onsdag 2 november 2011

För kalla fakta för mig

Sitter och ser på Kalla Faktas granskning av säkerheten på Sveriges förskolor och ryser. Klart att barn inte är helt säkra i hemmet heller, olyckor sker där med. Men faktum är att det är lättare att hålla koll på två barn än på låt säga tolv. Eller fler. Det skulle ju krävas mycket för att jag inte skulle märka om Dylan blev hängande någonstans, utan att kunna andas i över fem minuter. Det är så tragiskt. Och att det sedan finns bättre säkerhetsregler för de som arbetar på förskolorna än för barnen som vistas där hela dagarna ibland, det är ju helt ofattbart. Att sex till sju tusen barn ska behöva uppsöka akuten varje år efter olycksfall på förskola är ju också skrämmande. Förstår såklart att förskolan, eller dagis som det brukade heta, är en nödvändig del i livspusslet för många, men jag personligen är glad för mitt val att stanna hemma.

Just det slog mig idag. Innan jag såg Kalla Faktas reportage, och av en helt annan orsak. Dylan och jag höll på att busa, jag jagade honom runt, runt och han var helt superfnittrig. Han har kommit på att det är väldigt roligt att säga bajs också. Eller "basch" som han säger. Så han sprang runt och skrattade och sa basch, basch, basch. Och så stannade han upp, petade lite på lillasysters mage och sa "Dejdis" hans namn på Daisy, och sprang sen vidare. Och jag bara tittade på honom och tänkte, jag skulle inte vilja missa det här för allt i hela världen. Det här, som i allt det här! Varje dag! Just den här tiden som är nu, han är snart ett år och nio månader, är ju så otroligt härlig! Det händer ju gripandes saker varje dag. Han lär sig nytt precis hela tiden! Hans lilla personlighet börjar komma fram. Och plötsligt så känner jag att det inte bara är jag som ger och ger hela tiden, utan jag börjar få tillbaka också på ett helt annat sätt. Första året är ju såklart jättemysigt, men samtidigt väldigt krävande och självuppoffrande. Det är det ju naturligtvis fortfarande, men nu börjar det ju blir roligt på ett helt annat sätt. Och kalla mig egoistisk, men den tiden vill jag faktiskt ha. Krasst sett, belöningen för den första tidens arbete. Jag vill vara med om allt det här, det händer bara en gång. Jag vill lära honom rita, jag vill lära honom namnet på alla kroppsdelar och på frukterna. Jag vill pussa på honom och torka hans tårar när han ramlat, och jag vill skratta högt med honom när han fjantar sig och säger basch, basch, basch. Sen, om två-tre år kanske jag kan tänka mig att dela med mig lite av honom, men det får vi ta då.

Och det här med att ett till två åringar skulle ha ett större socialt behov, utöver mig, mannen, lillasyster, våra vänner och deras barn, det köper jag inte. Det var någon som försökte lägga fram det till mig en gång, som ett argument till varför jag var dum som var hemma. För övrigt så tycker jag inte att man behöver argumentera det så mycket över huvud taget. Det här är mitt val, och alla måste bara fatta sina egna. Var och en får följa sitt eget hjärta. Varför ska det vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn?

5 kommentarer :

  1. såklart att alla får välja själva! (men förstår att du får "synpunkter" tyvärr...)

    och visst är det makalöst häftigt att få följa en liten persons utveckling... man förundras dagligen.

    SvaraRadera
  2. Förstår detta med!
    Då mina stora pojkar växte upp orkade jag inte vara hemma längre. Jag var ung, hade tre samtidigt och det tärde. Nu hade jag gjort allt för att kunna vara hemma med tjejen länge. Det hon får här plus annat man kan hitta på hade räckt till och blivit över iaf tills den ålder hon är i nu (4). Faktiskt inte förrän nu jag märker hur hon gillar förskolan - kanske just för att det då är mer "skola" inriktat.
    Stå på dig! Tiden går för fort och man skaffar inte barn för att låta andra fostra dom. Morr!!

    SvaraRadera
  3. Väl skrivet Johanna!

    SvaraRadera
  4. Hon barnpsykologen på tv4 sa att barn under 3 år behöver inget annan social sysselsättning än mamma. Punkt slut. Sen är de ju kul att träffa andra barn även om man är ett år. Men de "Behövs" inte. Först när de är tre kan de behöva lite mer.. men då räcker de med öppna förskolan o liknande.

    SvaraRadera
  5. tror verkligen inte heller att barn behöver vara i förskolan för det sociala eller för lärandet när de är så små. Jag märker först nu på min treåring att han mår bra av att träffa kompisar en stund om dagen (då är han på förskola cirka 2,5 h fyra dagar i veckan).
    Jag var hemma med honom i ett och ett halvt år å sen hjälptes jag och min svåger åt att passa våra barn halvtid halvtid för att de skulle slippa dagis innan de var två år fyllda. Tyckte det var kanon! måste dock säga att jag mest möttes av positiva kommentarer. Jag tyckte dock det var tråkigt när vissa påpekade att barn som inte går i förskolan utvecklas senare (utifrån studier). Som att jag inte skulle kunna ge mitt barn precis lika goda pedagogiska utveckllingsmöjligheter som dagis. Strunt! säger jag om det...
    Om att du är hemma med barnen säger jag bara: Bra där!

    SvaraRadera