Saxen är vass, allt kan hända.

Välbehövligt frisörbesök idag! Men känner jag mig själv rätt så blir det nog inte en platinablond androgyn frisyr i alla fall, utan bara en fräschare variant av mig själv. Så olidligt spännande är det inte. Men fantastiskt skönt!

Lägenhetsfix - fler bilder på sovrummet

Det har varit lite dåligt med dagsljus de senaste dagarna, men här kommer i alla fall några fler bilder på fondväggen jag gjorde i sovrummet.

Sängramen var delvis guldfärgad och fyndades på blocket för en hundring. Så den har jag målat och sen slitit lite på.

Allt som allt är jag nöjd med hur det blev, det lyfte verkligen rummet! Och jag har även lagt upp projektet på Byggla.se. En sajt om renoveringar och hemmafix som jag blev tipsad om.

Existensminimum

Vissa dagar räcker orken till nätt och jämt alltså. Idag är definitivt en sådan dag. Man klarar dagen, men inte mycket mer. Just nu, en liten kille som sover middagslur och en bebis, fortfarande i pyjamas, tillsammans med en osminkad mamma med rufsigt hår på soffan. En sådan dag helt enkelt. En sån som känns som att den är färdig när den nyss har börjat. Vad är det de kallas nu igen? Ja just det ja. Måndag. De existerar även för en hemmavarande mamma. Så vad säger ni, vi tar helg igen va?

Med risk för att låta som en ytlig tönt

Varför finns det så mycke fula barngrejer för? Hur svårt ska det vara att göra snygga och stilrena saker även till barn? Och nu pratar jag främst om olika leksaker eller tillbehör till bebisar. Typ babygym, eller gåstolar. Varför måste allt se så tacky ut? Nu finns det säkert en del som gillar det, men vad ska jag säga. De har ju i alla fall inte ha något problem att hitta något de gillar. Men majoriteten av produkterna på marknaden har massa plottriga mönster med nallar, ponnys och grejer på sig. Eller bara skrikiga plastiga färger och detaljer. Visst, barn stimuleras av färger och former, men jag tror inte de blir sämre människor av att sitta i en smäcker och snygg babysitter. Eller genom att hasa runt i en snygg slimmad gåstol som inte är kräksgrön eller multifärgad. Men ta mig inte fel nu. Jag är ingen hard core snobb. Jag har själv en röd och blå babysitter, en gul gåstol och en multifärgad hoppgunga. Men jag önskar att de var lite sjysstare. Men vill man ha det kan man få leta länge och väl, eller hosta upp en god slant. Om ens det räcker.

För kalla fakta för mig

Sitter och ser på Kalla Faktas granskning av säkerheten på Sveriges förskolor och ryser. Klart att barn inte är helt säkra i hemmet heller, olyckor sker där med. Men faktum är att det är lättare att hålla koll på två barn än på låt säga tolv. Eller fler. Det skulle ju krävas mycket för att jag inte skulle märka om Dylan blev hängande någonstans, utan att kunna andas i över fem minuter. Det är så tragiskt. Och att det sedan finns bättre säkerhetsregler för de som arbetar på förskolorna än för barnen som vistas där hela dagarna ibland, det är ju helt ofattbart. Att sex till sju tusen barn ska behöva uppsöka akuten varje år efter olycksfall på förskola är ju också skrämmande. Förstår såklart att förskolan, eller dagis som det brukade heta, är en nödvändig del i livspusslet för många, men jag personligen är glad för mitt val att stanna hemma.

Just det slog mig idag. Innan jag såg Kalla Faktas reportage, och av en helt annan orsak. Dylan och jag höll på att busa, jag jagade honom runt, runt och han var helt superfnittrig. Han har kommit på att det är väldigt roligt att säga bajs också. Eller "basch" som han säger. Så han sprang runt och skrattade och sa basch, basch, basch. Och så stannade han upp, petade lite på lillasysters mage och sa "Dejdis" hans namn på Daisy, och sprang sen vidare. Och jag bara tittade på honom och tänkte, jag skulle inte vilja missa det här för allt i hela världen. Det här, som i allt det här! Varje dag! Just den här tiden som är nu, han är snart ett år och nio månader, är ju så otroligt härlig! Det händer ju gripandes saker varje dag. Han lär sig nytt precis hela tiden! Hans lilla personlighet börjar komma fram. Och plötsligt så känner jag att det inte bara är jag som ger och ger hela tiden, utan jag börjar få tillbaka också på ett helt annat sätt. Första året är ju såklart jättemysigt, men samtidigt väldigt krävande och självuppoffrande. Det är det ju naturligtvis fortfarande, men nu börjar det ju blir roligt på ett helt annat sätt. Och kalla mig egoistisk, men den tiden vill jag faktiskt ha. Krasst sett, belöningen för den första tidens arbete. Jag vill vara med om allt det här, det händer bara en gång. Jag vill lära honom rita, jag vill lära honom namnet på alla kroppsdelar och på frukterna. Jag vill pussa på honom och torka hans tårar när han ramlat, och jag vill skratta högt med honom när han fjantar sig och säger basch, basch, basch. Sen, om två-tre år kanske jag kan tänka mig att dela med mig lite av honom, men det får vi ta då.

Och det här med att ett till två åringar skulle ha ett större socialt behov, utöver mig, mannen, lillasyster, våra vänner och deras barn, det köper jag inte. Det var någon som försökte lägga fram det till mig en gång, som ett argument till varför jag var dum som var hemma. För övrigt så tycker jag inte att man behöver argumentera det så mycket över huvud taget. Det här är mitt val, och alla måste bara fatta sina egna. Var och en får följa sitt eget hjärta. Varför ska det vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn?

För att jag är dum, på riktigt!

Ja men gå och lägg dig människa! Du har två barn som kommer att va betydligt piggare än dig imorgon bitti!

-Okey. Förlåt.  

Ja men nuuu! Kom igen! Du gör ju ändå absolut ingenting, bara slösurfar!

-Okey, okey! Bli inte så arg... 

Ja men va inte så gripande dum då!

Inre dialog med mig själv. Definitivt inte en monolog. Varför lär jag mig aldrig.

/The eternal night owl.

Lägenhetsfix - sovrummet

Igår ägnade jag nästan hela dagen åt att pyssla i vårt sovrum! Jag skruvade ihop och satte upp sängramen som jag fixat med och målat, ett gammalt Blocket-fynd. Och så målade jag och tapetserade en fondvägg bakom sängen också, som jag sen dekorerade med lite udda speglar jag samlat på mig. Och hjälp vad rummet plötsligt kändes mer ombonat! Ni kan få se fler bilder sen! Dylans rum är nästan också helt klart nu, sånär som på en Stringhylla som väntar på att få komma upp. Köket är nästan också färdigt, och det är så skönt att börja känna att vi kommit i ordning snart! Sen har vi ju förstås mitt pysselrum, a.k.a rummet som Gud glömde. Men det är en helt annan historia, nu är sovrummet nästan klart i alla fall! Rejoice!

Igår var det fest

Och idag så har datorn flyttat ut ifrån sovrummet! Hela vägen in till pysselrummet har den dock inte kommit än, jag måste få lite bättre ordning där inne först. Så just nu mellanlandar den i vardagsrummet så länge. Men förhoppningsvis inte sååå länge. Igår hade vi som sagt vad fest här hemma, för mig och min pappa. Pappa som fyllde arton år tre dagar efter att han blivit just pappa för första gången. Min pappa. Jag älskar min pappa! Det kan inte alltid ha varit lätt att börja så ungt, men han har alltid tagit sitt ansvar, funnits där och varit en underbar närvarande pappa som stöttat, förmanat, uppmuntrat och älskat mig genom hela mitt liv. Det såg nog inte ut som att de hade så bra förutsättningar när de började, mina föräldrar. Men är det något som deras äktenskap har lärt mig så är det att något som ser dömt att misslyckas ut kan bli något fantastiskt, om vilja, beslut och osjälviskhet finns. Samtidigt som något som ser ut att ha alla förutsättningar i världen för att lyckas, kan gå i krasch. Många var dem som nästan hånade dem för att de bestämde sig för att satsa på sitt förhållande fast de var så unga, och talade ut olycksord över dem om att det där, det håller aldrig. Men fyra barn, och två barnbarn senare så älskar de fortfarande varandra, och det är jag så otroligt tacksam för.

Just det ja...

Jo det stämmer som någon undrade, jag fyller år idag. Gammal som skrutt blir jag också, tjugosex hela år har passerat sen jag kom till världen. Hade en jättefin dag och supermysig kväll, men det kan jag berätta mer om imorgon. Nu ska jag sova bort den här sega förkylningen som plågat mig sen i söndags. Tack för idag och god natt!

Jag har en bloggsvacka, och jag vet varför.

Hej kära vänner och alla andra! Måste ju visa att bloggen inte är död, om än går på halvfart. Och jag vet precis varför! Det har till viss del med Daisy att göra, men kanske inte på det sätt som man tror. Alltså att jag inte har någon tid över för bloggen, för det har jag. Däremot så har det med logistiken att göra. Daisy sover rätt mycket fortfarande, vilket är skönt! Ungefär tre till fyra timmeslånga sovstunder om dagen, och sen från cirka nio på kvällen till sex halv sju på morgonen. Så tid har jag! Dylan leker dessutom mycket på egen hand nu, ritar, bygger lego och kör bilar, sitter där jag är. Men vår dator står inne på vårt sovrum, där Daisy sover. Så när hon sover och jag skulle kunna blogga så funkar det ju inte riktigt. Jag minns att samma sak hände när Dylan fortfarande sov på vårt rum. Så då blir det ofta att jag instagrammar istället. Fast jag gillar egentligen att blogga mer, men just nu äter Instagram upp bloggen. Visst kan man blogga från iPhonen med, men det blir inge bra med bilderna då, och det stör mig. Så då instagrammar jag hellre istället. Har ni iPhone och Instagram så kan ni följa mig där om ni vill, jag heter byjowithlove som ett ord. Men annars så funderar jag på att flytta ut datorn från sovrummet till mitt pysselrum. Något som mannen föreslog från början, men ibland är jag så sjukt seg och konservativ. Typ vadå, vi har ju aaalltid haft datorn i sovrummet. Punkt. Mitt enda (dåliga) argument. Så det kanske blir datorflytt nu då. Och känner jag mig själv rätt så blir det typ idag. För om jag är seg och konservativ innan jag bestämt mig, så tar jag igen det direkt sen, så fort jag väl har bestämt mig. För har jag bestämt mig för något så ska det helst göras på en gång. Typ helst igår. Så när Daisy vaknar här om ett tag så får vi se om jag kan hålla mig eller inte. För nu har jag bestämt mig!

/Bloggat från min iPhone. På pyttetangenter.

Höststilleben

Var ute en sväng med barnen idag och hämtade lite hostmedicin åt mannen som är hemma och sjuk. Känns rätt konstigt. Tror det är typ tredje gången han är sjuk sen vi lärde känna varandra 2001. Med andra ord, han är verkligen aldrig sjuk! Men han har haft rätt mycket nu ett tag och det kan ju komma åt den bästa. På vägen hem sen så plockade jag med mig de här skotten ur en dikeskant och gjorde ett litet stilleben med dem när jag kom hem. Längtar dock redan tills jag kan göra ett likadant i vår, fast med späda ljusgröna, nyutslagna små skott.

En kväll i Stockholm

Igår var vi i Stockholm mannen och jag, på en foundraising-middag. Vi var där för att jag hade gjort en statyett som skulle delas ut till mottagaren av årets Scandinavian Human Dignity Award. Och så här såg jag ut.

Den obligatoriska toalettfotograferingen. Jag menar, har man lagt ner energi och gjort sig i ordning så kan man ju åtminstone dokumentera det.

The shoes. Rätt höga, men sjukt bekväma!

Och här är statyetten. Den symboliserar en människa som reses upp till sin fulla potential, i korta drag. Kanske lägger upp några fler bilder lite senare, svårt att visa en staty i en bild. En trevlig kväll hade vi i alla fall!

Hemmakatt

Den här veckan har jag i princip skrotat runt i målarkläder hela dagarna, mer eller mindre. Bilden är således ett undantag, men det var lite roligare kläder än färgfläckiga mysbyxor och lika delar färgfläckig ziphood. Håller nämligen på med en statyett, eller egentligen mer en skulptur som ska delas ut som pris på en fundraising middag i Stockholm på tisdag. En fundraising middag som jag och mannen även ska gå på, i egenskap av att vara den som gjort statyetten då. Så det ska bli kul! Leva lite farligt sådär och lämna båda barnen hemma och klä upp oss. Middagen hålls på en båt som ligger inne i strömmen, och priset delas ut till någon som har jobbat med människovärdesfrågor och mänskliga rättigheter under året.

I hear you but I don't listen.

Alltså jag la till funktion "gilla" och "ointressant" under inläggen för att man på ett smidigare sätt ska kunna visa vad som intresserar en och ej på min blogg, utan att behöva kommentera. Och det brukar ju vara fler som använder den funktionen än som kommenterar, så det fyller ju viss funktion. Men till dig som tyckte det var viktigt nog att trycka "ointressant" på bilderna på min dotter nyss så vill jag bara säga som rubriken antyder. Jag hör, men that's about it. Mina barn är det finaste jag har, så jag kommer med största sannolikhet inte att kunna hålla mig ifrån att lägga upp bilder på dem.

Tankar från kudden

Ibland blir det bara så mycke tjat och debatt om vilka åsikter man får ha och inte ha för att inte störa andra. Läste på Aftonbladet att Lena Mellin tror att KD skulle tappa väljare om de drog mer åt det kristna hållet. Och vem vet, det kanske är sant. För snacka om att det börjar bli fult att va kristen i Sverige idag. Människor behandlar en ibland som en övervintrad kvarleva av någon gammal moraluppfattning, när det i själva verket inte alls är vad kristendomen handlar om. Kristendom är en varm tilltro till att vi inte är universums föräldralösa oäktingar, utan en Faders älskade barn.

På kvällen kan man bli lite sötsugen sådär

Snart tre månader gammal.

Tre månader som flugit förbi, samtidigt som det känns som om du funnits hos oss, alltid.

Pyssel - Namntavla i zink

För några dagar sedan så pysslade jag en namntavla i zinkplåt till en nyfödd liten Hugo.

Jag skrev namnet och namnets betydelse med hjälp av bokstavsstansar för metall.

Svårt att fota metall då det blänker så olika i olika ljus, men det var roligt och blev fint så det här finns det risk för att jag gör om!

Ja ja, mammaskryt.

Asså jag älskar min lilla kille, han är skönast i stan! Vet ni vad han gör? Idag var han så trött som jag sällan har sett honom, somnar i bilen på vägen hem, sover sedan i mina armar hela vägen upp till lägenheten, och när jag lägger ner honom på vår säng för att ta av ytterkläderna. Jo. När han vaknar till och har gnuggat sina små nyvakna ögon så tar han ett snabbt språng ner från vår säng, stultar yrvaken och halvspringandes ut i vardagsrummet och tar med hast upp dammsugarröret och börjar att med iver dammsuga vardagsrumsgolvet. Man bara what!? Hade jag inte fött honom och haft full uppsikt på honom ända tills vi lämnat BB så hade jag varit övertygad om att jag fått med mig fel barn hem. Eller så är han bara väldigt mycket sin pappas son. Eller så har han fått den där bacillen som verkar härja i Lindas hem. Den som jag tydligen är helt immun mot.

Äntligen hemma!

Idag fick jag äntligen komma hem! Vad som var fel står väl inte helt klart än, men jag mår mycket bättre nu! Och hjärtat ser fint ut i alla fall, och allt neurologiskt också. Så även om de inte vet riktigt vad det är än, förutom att jag får blodtrycksfall då, så är det ju skönt att man kan utesluta sådana tunga puckar. Men jag ska tillbaka lite senare och göra några fler tester, bland annat på en tippbräda.

Idag har Dylan busat hela dagen med mina småkusiner medans mannen var med mig på sjukhuset, och däckade sen stenhårt så fort vi satt oss i bilen. Han sov både när vi bar in honom och när jag la ner honom för att ta av ytterkläderna. Gubben. Men så brutalt skönt att vara hemma igen! Tusen tack för alla böner och krya-på-dig hälsningar! Jag känner mig som mig själv igen!

Det blir en natt till på sjukan

Eftersom jag svimmat idag också så blir det en natt till här. Segt att bara sitta i en sjukhus säng från morgon till kväll, men mannen har varit här så gott som hela dagen.

Däremot så saknar jag ihjäl mig efter Dylan. Men mannen är och hämtar honom nu så jag i alla fall kan få hänga med honom en stund nu på kvällen. Min lilla gubbe! Hoppas på att få åka hem imorgon! Men mest hoppas jag på att bli frisk. Tack för alla hälsningar.

Så här spenderar man ju helst inte en helg

Åkte in till sjukhuset igår kväll eftersom jag svimmat flera gånger, och varit vimmelkantig till och från sen i onsdags. Nu håller jag bara tummarna för att de faktiskt ska hitta någonting också. Svimmat har jag gjort till och från mer eller mindre hela mitt liv, och fått höra vid läkarundersökningar att jag förmodligen bara är en sådan som har tendens att svimma. Vad nu det betyder. Men så här många gånger på så här kort tid har jag aldrig varit med om förr. Och nu har jag ju dessutom två små barn att ta hand om, så här finns inget utrymme för att vara någon dramaqueen. Ljuspunkterna har dock varit att jag får bo på enkelrum och ha Daisy med mig, och så den fantastiska personalen. Minus kvinnan i receptionen som tuggade tuggummi och titta arrogant på mig över glasögonen på näsan, utan att röra en min, och frågade om jag hade psykiska problem. Henne kunde de ha skippat, även om hon säkert bara gjorde sitt jobb. Men i övrigt är personalen fantastisk. Men andra minus är ju såklart att jag saknar ihjäl mig efter Dylan och mannen. Så nu hoppas vi det här ska ge sig. Helst en gång för alla.

Det finaste jag har

I wish

Jag skulle verkligen vilja måla parkettgolvet i vårat vardagsrum vitt. Det tycker jag är fint. Men jag får inte. Jag skulle också vilja ha bättre belysning i badrummet. Typ infällda spottar. Men det går inte. Man får inte fixa sådant själv. Några av nackdelarna med att bo i hyresrätt, helt klart. Några av fördelarna då. De tvättar fasaderna med högtryckstvätt och det visar sig att ett fönster inte är helt tätt och tar in vatten. Jag ringer, de fixar. De gäller att hitta de små glädjeämnena i livet för att väga upp irritationsmomenten.

Möbelfix - Köksstolar

Jag fick ju tillslut tag på mina pinnstolar till köket. Finally! Så efter att ha slipat på dem i vad som känns som en evighet så är det nu bara lite målning kvar. Sen drömmer jag om att matcha dem med ett omålat slagbord av modell gammalt och slitet, men tyvärr så är de ju rätt dyra. Från runt fem tusen och uppåt, om man inte har tur att fynda ett då. Så jag funderar på att fixa ett eget. Sen väntar vi bara på att de nya köksluckorna ska komma så börjar köket att kännas färdigt! Men innan köksbordsprojektet så har jag en blocketfyndad sängram som står i garaget och väntar på att få lite kärlek av mig. Och så har jag ett mattprojekt som jag väntar på att sätta tänderna i också. Hoppas på en riktig pysselhöst!

Möbelfix - Snurrfåtölj

Den här snurrfåtöljen köpte jag för ett tag sen på loppis, fast då var den brun och sliten. Jag ville ha något litet och nätt till hörnet bredvid soffan, eftersom vi behövde fler sittplatser i vardagsrummet. Så den blev lappklädd som den andra fåtöljen, men beige istället för att smälta in lite mer bredvid soffan. Tyckte det blev rätt bra, fast det var en hel del jobb, eftersom jag blev tvungen att stoppa om den också.

Och såhär såg den ut innan!

Sånt man har på sig

Eller hade på sig igår.

Av Johanna, med kärlek.

Jag fick en så fin komplimang i söndags. Det kom fram en till mig och sa att hon gillade min blogg. Att jag inte skulle sluta skriva. Att den spred vardagsglädje. Det var kul att höra. Det är alltid kul att höra när något man gör är uppskattat. Och det är kul att höra att bloggen är uppskattad. För den här bloggen är något som jag själv alltid tyckt har varit så roligt att hålla på med. Den berör så många av mina intresseområden, då den ger tillfälle att uttrycka så mycket! Både debatt, åsikter och tankar. Men även pyssel, foto, kläder och form. Allt får plats! Och det är väl det jag älskar med det.

Men sen så har man ju sina svackor också. Undrar vad man håller på med, och varför. Är det värt tiden? Är det värt mödan jag lägger ner eller ska jag lägga den på annat? Ofta kommer de funderingarna när bloggen har varit rätt så tyst ett tag. Alltså haft få kommentarer, och jag själv känt mig lite opepp. För även om jag alltid har, och fortfarande skriver mest för min egen skull, så är ju ändå halva nöjet dialogen med er läsare. I alla fall för mig. Men jag har en rätt stor och tyst läsarskara. Inte kändisblogg-stor, men inte obetydande liten heller. Runt trehundra unika om dagen i snitt läser. Eller tittar in i alla fall. Och jag undrar så ofta över vad alla dessa människor tänker. Tänker eller tycker om min blogg. Och många, runt sjuttiofem procent, är ju dessutom ofta återkommande läsare.

Men de flesta hör jag aldrig så mycke av. Vet inte vilka de är eller vad de tycker. Så när man känner sig opepp, och undrar om man slösar sin tid så brukar jag tänka, kanske. Jag vill ju gärna göra något som berör, betyder något och inspirerar med min tid. Och jag uppskattar den skara handfulla läsare som faktiskt kommenterar och hör av sig otroligt mycke! Men kanske finns det något annat jag kan göra bättre? Jag har inga färdiga svar på detta ännu, jag bara funderar. Men jag har ju liksom alla andra begränsat med tid om dagarna, och behöver nu och då utvärdera vad jag gör med den. Jag känner mig faktiskt inte speciellt opepp just nu, snarare tvärtom. Och det är väl därför jag vill se till att rikta min energi och min motivation åt rätt håll.

Lägenhetsfix - hallen

Nu börjar vi äntligen så smått att komma i ordning i nya lägenheten. Här kommer några bilder!

En liten tavelvägg har kommit upp, med blandade alster av bland andra Smäm, Therese Sennerholt och en alfabetsaffisch som jag har gjort själv. En kopia av en större IKEA-affisch som inte fick plats på väggen.

Bakom draperierna så döljer sig en hatthylla i två våningar med ankarkrokar under. Den har jag byggt av måttbeställda skivor och konsoler för att passa utrymmet precis, så att vi får ut så mycke förvaring som möjligt.

Så typ såhär ser det ut nu!

Och såhär såg det ut innan.

Småpyssel

För ett tag sedan så fick jag med mig ett par dockskåpsstolar hem från loppis. Jag gillar små stolar, små saker över huvud taget, men den blå färgen var lite för mycke greklandssouvenir för mig.

Så en fick bli röd och pryda tavelväggen i hallen.

Den andra fick bli grå och hamnade i prylhyllan i vardagsrummet. Underskatta inte de små fynden!

Kökslampa

Jag har velat ha en ny kökslampa ett tag nu, utan att hitta något jag gillar till ett rimligt pris. Så nu blev det till att göra om en gammal lampa som jag fått en gång, men som sedan bara legat ock skrotat i vårt förråd.

Elen var gammal och behövde bytas, så jag passade på att sätta i en snygg strykjärnssladd. Sen ville jag ha en färgklick också, så gul blev den. Men egentligen har jag varit på jakt efter något liknande en gammal industrilampa. Lite sliten sådär. Så jag gav mig på min nymålade lampa med lite sandpapper och färgstänk.

Och här är resultatet. Måste säga att jag är nöjd. Ni får tänka bort den övriga röran. Jag håller på att testa mig fram lite nu i köket, vad jag vill ha där och så. Så just nu är allt framme. Typ. Och så ska ju köksmöbeln bytas ut, men jag är inte riktigt klar med den än. Så den får ni se en annan gång!

Pysslar på

Lite halvtaskig fart på bloggen för tillfället, men det är bara för att jag har varit uppslukad i så många olika pysselprojekt den senaste tiden. Och så har vi varit sjuka i helgen också dessutom, hela familjen. Snorat, hostat och haft oss. Tyvärr är vi väl inte helt bra än, men det värsta är nog förbi nu i alla fall. Och ute börjar det verkligen likna höst! Regn och rusk i tillräcklig mängd för att sommaren ska kännas som bortblåst. Säker som en reaktion på det, trots att jag har aldrig har fått den förut, så har jag blivit så grymt sugen på färg hemma! Jag har nog aldrig, så länge jag haft ett eget hem, haft speciellt mycke färg hemma. Svart, vitt och grått är väl i och för sig också namn på färger, men ni förstår vad jag menar. Starka färger. Nästan lite skrikiga färger. Så här ser ni några nypysslade ramar till vardagsrummet.

Möbleringen är i alla fal äntligen klar! För nu i alla fall. Jag tog en dag här i veckan och flyttade runt alla möbler, testade nya platser och landade tillslut i något som kändes okey. Så nu ska jag väl börja våga sätta upp tavlor och så, mer än på den lilla väggsnutten som vetter mot köket. Visar bild sen!

Modevisning - affisch

Kläderna gör inte kvinnan

Den bruna blusen, igen! Man kan ju tro att jag bor i den, det gör jag inte. Har bara varit så dålig sista tiden på att lägga upp dagens. Men det går ju lite i perioder det där, som med det mesta. Imorse hade vi öppna förskolan premiär i alla fall, jättemysigt! Dylan måste ha lekt ihjäl sig, för han hann knappt äta upp lunchen när vi kom hem innan han somnade. Daisy sover med, men det gör hon ju typ jämt. Så nu ska jag hoppa ur de här paltorna och i fixarkläderna för här ska det målas en lampa. Och sen har jag både hyllor, lådor och stolar som ska målas också. Och ett drapperi och en gardin som ska sys. Och så två taklampor som ska upp. Får se vad jag gör och i vilken ordning. Men jag har sysselsättning så det räcker och blir över i alla fall om jag vill. Morsning korsning.

Long time no list

Brukar du komma i tid? Nej, faktiskt inte. Tyvärr. Jag är den eviga, tydligen obotliga tidsoptimisten. Alltså född i helt fel land. För det här är Sverige, och här kommer alla i tid!
Har du bra kondition? Usch! Jag brukade ha en kondition som jag var stolt över. Those days are gone. Dags att satsa igen?
När blev du fotad senast? Med stativ av mig själv för en affisch igår.
Hur känner du dig nu? Trött och lite lat. Tänkte göra saker med den här kvällen, men har varit färdig för sängen sedan klockan åtta.
Vanligaste färg på dina kläder? Jeansblått och svart skulle jag gissa toppar listan.
Blir du bra på bild? Jo men ja, jo. Oftast. Fast jag kan få konstiga miner när jag är omedveten om kameran, för jag babblar så mycke.
När och varför grät du senast? Fäller nästan en tår av tacksamhet varje dag, över min fina familj. Blir speciellt sentimental när jag tänker på barnen.
Var det pinsamt att svara på det? Inte alls!
Hade du en bra kväll i går? Ja! Jag fick värsta fixarycket hemma och gick dessutom och la mig i tid! Oh joy!
Din favoritdryck på morgonen? Syrlig juice.
Kan du laga mat? Jo men det tycker jag. Speciellt bra på vardagsmat.
Är du nyttig? Är ballerinakex nyttiga?
Är du blyg? Borde va. Men nej.
Vilken tid gick du upp i dag? Klockan sju. Typ. Innan barnen!
Hur mycket krävs för att du ska bli full? Ärligt talat, ingen aning. Har aldrig varit full.
Har du spytt offentligt? Japp. Tre gånger, mensvärk var boven i dramat.
Hur många timmar sover du? Mellan sex och åtta timmar.
Vad sa du senast? "Jag har också lite ont i halsen nu känner jag".
Var du på festival i somras? Nja, men Europakonferensen. Det är lite kristen festival över det hela.
Vem ringer du när du är arg/ledsen? Min man, alla gånger.
Vad skulle du behöva nu? Mat i magen, sen lägga in maten på spisen i kylen, ta disken och gå och lägga mig.
Har du snygga skor? Helt okey, men jag är ingen skogalning.
Vad var det första du sa i morse? "Vad är klockan?"
Sov du i din egen säng i natt? Så vitt jag vet, jag menar, jag sov ju.
Har nån annan sovit i din säng i natt? Ja, den är ju inte bara min, den ä ju min mans också. Och ja, han sov där.
Har du körkort? Ja men halleluja, det har jag! Hade du frågat för några veckor sedan hade svaret varit annorlunda.
Är du ensam nu? Nej, min man sitter i gungstolen och tror att han har en chans mot mig i Wordfeud.
Vad ser du fram emot mest denna vecka? Mina förhoppningar om att våra nya köksluckor ska komma, och badkaret. Sen ser jag fram emot lite möbelfix och att hitta en lösning för möbleringen av vardagsrummet. Var dags guldkant är dock min familj!

Allmänt babbel om små stora problem.

Tjaba. Höll just på att börja det här inlägget med den mest avtändande meningen som finns, att jag egentligen inte har något speciellt att skriva om. Men så tänkte jag om. För ungefär hur sugen blir man på att läsa en text när någon inleder med just den frasen. Inte så jättesugen. Dock är det faktiskt den bistra sanningen. Jag har egentligen ingenting att säga. Jag bara kände för att skriva lite. Mannen är och spelar innebandy, båda barnen sover sen ett tag tillbaka, och jag sitter själv i vardagsrummet med fötterna på soffbordet och laptopen i knäet. Och med blogglust utan ambitioner. Så jag ska inte hålla på så länge. Själv kan jag bli lite avskräckt om jag möts av en för lång text om jag inte är på humör. Om den sedan dessutom börjar med att säga att den egentligen inte handlar om någonting, så har jag inte ens hunnit läsa klart den meningen innan jag sagt tack och hej.

Egentligen så har jag lust att blogga om pyssel, och om allt vi fixar med i lägenheten hela tiden. Men jag känner mig inte tillräckligt färdig än för att visa några före och efter bilder. Jag har dessutom ett stort bokylleproblem i vardagsrummet just nu, som har gjort att möbleringen av det rummet står och trampar lite på samma ställe för tillfället. Observera dock att det inte är ett stort problem, utan bara ett stort bokhylleproblem. Viktigt att sätta saker i perspektiv. Stora problem är typ svält, krig, sjukdom och dylikt. Mina svårplacerade bokhyllor kvalar inte riktigt in i den ligan. Och där håller jag mig från att skriva, än. Det är bara det att vi har typ en och en halv möblerbar vägg i vardagsrummet. I övrigt är det en ganska öppen planlösning. Och vardagsrummet ligger i hjärtat av lägenheten, mitt i smeten. Så det är massa öppningar och dörrar överallt. Och två stora fönster.

Problematiken i detta är att eftersom jag inte riktigt vet hur jag vill ha möbleringen än, så kan jag ju inte sätta upp något på väggarna heller. Så allt bara står. Och tyvärr så är jag inte den som gärna nöjer mig med en bra lösning heller, utan jag vill ha den ultimata lösningen. Men den hade varit att köpa nya smalare bokhyllor, och det kan vi inte göra nu. Så jag får fundera lite till, men snart så måste jag slå till på en lösning. För sådana här i-landsproblem kan vi ju inte ha.

The kids are alright

Det är dagarna som går som är livet...

I am number four

Så har jag fått mig min fjärde pinnstol! Dock inte från grannen som tappat bort handtaget på insidan dörren, utan från farmors vind. Jag och mannen var upp där idag för att låna hennes fällbord, eftersom vi ska stå på torget imorgon och sälja lite gamla grejer. Och när vi kom upp där så stod den bara där utanför förråden, tillsammans med massa andra saker som det sedan visade sig skulle slängas. Kan ni tänka! Den är inte exakt på pricken lik de andra tre stolarna, men det gör mig inget. De är snarlika och det räcker gott för mig! Dessutom var den gratis, så jag ska inte klaga. Jag ska sandpappra och måla istället, det är vad jag ska göra. Och så ska jag baxa hem slagbordet också, som står på farmors vind det med, fast i förrådet då. Och så ska det slipas, för att sen laseras eller oljas. Vi får se vilket. Ruffigt vill jag ha det i alla fall. Med lite känsla av typ drivved eller järnvitrål. Tror det kan bli fint. Nu killar det i fingrarna efter att sätta igång, men innan dess så har ska jag förbereda morgondagens försäljning, och göra klart en affisch. Sen! Sen blir det åka av!