måndag 31 januari 2011

Läsarna bestämmer - Min tro

I mitt sista läsarbestämda-inlägg så tänkte jag ta den först föreslagna titeln "Min tro". Och eftersom jag är kristen, så är det den tron som det nu kommer att handla om.

Det händer att jag bloggar om min tro nu och då. Bloggen handlar ju om mitt liv i stora drag, och min tro är en stor och påtaglig del av mitt liv och den jag är. Jag är uppväxt i en troende familj, men fattade vid femton års ålder beslutet att själv leva mitt liv som kristen. Ni kan läsa lite om det här. Och att växa upp med troende föräldrar har naturligtvis påverkat mitt beslut att bli kristen. Det skulle jag aldrig förneka. Men det ska också sägas, att om jag inte under min uppväxt hade upplevt detta som något äkta i mina föräldrars liv så hade jag förmodligen aldrig valt att leva för det själv. Och hade jag upplevt att de ständigt bad och handlade som att Gud fanns, men aldrig såg någon verkan eller något resultat av det, så hade jag heller aldrig trott på det själv. Jag har alltså upplevt detta som något äkta och något verkligt, och för mig är det hela skillnaden.

För jag tror inte att man kan övertala någon till att tro på Gud. Man kan diskutera i timmar, berätta hur fantastiskt man tycker det är, hur älskad och trygg man känner sig, men i slutändan spelar det ändå ingen roll. Det måste upplevas. Man måste pröva det och känna att det är verkligt. För hur mycke fakta man än proppar in så måste man ha en övertygelse i sitt hjärta att sedan luta sig tillbaka på, framför allt när tvivel kommer. Och tvivel finns det gott om i den här världen.

Men även om det måste upplevas, så är kristendomen en lära också. Det är inte en flyktig känsla, ett pirr i magen eller en varm känsla i hjärtat. Det kan vara det också, men mest av allt så är det läran om en person. En Gud, som är kärleken och som är upphovet till allt. Och bara här väcks det ju frågor. Men ondskan då? Allt lidande i världen, kommer det också ifrån Gud? Och här kommer diskutera i timmar in. Och diskussionen är lika oändlig som det finns människor på jorden. Alla med sina egna livsöden och sina egna frågor. Och det är inget jag kan ge svar på nu. Såhär. Men jag älskar att tala om det. Diskutera. För jag tror att de flesta större, och viktigare frågorna faktiskt har svar. Men sen vet jag ju långt ifrån allt också. De finns så många som har studerat kristendom så oändligt mycke mer än vad jag har, och har så mycke bättre svar att komma med. Men jag har ändå något. Jag har upplevt detta som verkligt, och jag har en brinnande längtan i mitt hjärta av att få dela med mig av det.

För ska vi vara helt ärliga. Jag kunde ha valt bort det här titelförslaget. Valt en annan titel att skriva om. Det fanns tillräckligt många att välja ibland. Men jag vill inte. För vad vore jag för människa om jag menade mig ha hittat en djupare mening i livet, ha hittat ett verkligt permanent tillstånd av inre frid, djup glädje i hjärtat, styrka för livet som alltid bär och en känsla av omslutenhet, och sen INTE berättade för en käft om det? Jag vore jordens största ego! Det är vad jag vore. Men det är jag inte. Även om jag också har ett fett ego att brottas med. Och det egot brottas jag med varje dag. Speciellt som kristendomen handlar om att följa Jesu exempel. Det exempel som han satte för oss med sitt liv. Och hans liv, som går att läsa om i Bibeln, handlade framför allt om att leva för andra. Andra. Att älska andra och att visa och berätta om Guds kärlek för andra människor. Och det är verkligen utmanande att leva för andra. Det är ständigt en kamp mot egot. Men det är samtidigt väldigt befriande. Men ibland också väldigt smärtsamt. Stolthet kan göra fruktansvärt ont att trampa på ibland. Och även om att leva för andra för mig är målet, så är det långt ifrån alltid jag når fram. Livet som kristen är en ständig process och en vandring med målet att mer och mer krossa sitt ego.

Det är naturligtvis ingenting enkelt. Och när man pratar om synd i kristendom så kanske man kan förklara det med att det är när man sätter sig själv före allt. Före Gud och före andra människor. Jag tror inte att synd karakteriseras av en speciell handling som man ofta tänker det som, typ att ljuga eller stjäla. Utan synd är i grund och botten vårt hjärtas inställning, som sedan tar sig uttryck i olika handlingar. Egoism som leder till att vi sårar både Gud och andra människor. Och på det viset tror jag att vi alla syndar. Frågan är bara om man har insett det, och aktivt tagit upp kampen mot det. Och det är vad jag tror att man gör när man blir kristen. Man inser behovet och ber Gud hjälpa en att ta upp kampen mot det onda och själviska i oss. För jag tror att man behöver Guds hjälp för det. Jag har försökt i mig själv, och det må gå ett tag, men sen kraschar det. Och man sårar någon, eller man sårar många, man sviker sig själv och egot segrar alltid. Men varför? Varifrån kommer det onda i oss?

Som kristen tror jag att det började i början efter att människan blivit till. Och oavsett hur du tror att människan blev till så tror ju alla att det gick till på något vis. Jag tror att Gud skapade oss för att ha någon att ösa ut sin kärlek över. Jag tror man kan likna det med det drivet som finns i de flesta människor att skaffa barn. Någon som genom att han gav den en fri vilja sedan kunde forma en relation med honom utifrån denna kärlek. Men fri vilja är ju just fri. Och i spelrummet mellan att välja gott och välja ont så föds ondskan. Fri vilja är inte fri vilja om det bara finns ett alternativ. Det är som att säga att ett land är en demokrati och sedan bara tillåta folket att rösta på en person. Då får man inte kärlek och respekt tillbaka från sitt folk, bara fruktan. Och Gud ville ge oss möjligheten att älska honom tillbaka som han älskar oss. Människan valde detta till en början, men likt barn som testar gränserna och medvetet gör det man inte får så valde de tillslut onskan. Och om detta kan det såklart sägas långt mer än vad ett redan för långt blogginlägg skulle rymma.

Men de valde bort Gud, och generationer skulle sedan följa sina fäders exempel, tills Gud när tiden var rätt tillslut satte sitt eget genom Jesus. Och gav alla efter det möjligheten att själva välja. Att leva i en kärleksrelation med Gud, och för andra. Eller att fortsätt att leva i grund och botten för sig själv.

Så detta är väl i så stora drag som ryms i en blogg vad jag tror. Och ni ska veta att det inte är för att jag själv vinner någonting på att tala om detta som jag gör det. Det är nästan snarare tvärt om. En del tycker att man är konstig, andra bryr sig inte utan tycker att det är fint att jag tror som jag tror, och en del tycker att man är rent ut sagt skitjobbig som måste prata om det. Säkert någon som läser detta nu och tänker att de inte vill läsa min blogg mer om jag ska hålla på och tjata om detta. Skriv om nåt kul istället! Fast de har förmodligen inte ens läst såhär långt. Så, inte direkt nån vinning i detta. Inte ens en guldstjärna i himlen. För om Guds kärlek, som är är verklig och enligt Bibeln finns i den som tror sedan de börjat tro, då måste jag ju bara berätta. Utifrån kärlek. För jag har funnit detta vara verkligt, insett mig själv som svag i kampen mot mitt ego och upplevt att han hjälper och älskar mig trots alla mina fel och brister. Och vore jag tyst om det, då skulle inte den kärleken vara särskilt verklig i mig. Att jag har upplevt den kärleken får mig att tala om det på vinst och förlust. Och tröskeln att våga tala om för någon annan att jag tror på detta har av erfarenheten att det är sant nötts ner.

Slutligen så skulle man kunna säga att det finns tre lägen att förhålla sig till kristendomen på. Antingen så har du aldrig hört och aldrig tagit ställning till det. Eller så har du hört, men väljer att inte tro eller inte leva efter det. Eller så tror du, och ger allt för att vinna allt.

6 kommentarer :

  1. Åh alltid lika intressant. :) Jag är också en sån som älskar att prata tro. Leva tro försöker jag så gott jag kan. Vill tipsa om en bok som tar upp många invändningar man kan ha mot den kristna tron, både som troende och icke troende. Den har hjälpt mig mycket i mitt funderande och den heter Brev från en skeptiker och är skriven av Gregory och Edward Boyd. :)

    Sedan tror jag precis som du att man måste uppleva det hela för att det ska få fäste. Jag har upplevt det men jag "bråkar" ändå en hel del med Gud ibland när orken tryter och livet gör lite ont - för det gör mitt liv p.g.a. vissa saker jag gått igenom och som jag lever med... Men jag tror inte Gud har något emot det. Jag tror Han uppskattar att jag ärligt kommer till Honom och visar hur jag känner hellre än att försöka fejka en perfekt yta. Och jag vet att Han älskar mig ändå.

    Tack för att du delade med dig av dina tankar. :)

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Jag är själv inte troende och har aldrig varit. Växte upp i en familj med ateister. När jag konfirmerade mig var det något i det hela som gjorde att jag lockades av tron, att jag ville tro. Men det blev aldrig någonting, för det känns inte som om det är någonting man kan "tvinga" sig till, utan det måste komma till en - nästan som en uppenbarelse kanske. Som du skrev själv, man måste få uppleva det själv och känna att det är verkligt. Och det har jag alltså inte gjort.

    SvaraRadera
  3. Amanda: Nej, det är som du säger. Det är inget man kan tvinga sig till. Absolut. Däremot är det något man kan ta ett steg emot för att känna efter, för helt som en oprovocerad uppenbarelse kommer det inte. Då skulle ju Gud på ett sätt tvinga sig på. Och det gör han inte. Han känns inte om man inte först närmar sig honom lite. Genom att exempelvis be en liten bön, säga något till honom eller läsa i en Bibel. Han skulle aldrig klampa in i någons liv oinbjuden, kanske man kan säga.

    SvaraRadera
  4. lets go for the third..:)

    SvaraRadera
  5. Otroligt bra, tydligt och innehållsrikt skrivet! Du förklarar verkligen många saker som man nog kan förstå som icke-kristen, på ett enkelt och trevligt sätt. Bravo! Vill visa texten för en massa människor :)

    SvaraRadera
  6. Oj va bra du skriver! Och jaa, hela din blogg är smashing. Tack för det :) Bless.

    SvaraRadera