand om. Så. I will survive. And more so. I will thrive!

Just hanging around

Ni som hänger på Insta får ju all förhandsinfo nu för tiden! Så för att göra en lång story kort, och förklara toalettbilden... Yes! We're having a baby! Så ettan kom, tvåan kom, och trean kommer på en gång! Om allt går som det ska någonstans runt mars tror vi. Men det får vi veta mer om efter ultraljudet. Och ja, jag har mått fruktansvärt! Verkligen riktigt illa! Hua! Och mår väl fortfarande inte som en nyponros. Även detta en bidragande orsak till att det har stått lite för still här på los bloggos. Jag har typ småätit, sen lagt mig ner och vilat omgående för att få ha kvar det, och typ lyckats var annan gång och slutat knäböjandes framför porslinstronen de andra. Men nu börjar den värsta illamående dimman att lätta! Mycket tack vare att jag nu tar lite hjälp mot illamåendet också. Det har jag inte gjort tidigare, men denna gång kändes det nödtvunget! Jag menar, jag har ju inte bara en spysjuk mig att ta hand om, jag har ju mina två små älskade guldklimpar, världens bästa Dylan och Daisy att ta hand om dessutom. Och det kostar ju på. Jag vill ju ge dem allt mitt bästa hela tiden! Men för att göra det måste jag ju se till att ta hand om mig själv också. Annars så orkar jag ju inte. Så det är ju en balansgång, helt klart.

För övrigt så är jag stensäker på att det är en kille! Fast det kan vi ju inte veta såklart. Vi har aldrig kollat kön förut faktiskt, men funderar på om vi ska göra det denna gång. Bara för att ha gjort det någon gång då. Kan ju faktiskt vara sista barnet detta. Jag skulle lätt kunna vara jättenöjd med tre barn. Och sen för att lättare kunna tänka ut ett namn. Tjejnamn har vi faktiskt redan, men nu tror vi ju att det är en kille. Så på ett sätt vore det lite skönt att veta. Men det slutar säkert som tidigare, med att vi inte kollar, utan bara är jätteglada att det är ett tillsynes välmående barn. Men oavsett allt så är det ett välkommet barn! Kille som tjej, frisk eller med extra behov, en eller två! Mamma och pappa längtar redan!

Priceless

Dylan sitter med iPhonen och kollar på ett avsnitt av Bilar filmernas små kortfilmer "Maters Tall Tales" på Youtube. Efter ett av avsnitten så kommer det en hemmasnickrad musikvideo, bestående av låten "Life is a highway" och ett bildspel med bilder ur Bilar filmerna. Dylan ligger på mage i soffan med iPhonen framför sig när han plötsligt utbrister: "Åh... åhhh!" Följt av en djup suck, sen: "Jag älskar dig bilar!". En mamma fnissar för sig själv och hjärtat blir varmt. Han är en väldigt kärleksfull grabb den där lilla killen, och även Bilar får sin beskärda del.

#småbarnslivet

Springer runt och plockar barnkläder och leksaker i vardagsrummet när jag plötsligt känner hur det frasar till under foten genom mattan. Åh, en riskaka känner jag genom trasmatteväven. Nu i tio bitar. Måste komma ihåg att plocka upp den sen när jag inte har armarna fulla. Ett par minuter senare. Fras! Just det, riskakan. Nu i hundra bitar. Tar den efter blöjbytet. Åter ett par minuter senare. Fras! Tusen bitar, minst! Vid det här laget skäms jag, i alla fall en liten stund innan Dylan börjar skicka ljusstakar ner för rutschkanan och jag får annat att tänka på. Fras! Likgiltighet. Jag skäms inte ens längre för att jag har en riskaka som snart har blivit ett med mattan. Nån minut senare. Inget mer fras, jag bara tar den. Gör det. Sen, splash! Trampar i vällingpölen från en läckande flaska. Tar den när jag vikit in kläderna i Dylans byrå tänker jag. Någon minut senare. Splash! Just det...

Hur stor har han blivit egentligen!?

Jag la just om en liten kille som kom upp och sa: "Mamma, Dylan hickar!" Varpå han går runt med sin snuttefilt släpandes efter sig och låtsashickar ett par gånger. Jag och mannen sitter och håller oss för munnen för att inte utbrista i ett asgarv som skulle väcka lillsyrran också. Och så går han rakt fram till TV:n, slår på den och kryper upp i soffan. Och vi ba, jaha? Och den mycket konstlade urgulliga låtsashickan har upphört. Så jag frågar honom där han sitter bredvid mig i soffan om han bara låtsades, varpå han svarar: "Ja, Dylan gosa soffan. Kom pappa! Sitt soffan!" Och klappar med handen på den tomma platsen på andra sidan om honom. Så där vill han sitta, mitt mellan oss och gosa. Och en mammas hjärta smälter. Han kommer upp, han låtsas att han har hicka för att få vara vaken (!?) och allt bara för att få sitta i soffan och gosa. Jag tror inte riktigt jag hänger med här. Är det här samma lilla kille som låg mellan oss den där första natten tillsammans alla tre, och grymtade när han grät så att han lät som en liten minigris? Samma kille som sa "Daddel daddel daddel!" på repeat. Och som lärde sig gå för att han så promt skulle ha sin mammas iPhone. Det är verkligen dagarna som går som är livet, och just nu flyger dagarna förbi! Själv, har han börjat säga hela tiden också. "Dylan ta jölken hälv!" Ja, ta mjölken själv alltså. Och visst kan den vara påfrestande ibland, den här lilla järnviljan som börjar lysa igenom, men jag försöker oftast att se det komiska i det. Man vinner mycket energi på att inte bli irriterad över allt, utan le lite för sig själv istället. Men framför allt så är det otroligt mysigt att börja lära känna den personlighet som han går och bär på, han är en otroligt fin kille min lilla son. Och jag älskar honom över allt annat.

Tankar

Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.

Att mena olika saker

För en stund sedan sa jag till Dylan: "Så! Nu ska vi gå och hoppa i säng!" Varpå han chockar mig med att jublande utbrista i höga C: "Jaaa!" och dansa en liten glädjedans. Sen slog det mig att vi nog tänkte på heeelt olika saker. För innan jag visste ordet av så hade han sprungit in på vårat rum, snabbt som bara den klättrat upp i vår säng och stod och hoppade där frenetiskt. Nåja, vi fick båda rätt till slut, nu är alla sängar hoppade i.

And so it has begun

Igår kväll var en mycket märklig kväll, av flera orsaker. För det första så somnade Dylan i min famn när vi satt i soffan och sjöng vaggvisor. Han bara däckade, strax innan åtta. Och han brukar kunna vara vaken i minst 30-40 minuter till. Och han somnar aldrig i min famn, det har alltid varit sängen som gäller, hur trött han än är. Och då sov redan lillasyrran sen tio minuter tillbaka. Så när jag lagt honom i sin säng, det är då det allra märkligaste inträffar. Jag och mannen kollar på varandra och ba: "Vi går också och lägger oss!". Och sagt och gjort, strax efter åtta (ÅTTA!) så hade alltså hela familjen knoppat in! Detta kanske är normalt hos andra, vad vet jag, men inte hemma hos oss det är en sak som är säker det! Jag är värsta nattugglan jag, och har tyvärr dragit med min man lite i fördärvet. Så runt tolv är snarare den vanligaste läggningstiden för oss vuxna här hemma.

Och sen så var det premiär för en annan slags händelse i går natt också. Runt klockan halv två på natten så vaknade vi av små trippande fotsteg över vardagsrumsparketten. Och jag hade just hunnit öppna mina sömndruckna ögon när jag såg ett litet huvud röra sig längs med sänggavelns fotsida. Det var Dylan, såklart. Han har ganska nyss lärt sig att komma upp ur sängen själv, men han har aldrig gjort det på natten förut! Så där kom han, inte det minsta ledsen och utan ett knyst så kröp han upp i sängen bredvid mig. Tittade på mig och ba: "Mamma, kudde". Så jag makade på mig och han la sig på min kudde, och somnade omedelbart. Och jag som själv konstant nattvandrade till mamma och pappas säng när jag var liten tänkte bara: "And so it has begun...". Men i ärlighetens namn, det var rätt mysigt såklart men efter en kvarts buffande och störande av varandra så gav jag upp, plockade upp killen och gick tillbaka till hans säng. Han var fortfarande inte det minsta ledsen så jag vet inte riktigt vad han höll på med, haha! Kanske gick i sömnen? En gång till kom han tillbaka dock, men då gick vi till hans säng direkt och sen sov han och vi vidare, denna märkliga tolvtimmars natt.

Le kids

För ett tag sedan så fick jag ett önskemål om att blogga om barnkläder. Jag är ju ingen certifierad expert på området, men så här tänker jag! Jag shoppar nog barnkläder på samma ställen som de allra flesta gör, alltså oftast på diverse större kedjors barnavdelningar. Mest av den orsaken att barnen har kläderna under en så förhållandevis kort tid, och sliter dem så hårt både när det kommer till fläckar och slitage, att jag tycker att de där hundralappar man betalar extra för kvalité, knappast hinner tjäna sitt värde. Inte ens när det kommer till att ge vidare och ärva. Dessutom så har jag faktiskt väldigt sällan varit besviken på kedjornas kvalité, och många av de kläderna har gott och väl räckt att använda om. Men med det sagt så är det med barnkläder som med vuxenkläder för mig, jag gillar att mixa! Dyrt med billigt, gammalt med nytt och sött med tufft. Personligt helt enkelt. Och till Dylan så har vi varit så välsignade att vi har fått ärva massor efter mina yngsta kusiner, som bara är två och fyra år äldre än Dylan. Deras mamma, min faster är så otroligt duktig på att spara och ta hand om att många tror att det som Dylan har på sig är nytt, även när det är använt en, ibland två gånger innan. Till Daisy har vi också varit lyckliga nog att få ärva en del, men då av en fin kompis med ett stort hjärta som lät oss ta över saker efter sin söta lilla Alida. Och hon och jag pratade om det där som man kan känna, och som jag ofta känner, att de vill säkert inte ha våra gamla kläder. Men tänk, jag blir alltid glad när någon har erbjudit mig att ärva något till mina barn. Jag tycker bara det visar på omtanke. Sen om man inte gillar vissa saker, fine, men oftast så går ju det mesta åt. De har ju en förmåga att förbruka ombyten som få de där små illbattingarna. Dylans dagens outfit är ett klockrent exempel på det mesta jag skrivit om ovan faktiskt, förutom att han inte hade på sig något dyrt just idag.

MC-jackan är ärv efter mina kusiner, den vita bodyn som han redan hade hunnit skita ner mot bilen är Kappahl, jeansen är H&M som han haft i snart ett år, men när han började använda dem så var de med dubbla uppvik och hängslen. Skorna till sist, fick han i julklapp av min syster.

Och här är dagens Daisy! I svart Beatles t-shirt ärvd efter storebrorsan, vit tyllkjol hon fick vid sin barnvälsignelse och vita strumpbyxor från Lindex. 

#marchphotoaday

Följer just nu en utmaning på Instagram som heter Marchphoto a day, som går ut på att posta en bild varje dag på ett i förväg bestämt ämne. Idag var titeln "something I wore". Och det här är vad jag wore igår. Puderrosa sidenblus från H&M, som fick en härlig stor dregelfläck på axeln av Daisy. Dregelbatik är sååå 2012!

Tänkvärt till tusen

Läste en artikel idag ur Sydöstran, Blekinge läns tidning. Eller egentligen en insändare skriven av pedagoger vid en förskola. Hittade den via Makena som är dagmamma och själv har jobbat på dagis, som numera korrekt då heter förskola. Den satte verkligen ord på väldigt många tankar jag har haft, så jag måste bara få dela den. Fast jag vet att sådant väcker starka känslor hos en del, och fast jag brukar kunna få en del upprörda eller mindre trevliga kommentarer när jag skriver om liknande. Men hallå! Varför ska det vara så gripande känsligt!? Är det för att många aldrig tar sig modet och tiden att bara ställa sig fråga varför? Varför gör jag såhär? Varför har jag gjort de här valen och vad är min grund? Istället sätter man bara på skygglapparna och kör på. Viftar bort tankar på förändring som irriterande myggor, och blir nämnvärt störd när folk för det på tal och tänker. "Skit i det du! Det är väl mitt val!" Ja det är det, och det skulle jag aldrig kunna ta ifrån dig. Men jag vill bara väcka en tanke. Om man inte vill gå i gamla hjulspår måste man faktiskt göra något annorlunda. Har man sedan tänkt igenom det, och är klar över sina skäl till varför man gör som man gör, då är det ju helt fine!

Detta handlar inte om dagis generellt för mig. Tycker inte att det är fel när de blivit några år, och några timmar i veckan. Men läser ni artikeln så förstår ni nog bättre vad jag menar. Sen har väl alla sina skäl. Vissas bättre än andras. Och jag är inte ute efter att peka fingrar eller slå mig själv för bröstet. Egentligen har jag väl ingen orsak att bry mig om vad andra gör, men det gör jag. Jag vill bara få människor som omedvetet följer mallar andra har gjort åt dem att stanna upp, bara den lilla stund som det tar att läsa detta, och tänka till. När man sen gjort det kan man lugnt gå vidare, men livet är för kort för att inte tänka på varför man gör det man gör.

Hur det gick

Jo ni undrade hur det gick för dem att sova i samma rum. Det gick kanon! De sover i samma rum i natt igen. En gång fick jag gå in och ge Daisy nappen när hon vaknade, men Dylan sov igenom det. Så skönt! Igår la vi Dylan först, ikväll la vi Daisy först, bara för att testa vad som är lättast. Samtidigt var ingen hit i alla fall, det testade vi första gången igår. Tror det var enklast att lägga Dylan först, han sover djupast så om hon gnyr lite innan hon somnar så störs han inte så mycket av det. Om hon inte börjar stortjuta förstås, som vid första läggningen igår. Då satt han upp i sängen och sa ganska bestämt: "Mamma! Daisy, Daisy!" Ungefär som, men hör du eller! Haha! Jorå, jag hörde. Så jag tog ut henne, och sen när han somnat så gick jag in med henne igen. Hon gnydde lite men somna rätt fort och han bara sov. Gullungar! Hoppas det får fortsätta att gå bra! Jag plockar bort hennes bebiskorg ifrån vårt rum nu i alla fall, den är ändå nästan för liten. Skulle det krisa så får vi väl ställa upp resesängen på vårt rum då, men vi hoppas på att slippa det. Och hoppas på ännu en god natt!

Sleep in heavenly peace

Nu tänkte jag skriva lite om små barn och sömn. Inte för att jag är någon expert på området, utöver att jag är mamma till en tvååring och en sexmånaders då, utan för att jag ofta får en hel del förfrågningar om det. Och orsaken till att jag ofta får frågor angående detta är förmodligen då för att jag har två barn som sover väldigt bra. Både på nätterna och på dagarna. Och för att det enligt mig inte är ren och skär slump, utan något jag verkligen har gått in för och jobbat målinriktat för. Så med det sagt, så tänkte jag skriva lite kort om det.

Baby Wise.
Många frågar mig vad det här "Baby Wise" är för något, och det ska jag svara på. Baby Wise är en bokserie, skrivet av Gary Ezzo & Robert Bucknam. Framför allt då den första boken, den om bebisens första tid, amning och sömn, och hur de påverkar varandra. Baby Wise lär ut en metod, eller snarare hur man får rätsida på bebisens mat- vaken- och sovrutiner direkt från de första veckorna, och hur det sedan påverkar barnets sömnvanor framöver. Den lyfter främst fram "Parental guiding" typ "Föräldraledd vägledning" på svenska. Alltså att hjälpa barnet in i en rutin, och inte anta att det är något som faller sig naturligt. För det gör det oftast inte. Lite vägledning i rätt riktning behöver de allt de små liven. Sen så är en annan grundläggande sak Baby Wise lär ut ordningen på bebisens aktiviteter, grundläggande indelade i Matning, Vakentid och Sömn. Och att de ska infalla just i den ordningen också. Det första som händer när barnet vaknar är att det äter, följt av vad man än gör när det är vaket och aktivt, följt av sömn. Och så hur goda tidsintervaller där emellan ser ut. Ej att förväxla med schemalagd amning. För Baby Wise styrs inte av fasta tider, utan bebisens signaler i kombination med goda tidsintervaller. Det är grundläggande Baby Wise.

Hur vi har gjort.
Jag läste Baby Wise innan Dylan föddes, då på engelska, nu finns den även på svenska. Jag läste den för att ha lite kött på benen innan jag satt mitt i bebissmeten, och jag valde just den boken för att jag kände andra som hade så goda erfarenheter av den. Och nu har även jag god erfarenhet av den! Vi följde så gott vi kunde råden man fick i boken, och det som är så bra med den tycker jag är att den verkligen också trycker på sunt förnuft. Och att hitta sin egen väg, man behöver inte följa slavsikt, men åtminstone grunderna. Boken säger också att om man följer rutinerna och råden i boken så bör barnet sova förbi nattamningen mellan vecka åtta och tolv ungefär, och det stämde för oss med båda barnen. Dylan har sovit hela nätter från sju veckors ålder. Då innebar det mellan midnatt och sex på morgonen ungefär, men sedan har det ju bara blivit längre och längre. Det samma gäller för Daisy. Tryggheten rutinen ger dem gör det lättare för dem att hitta in i en naturlig dygnsrytm. Och tro mig, det kan vara en del jobb i början att hålla lite koll på tider, och trösta istället för att amma varje gång barnet gråter, men det är så värt det sen! För när man väl har ett barn som sover hela nätterna känns det där lilla mecket i början som en fis i rymden, ursäkta min franska.

Sömn.
Med det sagt om Baby Wise så kommer det ju en bit till. När barnet inte vill sova. Eller vill och vill, här måste jag flika in en sak. Jag kan bli lite matt ibland när föräldrar talar om allt som deras små bebisar vill och inte vill. För sanningen är den att de inte vet vad de vill. De känner en känsla, de reagerar på den. Och vi som föräldrar vänjer dem vid saker. Som att jag vande Dylan ett tag att bli gungad till sömns. Det var inget han ville, det var en lösning jag tog till när han inte ville somna och jag inte orkade att försöka lägga om honom flera gånger. Tillslut hade han vant sig vid det. Och ville inte somna utan att jag bar på honom. Sen insåg jag ju efter ett tag att det var ohållbart att hålla på så, och fick då vackert ta smällen av att vänja honom av med det. Jag ville ju att han skulle kunna komma till ro själv, i sin egen säng och somna där. Det ser jag som lite av en förälders skyldighet att lära sina barn. Hur tidigt man gör det är väl upp till var och en, men jag tror att det är lättare om man gör det någorlunda tidigt. Sen är ju alla olika, men jag mår som bäst om jag får sova ostört, en hel natt i min egen säng. Det vet jag gör mig till en bättre förälder för mina barn, som orkar mer. Tro mig, jag har sett skillnaden i mig själv efter bara några dagar med nattvak vid sjukdom och liknande. Jag överlever, men jag är inte mitt bästa jag.

Avslutningsvis.
Sen är ju det här med att få barn att sova ett helt kapitel i sig. Hur mycket ska de gråta innan man tar upp dem? Och andra frågor. Det tror jag inte att det finns något facit på. När det gäller gråt så tror jag dock att man inte behöver vara så rädd för det. Man måste i alla fall ge barnet en ärlig chans att hinna lugna sig och somna själv. Om de ska lära sig. Man hör ganska fort efter en stund vilken typ av gråt det är. Om det lugnar sig lite, lite eller om det bara är total panik. Då får man väl plocka upp barnet och lugna det, och sen försöka igen. Jobbigt i början, men när de sen lär sig så är det så skönt! Daisy var mycket enklare tycker jag. Inte för att hon var en lugnare bebis, snarare tvärt om. Utan för att då hade jag hållt på med så mycket extra meck med Dylan redan, gungat, filtar för mörker och så vidare. Så jag hade nog fått mecka-av-mig lite tror jag. Henne har jag nästan från början bara lagt ner och låtit henne somna in själv. Klart det inte alltid funkar, men oftast. Ibland räcker det med att gå in någon gång och ge henne nappen igen, inget mer. Inte ta upp henne och hålla på och då störa insomningsprocessen, utan bara ge nappen eftersom vi använder napp, och så somnar hon tillslut. Så det var det om det! Har ni frågor kan jag svara i kommentarsfältet till detta inlägg i den mån jag kan svara på frågan, och i den mån jag hinner! Hoppas något av detta var till nån hjälp för någon!


Ps 1. Baby Wise på svenska finns att köpa här. Vi finns till och med ett par rader i förordet, men bara för att ha det sagt, jag tjänar absolut ingenting på att skriva om detta! Jag gör det bara för att det har hjälpt oss, och det kanske kan hjälpa någon annan med!


Ps 2. Jag har skrivit lite om det här förut när folk har frågat, två tidigare inlägg är länkade under kategorin "Baby Wise".

Tonight's the night

I natt är det premiär. Barnen sover nämligen i samma rum i natt! Ja, fast i var sin säng då såklart. Spännande! Får se hur det går, sover gör dem i alla fall sen några timmar tillbaka! Två läggningar blev det dock innan de somnade, men sen dess har det varit knäpptyst där inne. Hoppas det går bra, vore så skönt att få tillbaka sitt rum. Slippa smyga, kunna ha tänt tills man lägger sig och inte viska och säga "Schhh!" och "Va sa du?" hela tiden. Dylan flyttade ut när han var runt fem månader, och det gick hur bra som helst. Daisy är sex månader nu, men denna gång var det ju lite mer speciellt eftersom Daisy inte har något eget rum att flytta in i, utan deras gemensamma. Hon sover redan där om dagarna när hon sover, så har jag gjort för att vänja dem båda lite, och det har varit problemfritt. Men natten kan ju vara lite kinkigare, och att somna samtidigt utan att störa varandra. Men nu sover de som sagt vad i alla fall, och jag borde göra det samma!

Busbebis

Sitter här med en klarvaken liten tjej. En klarvaken liten tjej som brukar somna för natten mellan åtta och nio i vanliga fall. Men inte ikväll. Hon lurade mig. Stenhårt. Hon var så sömnig redan runt sjutiden idag, och eftersom hon vaknade en timme tidigare imorse så tänkte jag att det inte var så konstigt om hon också somnade en timme tidigare nu på kvällen. Så jag la henne, och visst somnade hon allt. Superfort och supersmidigt också. Men, bara för att sedan vakna en dryg timme senare, och vara skitpigg visade det sig. Och då menar jag verkligen skitpigg. För tro mig, när hon vaknade så såg jag genast hela kvällens senario framför mig, och försökte desperat att få henne att hitta tillbaka till John Blund. Men icke. Hon hade bara powernapat för att orka vara uppe och se Idol med oss. Skruttunge. Hon är lurig hon. Och nu börjar jag undra om helheten av hennes onskefulla plan även var att dygna. För Idol är ju slut för länge sen, men hon är likväl vaken. Jag tog mig nyss ett allvarligt snack med henne, och förklarade att såhär kan hon ju inte hålla på. Sen så försökte jag förklara för henne att det ju är för hennes skull hon ska sova. Men i samma andetag som jag sa det så stannade jag upp och ändrade mig och sa, nej vet du vad, det var för din skull, men nu är det faktiskt mest för min skull. Jag är skittrött och vill sova. Så, sov nu. Och så nynnade jag den av mannen ihopdiktade sovsången, som hos oss är det ultimata tecknet på total uppgivenhet och episk trötthet. Den är helt oinspirerad och går så här, i monoton takt "Sovsov bebisbebis, sovsov". Om och om igen. Det är egentligen faktiskt ingen sovsång, det är en direkt desperat önskan. En önskan som nu äntligen verkar ha slagit in. Det är tyst ifrån sovrummet.