Lekstugan del 7 - Plåttak och dörr

Nu har äntligen dörren kommit på plats! En friggebodsdörr i måtten 185 x 80 cm. Så skönt! Behöver man inte oroa sig för att det regnar in och hålla på och täcka öppningen med plast hela tiden för att slippa en pöl innanför dörren varje gång det stormar på. Taket har även blivit läktat så nu ska plåt på!

Kapar plåtarna till rätt längd med sticksåg. Det ljusa på dem är lite lera som stänkt på den översta plåten när det spöregnade en gång.

Taket på! Och vindskiveplåtar och nockplåt. Känns väldigt bra att det är gjort. Dags att grundmåla dörren.

Och med det fick jag finfin hjälp! Hon var så laddad inför denna målning så hon höll på att tjata ihjäl mig under arbetet med plåttaket! "Ska vi måla dörren nu?" Om jag fick en guldpeng för varje "Snart" jag sagt till henne så skulle jag vara rik som ett troll. Fick mig att jobba snabbare kanske. Haha!

"Det är så kul att måla mamma, jag bara ääälskar det!" Mammas tjej.

Nu ska det byggas en liten förstukvist bara, eller i alla fall den del som sitter ihop med fasaden, sen ska panelen på! Längtar till detta moment, vet att det kommer göra hela skillnaden i att börja se slutresultatet.

We now have a three year old

Tålmodigt väntande.

Kjolsnurrande.

Uppladdande.

 Well really, there's always a party going on here.

Och som hon har önskat sig en prinsesstårta som faktiskt också ÄR en prinsessa, så hur skulle jag kunna göra något annat? Vår fina treåring. Vi älskar dig.

Today she's all over the place!

Tankar

Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.

Le kids

För ett tag sedan så fick jag ett önskemål om att blogga om barnkläder. Jag är ju ingen certifierad expert på området, men så här tänker jag! Jag shoppar nog barnkläder på samma ställen som de allra flesta gör, alltså oftast på diverse större kedjors barnavdelningar. Mest av den orsaken att barnen har kläderna under en så förhållandevis kort tid, och sliter dem så hårt både när det kommer till fläckar och slitage, att jag tycker att de där hundralappar man betalar extra för kvalité, knappast hinner tjäna sitt värde. Inte ens när det kommer till att ge vidare och ärva. Dessutom så har jag faktiskt väldigt sällan varit besviken på kedjornas kvalité, och många av de kläderna har gott och väl räckt att använda om. Men med det sagt så är det med barnkläder som med vuxenkläder för mig, jag gillar att mixa! Dyrt med billigt, gammalt med nytt och sött med tufft. Personligt helt enkelt. Och till Dylan så har vi varit så välsignade att vi har fått ärva massor efter mina yngsta kusiner, som bara är två och fyra år äldre än Dylan. Deras mamma, min faster är så otroligt duktig på att spara och ta hand om att många tror att det som Dylan har på sig är nytt, även när det är använt en, ibland två gånger innan. Till Daisy har vi också varit lyckliga nog att få ärva en del, men då av en fin kompis med ett stort hjärta som lät oss ta över saker efter sin söta lilla Alida. Och hon och jag pratade om det där som man kan känna, och som jag ofta känner, att de vill säkert inte ha våra gamla kläder. Men tänk, jag blir alltid glad när någon har erbjudit mig att ärva något till mina barn. Jag tycker bara det visar på omtanke. Sen om man inte gillar vissa saker, fine, men oftast så går ju det mesta åt. De har ju en förmåga att förbruka ombyten som få de där små illbattingarna. Dylans dagens outfit är ett klockrent exempel på det mesta jag skrivit om ovan faktiskt, förutom att han inte hade på sig något dyrt just idag.

MC-jackan är ärv efter mina kusiner, den vita bodyn som han redan hade hunnit skita ner mot bilen är Kappahl, jeansen är H&M som han haft i snart ett år, men när han började använda dem så var de med dubbla uppvik och hängslen. Skorna till sist, fick han i julklapp av min syster.

Och här är dagens Daisy! I svart Beatles t-shirt ärvd efter storebrorsan, vit tyllkjol hon fick vid sin barnvälsignelse och vita strumpbyxor från Lindex. 

Pavlovs hundar

Jag gjorde just Daisy rosenrasandes genom att skaka en flaska hårmousse. Hon satt på en filt på golvet och lekte, jag ställde mig framför henne, log mot henne och skakade flaskan. Då ser jag det i hennes ögon. Associationen. Hon börjar le och vifta med armarna samtidigt som hon börjar andas snabbt och häftigt. Och när jag fattar vad hon tror att det är så är det för sent. Jag börjar förklara mig. "Asså nej, ja, nu tror du att det här är välling, men så är inte fallet." Hon blir mer och mer exalterad och börjar göra små skutt med rumpan så att hon nästan lättar från marken. Jag springer in på badrummet och försöker att gömma mig. Då går alarmet. Syrenen tjuter. Total besvikelse. Hon känner sig snuvad på konfekten. Och det är bara att trösta, och ta det försiktigt med skakandet av hårmousse i framtiden.

Tonight's the night

I natt är det premiär. Barnen sover nämligen i samma rum i natt! Ja, fast i var sin säng då såklart. Spännande! Får se hur det går, sover gör dem i alla fall sen några timmar tillbaka! Två läggningar blev det dock innan de somnade, men sen dess har det varit knäpptyst där inne. Hoppas det går bra, vore så skönt att få tillbaka sitt rum. Slippa smyga, kunna ha tänt tills man lägger sig och inte viska och säga "Schhh!" och "Va sa du?" hela tiden. Dylan flyttade ut när han var runt fem månader, och det gick hur bra som helst. Daisy är sex månader nu, men denna gång var det ju lite mer speciellt eftersom Daisy inte har något eget rum att flytta in i, utan deras gemensamma. Hon sover redan där om dagarna när hon sover, så har jag gjort för att vänja dem båda lite, och det har varit problemfritt. Men natten kan ju vara lite kinkigare, och att somna samtidigt utan att störa varandra. Men nu sover de som sagt vad i alla fall, och jag borde göra det samma!

En natt på sjukan

Daisy har varit förkyld i några dagar, men hon har ändå hållit god min, gumman. Dessutom så håller hon som bäst på att få tänder nu, och alla med barn vet ju hur det kan vara. Men i förrgår natt fick hon även feber, och hon lyckades inte somna för natten förens klockan 04.18 trots alvedon. Så när hon somnade tidigt kvällen efter, igår natt, så var jag överlycklig, jag var så slut. Men så vaknade jag bara efter några timmar av att hon hostade högt och vasst. Först med ganska långa mellanrum, och hon somnade om av sig självt emellan. Men sen kom hostattackerna tätare och tätare och lät så konstigt, och hon började dessutom att rossla och pipa högt när hon andades. Så jag for upp ur sängen och ringde sjukvårdsrådgivningen som bara sa åk in till barnakuten direkt. Så det gjorde jag vid fyratiden.

Väl där skickades vi vidare med förmodad krupp till öron- näsa- hals. Där fick hon andas in adrenalin ifrån en mask och fick cortison med spruta i munnen. Även lite Mollipect. Och efter lite väntan som vi fördrev pusslandes i dagrummet så hjälpte det tack och lov! Hennes andning började låta mycket bättre, och hostan upphörde nästan helt.

Så helt slut vid åttatiden på morgonen så fick vi vända hemåt igen. Och Daisy sov genom hela påklädningen, hela bilresan hem, genom ett snabbt stopp på ICA, och sen i ytterligare några timmar när vi kom hem. Klockan 11.30 vaknade jag och hon. Och då satt världens finaste man och världens finaste Dylan och väntade på oss i vardagsrummet. Hoppas nu för allt i världen att hon får sova i natt! Det där med krupp, det skippar vi i fortsättningen tycker jag.

Då var julen färdigfirad

Ikväll hade vi det sista julfirandet för detta år, en liten klappbytarkväll men några vänner. Så nu är julen ordentligt färdigfirad, och vi kan ladda om för att fira in det nya året istället! Daisy hade sina fina björnbyxor på sig från Mini Rodini, som hon fått av Dylans gudföräldrar i barnvälsignelsepresent. Och så en liten indianväst till som jag fyndat på mellandagsrean. Måste visa hennes frisyr på nära håll sen någon dag, hon har typ sidecut. På riktigt. Hon har nött kort sitt hår på högra sidan, så när det inte hänger över några lockiga testar så ser hon ut lite som Lisbeth Salander. Fast typ tusen gånger sötare då.

Busbebis

Sitter här med en klarvaken liten tjej. En klarvaken liten tjej som brukar somna för natten mellan åtta och nio i vanliga fall. Men inte ikväll. Hon lurade mig. Stenhårt. Hon var så sömnig redan runt sjutiden idag, och eftersom hon vaknade en timme tidigare imorse så tänkte jag att det inte var så konstigt om hon också somnade en timme tidigare nu på kvällen. Så jag la henne, och visst somnade hon allt. Superfort och supersmidigt också. Men, bara för att sedan vakna en dryg timme senare, och vara skitpigg visade det sig. Och då menar jag verkligen skitpigg. För tro mig, när hon vaknade så såg jag genast hela kvällens senario framför mig, och försökte desperat att få henne att hitta tillbaka till John Blund. Men icke. Hon hade bara powernapat för att orka vara uppe och se Idol med oss. Skruttunge. Hon är lurig hon. Och nu börjar jag undra om helheten av hennes onskefulla plan även var att dygna. För Idol är ju slut för länge sen, men hon är likväl vaken. Jag tog mig nyss ett allvarligt snack med henne, och förklarade att såhär kan hon ju inte hålla på. Sen så försökte jag förklara för henne att det ju är för hennes skull hon ska sova. Men i samma andetag som jag sa det så stannade jag upp och ändrade mig och sa, nej vet du vad, det var för din skull, men nu är det faktiskt mest för min skull. Jag är skittrött och vill sova. Så, sov nu. Och så nynnade jag den av mannen ihopdiktade sovsången, som hos oss är det ultimata tecknet på total uppgivenhet och episk trötthet. Den är helt oinspirerad och går så här, i monoton takt "Sovsov bebisbebis, sovsov". Om och om igen. Det är egentligen faktiskt ingen sovsång, det är en direkt desperat önskan. En önskan som nu äntligen verkar ha slagit in. Det är tyst ifrån sovrummet.

I'm gaining weight and I'm proud of it!

Här är min lilla blomsterknopp i vagnen på väg hem efter BVC-besöket idag. Ett besök som gick toppen! Över alla mina förväntningar! För en vecka sedan vägde hon 5200g och hade dykt ner två kurvor sen sist hon vägdes. Men idag så vägde hon 5530g och hade på en veckas tid med en viktökning på 330g klättrat mer än en hel kurva upp. Så otroligt fantastiskt skönt! Sköterskan på BVC hade nöjt sig med runt 150g i viktökning, men det var det dubbla! Åh jag är så glad! En centimeter på längden hade hon växt med! Jag ammar fortfarande och produktionen är nu mycket bättre, men så kompletterar jag på kvällarna med lite gröt. Det går ganska bra med gröten nu faktiskt, men det är sjukt kladdigt än så länge. Vi jobbar fortfarande lite på tekniken skulle man kunna säga. Men just nu är jag bara så glad att den falande trenden har vänt! Hallelujah!

Eller så tog vi ett bad istället

Dylan däckade efter lunch så vi sköt upp vår lilla utflykt till eftermiddagen istället. Så jag och Daisy passade på att ta ett litet bad under tiden. Hon är ofta lite skeptisk i början, när tårna nuddar vattnet, men då sjunger mamma någon fjantig badsång och kittlar henne lite under hakan och så kommer hon på andra tankar. Men nu sover även hon så nu borde den här lite sega mamman verkligen ta och göra sig i ordning!

Saker som händer

Daisy har varit lite varm och kinkig nu i några dagar efter vaccinationen. Gumman. Mycke nu på en gång. Idag verkar hon dock äntligen vara bättre. Och en annan sak som är positiv, jag har fått mycket bättre med mjölk igen. Fantastiskt skönt! Jag bad faktiskt en bön när det var som jobbigast att det skulle vända igen, eftersom hon fortfarande vägrar ta ersättning, både från mig och mannen. Så jag ser det som ett svar på mina böner. Och så fortsätter jag att kladda lite med gröten för att hon ska få i sig lite extra. Hon verkar gilla den, men tekniken är ju minst sagt under utveckling. Just nu låter jag henne stoppa in händerna som hon vill mellan tuggorna och på så vis suga ner gröten när hon suger på fingrarna. Annars matar hon ut den ganska fort. Inte för att hon verkar ogilla den, utan mest för att tungan åker fram och tillbaka, fram och tillbaka när hon får gröten i munnen. Så vi kör på. Tack för alla heja rop!

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Jag helammade Dylan till ganska precis mitt emellan fyra och fem månader, men redan när han precis hade passerat fyra månader så märkte jag att han blev hungrigare än vad jag hann producera. Så sen blev det en ganska snabb utfasning. För desto mindre jag hade att ge honom, desto mindre var han intresserad. Tills en dag när han var ungefär sex månader gammal. Han hade fått två tänder redan och fler var på väg så han bet mig ganska bra till och från. Speciellt när han blev frustrerad av att det inte kom så mycket som han ville ha. Vi satt i baksätet på mina föräldrars bil på en parkering och väntade på någon, kommer inte ihåg vem, och jag tänkte passa på att mata Dylan lite. Men där och då, efter hans totala ointresse för mina sinande källor och flera små bett så bestämde jag mig för att det var sista gången. Det var slutammat för oss två helt enkelt. Inte så speciellt sentimentalt faktiskt. Jag vet att jag hade tänkt att amma längre, men det ville sig inte riktigt, och så var det med det.

Med Daisy så var jag nog mer bestämd från början för att helamma till minst sex månader, om möjligt längre. För jag tycker det här med amningen är väldigt praktiskt alltså. Extra praktiskt om man kan ha lite extra mjölk i frysen så att man dessutom inte behöver var bunden till att just jag måste mata henne varje gång. Och det funkade faktiskt bra till en början. Både min faster och min mamma har matat henne ur flaska, och jag och mannen har både varit ute och ätit och åkt en sväng till Stockholm barnfria. Men sen, strax innan fyra månader, precis som med Dylan, så märkte jag av hur produktionen ganska drastiskt försämrades. Varför exakt vet jag inte. Jag vet att barn har en ganska stark tillväxtperiod då, så de kanske ammar ur mer intensivt och produktionen hinner inte ifatt. Men likväl så räckte det plötsligt inte till. Och dessutom så bestämde sig Daisy nyligen för att flaskan inte alls var okey längre. Den var plötsligt det mest avskyvärda på jorden. Fast det gick bra innan, inte bara med mjölk utan även de första gångerna med ersättning. Men sen dess bara tvärvägrar hon. Jag ska testa med riktig mjölk i flaskan igen också, och se om det blir någon skillnad. Inte för att det skulle spela någon roll, för den har jag ändå inte i överflöd av längre. Sen så ville jag egentligen inte börja ge henne gröt så här tidigt, även om man kan, men än så länge så har hon ändå ratat även den. Men jag fortsätter ju såklart att amma henne.

Dock så bekräftade BVC besöket idag det jag redan anade, att hennes viktkurva nu efter fyra månader har börjat att dala ganska ordentligt. Hon har ju inte gått ner i vikt, men hon ökar inte alls lika kraftigt längre. Och hon har legat mitt på kurvan sen hon föddes. Så det var ju inte så kul. Men, hon är lika glad och nöjd som vanligt. Så det är ibland svårt att tro att hon inte är mätt. Men nu har jag ju fått det bekräftat. Så ikväll är det mannen som ska försöka ge henne lite extra. Han har nämligen lyckats bättre än mig med det, och hon har faktiskt ätit bra med ersättning från honom tidigare. Har hört att det är för att de förknippar mamman så mycket med amningen, men vad vet jag. Bara hon börjar öka i vikt igen så är jag glad. Själv matvägrade jag som liten och fick bli tvångsmatad på sjukhus. En av mina syrror med. Så jag var så glad att det aldrig var något problem med Dylans vikt. Och nu har jag gett mig i backen på att vi ska få upp Daisys igen också. Vi har fått en extra vägning om en vecka, så ni kan väl hålla tummarna eller be en liten bön att det ska se bättre ut då!

Sådant man bör göra dagar som denna

Strunta i disk och städ och gå på en promenad i novembersolen med sina barn. Plocka lite lingonris, mossa och grankvistar att pyssla med. Livskvalité.

Dämpar sötsuget lite

Barnen sover sin kollektiva tupplur just nu. De brukar göra det båda två mellan 13-15. Dylan sover ibland ännu längre. Det är en skön stund på dagen det. En sån man behöver för att orka och hinna med. Ibland passar jag på att vila lite själv då, om behovet finns. Igår sov jag en och en halv timme, mitt på blanka dagen. Eller så brukar jag ta en dusch, göra mig i ordning och så. Idag sitter jag däremot och håller på med lite jobbgrejer. Så nu kände jag att jag behövde ta en paus. Göra något annat ett litet tag. Så jag lägger upp de här bilderna på Daisy i sitt nya hårband som hon fick i söndags. För alla kan behöva något sött så här på eftermiddagen, en mulen dag i november.

Barnvälsignelse

Igår så hade vi barnvälsignelse för Daisy. Barnvälsignelse, för de som inte vet det, är likt dopet ett välkomnande, välsignande och upptagande i församlingen av nyfödda. Minus själva dopet då. Och det är mer vanligt förekommande inom frikyrkan. Det var så fint! Dopet är egentligen en finare ceremoni till utformningen tycker jag, eftersom det är enbart för ett barn, och en avskild akt med speciella psalmer och sånger. Barnvälsignelsen är oftast för ett flertal barn, de senast födda i församlingen under månaderna innan liksom, och en del av den ordinarie söndagsgudstjänsten. Men lik väl stod jag där med tårar i ögonen när det kom till vår tur.

Sen sov hon så sött resten av gudstjänsten. Man sover extra gott när man är nyvälsignad har jag hört.

Efteråt så åkte vi iväg och åt lite mat, sen hade vi en liten fest hemma hos oss för familj och vänner.

Det var jättemysigt och Daisy fick flera fina och supersöta presenter! En riktigt fin dag helt enkelt!

Och här är den lilla nyvälsignade tjejen med sin stolta lilla storebror. Sen så vill jag passa på att rikta ett särskilt tack till Emilie också för den fina prickiga klänningen och allt annat vi fick här om dagen! Så! Någon som vill komma över på tårtrester?

Fyra månader igår

Vår älskade lilla Daisy! Fyra månader har gått så fort, samtidigt som det känns som om vi alltid har haft dig hos oss! Visst är det märkligt hur avlägset tiden innan barn kan tyckas när de väl är där. De är ju så påtagliga liksom. Men hon är verkligen helt underbar! Jag älskar henne så att det kniper till i hjärteroten. Jag kan verkligen känna nästan samma känsla som när man är nykär när jag tittar in i hennes ögon. Man måste liksom nypa sig i armen och undra lite om det är på riktigt. Med Dylan kändes det mer som att den känslan växte på mig, desto mer jag har kunnat slappna av i min nya föräldraroll desto mer kunde jag bara njuta av den här lilla personen som plötsligt fanns i våra liv. Med Daisy har den varit mer överrumplande. Och är det än. Sen när är vi tvåbarnsföräldrar liksom? Jo just det ja, sen fyra månader sen.

För kalla fakta för mig

Sitter och ser på Kalla Faktas granskning av säkerheten på Sveriges förskolor och ryser. Klart att barn inte är helt säkra i hemmet heller, olyckor sker där med. Men faktum är att det är lättare att hålla koll på två barn än på låt säga tolv. Eller fler. Det skulle ju krävas mycket för att jag inte skulle märka om Dylan blev hängande någonstans, utan att kunna andas i över fem minuter. Det är så tragiskt. Och att det sedan finns bättre säkerhetsregler för de som arbetar på förskolorna än för barnen som vistas där hela dagarna ibland, det är ju helt ofattbart. Att sex till sju tusen barn ska behöva uppsöka akuten varje år efter olycksfall på förskola är ju också skrämmande. Förstår såklart att förskolan, eller dagis som det brukade heta, är en nödvändig del i livspusslet för många, men jag personligen är glad för mitt val att stanna hemma.

Just det slog mig idag. Innan jag såg Kalla Faktas reportage, och av en helt annan orsak. Dylan och jag höll på att busa, jag jagade honom runt, runt och han var helt superfnittrig. Han har kommit på att det är väldigt roligt att säga bajs också. Eller "basch" som han säger. Så han sprang runt och skrattade och sa basch, basch, basch. Och så stannade han upp, petade lite på lillasysters mage och sa "Dejdis" hans namn på Daisy, och sprang sen vidare. Och jag bara tittade på honom och tänkte, jag skulle inte vilja missa det här för allt i hela världen. Det här, som i allt det här! Varje dag! Just den här tiden som är nu, han är snart ett år och nio månader, är ju så otroligt härlig! Det händer ju gripandes saker varje dag. Han lär sig nytt precis hela tiden! Hans lilla personlighet börjar komma fram. Och plötsligt så känner jag att det inte bara är jag som ger och ger hela tiden, utan jag börjar få tillbaka också på ett helt annat sätt. Första året är ju såklart jättemysigt, men samtidigt väldigt krävande och självuppoffrande. Det är det ju naturligtvis fortfarande, men nu börjar det ju blir roligt på ett helt annat sätt. Och kalla mig egoistisk, men den tiden vill jag faktiskt ha. Krasst sett, belöningen för den första tidens arbete. Jag vill vara med om allt det här, det händer bara en gång. Jag vill lära honom rita, jag vill lära honom namnet på alla kroppsdelar och på frukterna. Jag vill pussa på honom och torka hans tårar när han ramlat, och jag vill skratta högt med honom när han fjantar sig och säger basch, basch, basch. Sen, om två-tre år kanske jag kan tänka mig att dela med mig lite av honom, men det får vi ta då.

Och det här med att ett till två åringar skulle ha ett större socialt behov, utöver mig, mannen, lillasyster, våra vänner och deras barn, det köper jag inte. Det var någon som försökte lägga fram det till mig en gång, som ett argument till varför jag var dum som var hemma. För övrigt så tycker jag inte att man behöver argumentera det så mycket över huvud taget. Det här är mitt val, och alla måste bara fatta sina egna. Var och en får följa sitt eget hjärta. Varför ska det vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn?

På kvällen kan man bli lite sötsugen sådär

Snart tre månader gammal.

Tre månader som flugit förbi, samtidigt som det känns som om du funnits hos oss, alltid.