My silent crowd

Jag har bloggat sedan 2005. Jag har aldrig haft några mängder med kommentarer eller så, men det var helt klart mer förr, och jag måste erkänna att jag saknar det lite. Dialogen med läsarna är ju bland det roligaste med att blogga! Men jag har alltid haft en ganska strid och trogen ström av läsare på några hundra om dagen, alltid. Så det är ett ganska stort tyst nummer som passerar igenom här varje dag. Så min slutsats? Något måste jag ju göra rätt i alla fall. Smiley.

Det konstlat okonstlade

Roligt att följa alla diskussioner i inredningsvärlden just nu. För någon månad sedan skaldade flera ut att nu, nu är det dags för lite personlig inredningsstil. Vi är trötta på att alla trendiga hem ser likadana ut. Vi är trötta på att de är så hårt stylade så att de ser mer ut som utställningar än som hem, och vi är trötta på att se samma möbler, blandade med samma konst, och stilleben arrangerade på samma sätt. Nej nu ska vi välja med hjärtat! Faller du handlöst för en otrendig rent av ful lampa så köp den då för allt i världen! Eller hittar du en originell möbel med historia som du gillar, tveka då inte, gillar du den då är ju det din smak!

Bara det att i bilderna som sedan kommer ut på dessa personlig hem så blir det nästan lite pinsamt uppenbart, att alla ändå faller handlöst för samma otrendiga fula lampa. Eller samma konst, eller samma snittblommor. Så egentligen är det ju såklart bara ännu en trend, men med lite andra grepp och med andra riktlinjer att följa. Och med anspråket då på att vara mer personligt styrd i stället för just trendstyrd. Men det komiska blir ju snart uppenbart i de likartade färgvalen, bruket av samma växter och samma möbler, och då börjar andra skaldera ut det ännu mer uppenbara. Att vi fortfarande är trendkänsliga, lite småängsliga och gärna gör det som ger oss mest likes. Istället för att vara just oss själva i vått och i torrt. 

Orsaken till den lätta förvirringen som tycks råda är nog bland annat det att det är mer än bara stilar som följer trender, det är även tankesätt och hur vi förhåller oss till livet. Och just nu känns det konstlade passé, och det naturliga aktuellt. Även när det kommer till hur vi förhåller oss till våra kroppar, vad vi äter och vad vi postar i sociala medier, både text och bild. Det ska vara naturligt, det ska vara äkta, och framför allt, det ska vara vi. Mår vi skit ska vi säga det, är vi lyckliga ska vi säga det också, men inte med klyschor utan med våra egna ord. En del slår nästan knut på sig själva ibland i fladdriga formuleringar för att vara så egna som möjligt. Och vet ni, jag kan tycka det känns mer konstlat än något ibland. Hur hjärtkrossande ärligt innehållet än är ibland. Eller hur vemodigt skört någon annan uttrycker sig. 

Frågan är om vårt eget id, det som verkligen är vi där inom oss, någonsin verkligen kan komma ut rent och ofiltrerat. Jag tror inte det. Däremot så speglas det i våra val, vår inredning eller våra ord. Men det är alltid kryddat med hur vi vill uppfattas av vår omgivning. Och det gör inget. För det är så det är. Personligen så kommer jag att fortsätta att välja det jag tycker är snyggt av nyheter och trender som kommer. Jag kommer fortsätta att förverkliga de idéer jag antingen snor rakt av, får genom inspiration eller hittar på helt själv. Precis som jag tror att de allra flesta gör, utan att påstå att jag har uppfunnit hjulet. 

Pick a view

Vyn på bilden har inget med texten att göra, förutom att den är utvald för att åt det hållet såg det bra ut, medan åt andra hållet var det mer eller mindre kaos.

Jag får STÄNDIGT frågan hur jag orkar och hinner med allt jag gör. Det vill säga renovera möbler, bygga lekstuga, gräva i trädgården, plantera och så vidare. Och varje gång jag får frågan blir jag lika ställd. För vadå tänker jag, alla har ju lika mycket tid till sitt förfogande. Tjugofyra timmar på ett dygn, ingen får fler ingen får färre. Men sen är det ju upp till var och en vad vi gör med dem.

Jag tänker helt sonika att jag prioriterar vissa saker medan de som frågar mig hur jag orkar helt enkelt prioriterar andra saker, saker som jag i min tur kanske prioriterar bort. För tro mig när jag säger detta, jag har inte fler timmar på mitt dygn. Bygger jag, gräver i trädgården eller målar, ja då kanske tvätten får stå orörd i några dagar under tiden. Maten får lagas snabbt, pommes, chicken bites, in i ugn, blanda sås, klart! Typ så. Inga långkok eller handrullade köttbullar de dagarna. För det hinner man helt enkelt inte med. Man kan inte äta kakan och behålla den.

Och egentligen så tror jag att de som frågar mig hur jag hinner med skulle kunna lista ut detta om de tänkte efter. Att jag fuskar och slarvar mig igenom andra bitar av livet för att hinna med, under tiden jag fokuserar på något projekt. Men, om vi ska vara helt ärliga, så tror jag inte att man vill tänka efter. Man vill att det ska finnas supermänniskor som bygger en lekstuga med högerhanden, leker med barnen och lagar oxrullader med vänster. Eller jobbar heltid på supercoola jobbet och är en heltidsöverlåten förälder och en intressant, snygg, fit och engagerad livspartner. För finns dessa supermänniskor så betyder det ju att vi också kan bli en, bara vi jobbar tillräckligt hårt. Och så stressar vi ihjäl oss, tappar bort både oss själva och de vi älskar, och för vad? Ett overkligt ideal som vi själva skapat genom att plocka russinen ur kakan hos andra människor och deras liv. Ofta människor vi inte känner personligen och egentligen inte har en susning om hur deras liv ser ut. På riktigt.

För en sak kan vi vara helt säkra på. Vi äro alla människor. Vi har våra stunder då vi totalt briljerar och strålar, och stunder vi tror att vi aldrig någonsin ska kunna återhämta oss ifrån. Vi har också alla en fasad som vi visar upp, och detta behöver inte vara något dåligt, ibland kan det ju låta så. Speciellt i vårt "reality" frossande samhälle. Men fasad handlar mycket om integritet. Man ska och bör inte visa allt för alla, det är min åsikt. Det är något sunt i att inte blotta sig konstant för alla möjliga okända människor, människor som varken har respekt eller kärlek till dig. Det finns ett uttryck, "If they don't know you personally, don't take it personal." I sociala medier kommer folk att blanda yta med djup. Vackert och fult. Men det är fortfarande den bakom skärmen som väljer vad de visar, både när det är välpolerad yta eller förkrossande verklighet. Vi alla projecerar en bild. Och vi väljer vad vi visar.

Slow deco

Jag gillar verkligen inredning, och tycker att det är jätteroligt att hålla på här hemma. Och inredning är mer än att alltid ha ett perfekt stylat hem med fluffade kuddar och nya snittblommor i varje vas, tack och lov. Fluffade kuddar har vi aldrig här hemma för övrigt, vår soffa är i ett ständigt kaos som synes ovan, men jag älskar den ändå. Att byta kuddar, kombinera färger och hålla på, det är kul tycker jag. Och inredning är, och ska ju vara just lustfyllt, både att vistas i och att skapa. Det är ju en så påtaglig och ofrånkomlig del av vår vardag, och det gör det ännu mer spännande tycker jag. Det finns överallt omkring oss, oavsett hur mycket eller hur lite genomtänkt den är, och den påverkar oss och skapar sinnesstämningar och associationer. En del jobbar aktivt med den och utnyttjar denna förmåga som inredning har att påverka oss, andra låter den forma sig själv genom mer passiva val. Oavsett vilket så kan man knappast undvika att bli påverkad av trender i någon utsträckning. Och det går ju alltid trender inom inredning, allt ifrån en färg eller ett material till en specifik möbel. Sen så går de trenderna över och ingen vill se röken av dem. På ett par år i alla fall. Och jag vet inte om det bara är jag, men jag tycker att trenderna har blivit tydligare och svängarna snabbare de senaste åren.

En trends livsbana har blivit mer synlig. Den föds och den dör, framför våra ögon. Personligen tycker jag att det är lite tråkigt. Och förutsägbart. Man vet vilka som kommer att ha vad. Man vet att om något blir hett så anammar först den trendkänsliga gruppen det, sen de som ser upp till trendkännarna, strax efter det så anammar de större butikskedjorna och sen är det allmän egendom. Och då vill inte den första gruppen veta av det längre. Och så börjar det om med nästa grej. Och stressen i det, att vara först eller i alla fall tidig med det senaste, den stjäl fokus ifrån det lustfyllda i själva inredningsbiten.

Orden "Slow deco" läste jag någonstans för ett tag sedan. Säkert som titel på något stylingjobb i en inredningstidning eller liknande. Och jag fastnade för de orden, de fick mig att tänka till. För om man vill lämna trendstressen så måste man ju se åt andra hållet, och vad finns där? Vad är motsatsen till trendjakt. Jag tror inte att svaret nödvändigtvis är att se bakåt i tiden. Att ta det som alltid har funkat, jag tror inte att lösningen ligger där. Vart finns det roliga i att alltid tänka så och aldrig tänka nyskapande? Nej jag tror att svaret är att istället för att nervöst titta runt omkring sig hela tiden, titta mer inom sig. Inte strunta i inspiration, men vara mer vaksam på vad jag själv går igång på än på vad som luktar nästa trend. Eller vad någon annan presenterar som rätt. Men man behöver inte heller vara rädd för trender, man kan ha kul med dem och blanda in dem i sin stil. Men viktigast är att lita på sin egen smak och utveckla den. Det tror jag är vägen bort från trendhetsen, och vägen till en mer njutbart, spännande och inspirerande miljö omkring oss.


English: I love interior design. And good design isn't to always hade the perfectly styled couch, which we never have by the way. It's about having fun with it. And this is some thoughts on the stress that chasing trends involve, and the way away from that. Not to look backwards on what's always worked, where's the fun in that? But to look more to our selfes. What makes me tick? Not to quit looking for inspiration, but sooner to look in that inspiration for what excites me, and not for what will be the next big thing. That will make interior design and decoration much more enjoyable, I think.

Starving for time

Alltid är det någon liten rackare som vill krascha vårt party. Väldigt illustrativ bild från för åtta månader sedan.

Man brukar ju säga att det finns något som alla har lika mycket av, och det är timmar på ett dygn. Men jag skulle vilja påstå att det är en sanning med modifikation, för alla har faktiskt inte lika många timmar på ett dygn. När du får barn så tar de barnen faktiskt flertalet timmar av ditt dygn i anspråk. På riktigt. Inte som en metafor, och inte parallellt med din egentid i någon slags symbios. Utan de timmarna som dem tar, de tar dem. Punkt. Visst kan man viss del av dagen fungera just i symbios, jag gör mitt och de gör sitt. Men ringer dem i behovsklockan då bromsas produktionen i den egna fabriken totalt av. Exempel. Du sitter på toaletten och någon klättrar upp på en stol där utanför som de sedermera ramlar ner ifrån. Under ditt pågående toalettbesök. Omedelbart avbrott i den egna produktionen tills den fallna är undersökt för skador och tröstad till åter förnöjt humör. Därefter kan den egna verksamheten fortgå förutsatt att man fortfarande har inspiration kvar för den. Annat exempel. Du sitter och vill slutföra en text. Ett blogginlägg, ett sms eller kanske bara en mening i ditt huvud, en så kallad tanke. Mitt i detta slutförande av text kommer kommer någon av de små på att de är hungriga, och de är det NU! Nej inte snart mamma, nu! Nej inte vänta lite, nu! Nu! NUUU! Sa jag nu? Lycka då till med att slutföra den meningen. Paus i produktionen åter igen.

Och fine, jag sitter inte här för att gnälla. Bara lite. Gnälla är ibland för sinnet vad Ipren är för kroppen vid huvudvärk. Man bara pyser ut lite, lättar på trycket. Men jag ska tygla mig, innan jag får alla som ännu inte har barn att avge löften om att leva i celibat, bara för säkerhets skull. För man har ju sina små lufthål också. Eller heliga stunder. Heliga stunder av egentid. Och nej, toalettbesök är ju uppenbarligen inte en av dessa stunder. Men när barnen sover, det är. Oavsett om det är dagtid, i bilen eller när det är för natten. Sovtid är lika med egentid, eller lika med partid med för den delen. Speciellt det sista sammanfaller ju oftast enbart med att de små sover för natten. Så den tiden är guld värd hemma hos oss. Vi myser, äter något gott, ser på film eller serie och pratar och planerar livet. Guld värd tid helt enkelt. Speciellt som barnvakt inte direkt blir enklare att få för varje barn man förärar världen med. Hur söta de än är uppenbarligen. Så tänk inte att kvantitet ska öka efterfrågan, det gör det inte. Bara ett litet tips sådär.

Men nu till min rubrik. Vår älskade ettåring har tydligen tagit en god klunk ur min genpool, en kallsup om man så vill, för vilken liten nattuggla vi har avlat fram! Inte så mycket att hon vaknar på nätterna och stökar runt, även om det händer. Men hon får liksom aldrig nog av dagen. Och med risk för att låta som tidernas sämsta morsa, men jag har nog ofta fått nog av henne en god stund innan hon fått nog av dagen, så att säga. Men vadå tycker hon. Är inte elva, halv tolv en bra läggningstid mamma? Nej vet du hjärtat, det tycker jag inte. För de dyrbara timmarna mellan klockan åtta cirka och klockan tio, elva de vill jag vara med pappa. Du och jag har ju redan hängt ihop hela dagen, och ska hänga ihop heeela dagen i morgon igen. Men vår kommunikation verkar inte vara på topp för hon ler och svarar "Okey!" och sen går hon och tömmer en låda i köket på bestick. Så Huston, vi har ett problem. Och nej det funkar inte kanon att bara låta henne dutta med sitt och köra egentiden parallellt. För hon ska var med, och då menar jag vara meeed. Helst sitta inklämd mellan oss, bökandes runt lite. Och hon ska äta vad än vi äter, och utföra distraherande handlingar så som att köra ett free base hopp från soffan utan skyddsnät eller tidigare nämnda omorganisation av kökslådor.

Jag älskar våra barn! Så mycket så att om jag sitter ner och tänker enbart på hur mycket jag älskar dem så börjar tårarna att spruta och hjärtat att värka som om någon har smällt av en handgranat av kärlek där inne. Och jag älskar min man precis lika mycket. Och jag älskar mig själv. För ska vi älska vår nästa så som oss själva, nu blir jag lite biblisk här, så förutsätter det ju att vi faktiskt också älskar oss själva. Och det gör jag. Och jag vill få tiden att räcka till för alla ovannämnda högt älskade personer. Men just nu är det lite knapert. Jag vet att det är där i livet vi är just nu. Småbarnsåren. Tre barn under fyra år, det är intensivt. Men större delen av tiden har det faktiskt funkat bra. Till och med riktigt bra stundtals. Och jag vet att alla jobbiga perioder har ett slut, bara i den tanken finns en stor tröst för mig. Men just nu vill jag bara ha en myskväll som inte blir inställd. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av överdrivet stort intresse, från överdrivet nyfiken ettåring.


English: A little whining about the fact that our one year old, Adelle is a little bit to lively in the evenings. Think she got those genes from me. But when I want to spend some alone time with my hubby, she sort of likes to crash our party. Really crash it. Eat what we eat, go and make a mess in the kitchen or crawl around in the couch and just make it a liiittle hard to relax and wind down. I love her to pieces, but all I want right now is just one night, one night, when we get to hang out. Just me and the hubbz.

There's real people living here.

Oftast när jag lägger upp bilder på mitt hem på bloggen eller på Instagram så vill jag ju städa till det lite, och piffa till det lite grann. Naturligtvis! För är man ute efter att skapa inspirerande bilder så är nog de allra flesta rörande överens om att stök inte är speciellt inspirerande. Och då menar jag inte en stylad "messy bed" utan leksaker överallt. Tvätt på tork. Disk i travar. Eller viktiga papper, räkningar och reklam i en salig röra på köksbordet. Ja ni vet, stök. Sådant som man får nog av bara genom att titta runt omkring sig de flesta dagar. Och visst, jag har lagt upp bild på mig själv i gårdagens smink framför ett diskberg på Instagram, den till och med kommer upp om man googlar på mitt namn. Men bland dem jag följer och mig själv så hör det ju verkligen till ovanligheten, och det gör mig inget. Som sagt vad, stök har jag tillräckligt av i mitt liv ändå.

Men i avsnittet av poden Haket gästat av Frida Ramstedt från Trendenser så hade de en intressant diskussion om det där. Helt klart värt att lyssna på! De gjorde bland annat en intressant parallell till modefoto. Där är det ju vedertaget och allmän kännedom att de bilderna retuscheras och stylas till tänderna. Att det är ett team bakom och många arbetstimmar för varje snygg bild. Det har vi med åren lärt oss. Men däremot så har våra hjärnor inte riktigt förstått i vilken omfattning detta även gäller inredningsbilder. Både komersiellt och privat. För visst, varje vacker interiörbild på Instagram är ju inte stylad av ett proffs, även om det är av en duktig hobbystylist. Men likväl kan man ju välja att fota endast en vinkel av ett rum, en vägg eller bara en liten hörna. Och med det ge intrycket av att hela ens hem är på detta viset. Fast sanningen är att bakom ryggen på en så står allt fult man flyttat bort och kanske även ett par ungar som är sura på en för att man stängt av TV:n för att kunna fota den där hörnan utan störande färgglatt ljus. Ja det sista exemplet är taget ur real life.

Men bara man börjar fatta detta, att det är stylat, vinklat och redigerat för optimalt ljus, då kan man börja njuta av det på ett annat sätt tycker jag. Mer avslappnat. Bara man förstår det som egentligen är så självklart, att alla, ja jag sa ALLA, har stök hemma. Någonstans. Om så än bara i en byrålåda. Men dem människorna finns det max tolv, tretton stycken av på hela jorden. Lovar. Men då kan man släppa "jag måste också pressen", ha kul med inredning, fota de bitar man är nöjd med och känna sig nöjd med dem.

Ps. Ja mina barn har pyjamas på sig på bilden, och ja, bilden är tagen en bit efter lunch. C'est la vie!


English: This post contains a lot of thoughts around the fact that we have accepted that fashion photography is heavily edited an styled to the maximum, but we tend to forget that home and interior design pictures are too. Or they just show us an angle, or a corner. And behind the back of the photographer there can be chaos, or two stylist standing ready to fluff every pillow. But when we grasp this, we can have a healthier and more relaxed relationship with interior design. And have fun with it. Cause everybody has a mess somewhere in their home, even the one, you know, the one that posts all those pretty pictures on Instagram. Yes, it's true. Huge mess! Remember where you heard it first.

Ps. Yes my kids are wearing PJ's and the picture is taken a while after lunch. But, c'est la vie!

Mina tankar kring att pastor Ulf konverterar till katolicism.

Jag vaknade upp i morse med lite av samma känsla som man vaknar upp med dagen efter att man blivit dumpad. Det är på riktigt idag också. Och då var det ändå inte helt oväntat. Har du aldrig blivit dumpad så kan du kanske i alla fall föreställa dig hur det skulle kännas om din kärlek eller bästa vän plötsligt talade om för dig att detta var slutet på er resa tillsammans. Från och med nu skiljs våra vägar åt och vad som händer med dig framöver det kommer inte längre att vara angeläget för mig. Nu har jag inte just blivit dumpad, och pastor Ulf är varken min kärlek eller bästa vän, men däremot den andliga ledare som har haft pastorsrollen under min uppväxt, och det betyder ändå något. Och känslan av att ha blivit lämnad av någon som man har haft förtroende för kvarstår. Det var inte samma känsla för ett år sedan då pastor Ulf lämnade över pastorskapet till pastor Joakim. Då fanns inte samma absoluta farväl med i bilden. Och egentligen så fanns det väl inte med igår heller, men jag vet att det är vad det betyder. Att han blir katolik. Och det varken stör mig eller rör mig när det kommer till min egen tro, för den har aldrig handlat om någon människa utan om min relation till Jesus.

På ett personligt plan däremot, så finns det saker jag har svårt att förstå. Och det finns frågor jag känner mig berättigad att ställa. För vet man något om katolicismen så måste man ändå ta några saker i beaktande. Den katolska kyrkan ser sig inte som en av tusentals kyrkor, den ser sig inte heller som den största kyrkan, den ser sig som den enda kyrkan. Inte katolik, inte del av kyrkan. Som karismatiskt kristen, en del av protestantismen så accepterar jag det. Jag accepterar deras synsätt, jag tror att de är kristna fast våra åsikter går isär. Men det är inte helt ömsesidigt. Vi är kristna, men inte i enhet i kyrkan. Han talade om ekumenik igår, och om enhet. Men för mig blir det en envägsekumenik. Vi accepterar dem och deras synsätt på tron, men de accepterar inte vår. De kan umgås med oss visst, men de kan inte fira gudstjänst med oss och de anser inte den nattvard vi tar som giltig. Den enda ekumeniken för dem i så fall är om alla kristna blir katoliker. Då blir det enhet. Rent krasst.

Och många undrade igår varför han behövde ta det radikala steget att konvertera, räcker det inte med att han tror på samma vis som en katolik, att han anammar de bitarna? Men som sagt vad, man kan inte tro som en katolik utan att bli katolik. För det en katolik tror är ju just att det är den enda sanna rena kyrkan. Så att tro det utan att bli det är ju bara självplågeri. Och här kommer problemet för mig. Om katoliker tror att alla andra kristna har fel, att de inte har hela uppenbarelsen, då måste de ju tro att vi på så vis är förtappade. Jag kan ha fel, men det är ju så det ser ut på pappret. Katekesen, även efter andra konciliet. Om alla andra katoliker tror så gör mig inte så mycket, jag delar ju inte den åsikten. Men blir det inte väldigt märkligt att pastor Ulf går vidare och på så vis lämnar oss, sin församling i denna bristande uppenbarelse? Om inte på ett personligt plan, så i alla fall i vårt gudstjänstliv. För det är ju så han och Birgitta måste se det, annars tror de ju inte som katoliker. Det är ju i alla fall den enda slutsatsen man kan dra. För man kan ju inte tycka två skilda saker samtidigt. Borde han då inte, om han älskar församlingen som han säger känna sig nödgad att uppmana oss att söka samma väg? Eller är han och Birgitta nöjda med att ha funnit den själva? Det är den fråga jag inte kan finna ett vettigt svar på hur jag än vänder och vrider på det.

Jag förstår förstås att det skulle bli hur konstigt som helst om han stod på scenen i vår protestantiska kyrka och uppmanade oss andra att bli katoliker vi också. Han är ju inte ens pastor där längre, och han betonar ju att detta är hans och Birgittas personliga resa. Men han lämnar pastor Joakim med en församling som han egentligen anser också borde lämna Livets Ord och följa honom och bli katoliker. Om han vill att vi ska vara i den sanna kyrkan det vill säga. Det, eller så är han som sagt vad nöjd med att ha funnit denna sanning för sin egen del. Hur som helst så går det inte att genomföra denna övergång utan att det blir väldigt märkligt i någon aspekt.

Med det sagt så vill jag också säga att jag uppskattar allt pastor Ulf har gjort för vår kyrka, ja utan honom så hade den inte ens funnits. Han är en människa, och jag har inte alltid hållit med honom om allt, såklart. Men jag tror att han har betytt väldigt mycket för kristenheten i Sverige, och han har betytt mycket för mig och min personliga tro. Dessutom har han varit med och startat upp ett missionsarbete som fortfarnde betyder väldigt mycket runt om i hela världen. Och jag har svårt att se att hans framtida arbete inte skulle fortsätta i denna bana, vart det än bär.


(För dem som läser det här utan att vara det minsta insatta innan förstår jag att det kan vara en konstig text. Grunden till den är det faktum att pastor Ulf Ekman, som tidigare var pastor på Livets Ord igår meddelade att han konverterar och blir katolik. Han har tidigare under de trettio år han varit pastor på Livets Ord varit väldigt hård mot katolicismen och kritiserat den hårt flera gånger. Under de senaste tio åren har han dock i det privata vänt och istället gjort en resa mot att själv bli katolik, tillsamans med sin fru Birgitta. Något som såklart chockar och förvånar många.)

Om Gud vore placebo.

Genom sociala medier får vi ju en inblick i andra människors liv. Många fler än vad vi brukade ha inblick i innan. Det ger ju mycket inspiration och det är trevligt att få se hur smarta, duktiga och kluriga människor det finns. Men man kan ju även få en inblick i en persons liv när de har de svårare. Vid uppbrott i relationer, sjukdom hos sig själv eller närstående, dödsfall eller andra livskriser. Som troende kristen, vilket jag har varit mer eller mindre hela mitt liv, så har jag någon slags inbyggd reflex att direkt be, eller att inom mig eller hörbart ropa på Gud i svåra situationer. Alltid. Jag kastar mig på Gud direkt, som ett litet barn på sin förälder när de gjort sig illa eller blivit skrämda. Även när mitt sinne är tungt, man känner sig svårmodig och deprimerad. När man tappar orken eller gnistan i livet. Fast då mer med suckar, kanske bara viskar hans namn. När tårarna rinner utan ord. Alltid hos Gud.

Och den här inblicken i andra människors liv har öppnat ögonen på mig och fått mig att känna mig på gränsen till bortskämd som får ha det så. För även om du tror att det jag tror på inte är sant, att Gud är den mänskliga hjärnans påfund, så skänker ju dessa nödrop till Gud mig tröst. Verklig tröst. Allt känns bättre. Nu tror ju jag att det är för att Gud är verklig, älskar mig och kan hela revorna i en människas själ likt ingen annan. Men om det nu inte var så, att Gud inte gjorde något alls, för att han faktiskt inte finns, ja likväl känns det ju ändå bättre. Så placeboeffekten for the win eller något.

Men det har fått mig att tänka. Det här livet jag lever som kristen, så många gånger ifrågasatt av min omgivning, om det nu skulle bygga på något som inte var verkligt, en Gud som inte finns, vad har jag då förlorat på det och vad har jag vunnit? Jag har valt bort att dricka mig full på grund av min tro. Jag har valt bort obundna kärleksrelationer och sex utanför äktenskapet på grund av min tro. I princip det. Och så har jag valt att inte svära och inte heller röka. Inget jag faktiskt känner att jag lider av att ha varit utan, oavsett om jag nu skulle ha gjort de valen på grund av en Gud som inte finns.

Men vad har jag vunnit då? Om vi fortfarande utgår ifrån att Gud inte finns. Om han finns så är ju tron på livet efter döden kanske den största vinsten, men om vi bortser från de aspekterna. Det första jag tänker på är tryggheten. Att tron på att någon finns där, alltid, gör att jag aldrig känner mig ensam och utlämnad ens i de svåraste situationer. Det ger mig en inre styrka, ett mod om man så vill som jag är väldigt tacksam för, och med största säkerhet inte hade besuttit utan min gudstro. Jag hade nog haft mycket problem med rädsla i mitt liv då, jag är lagd åt det grubblande hållet som kan se exakt alla tänkbara hemska scenarion en situation kan innebära inom mig vid blotta tanken på situationen. Nu väljer jag oftast bort att göra det och tackar istället Gud för att mitt liv ligger i hans händer, oavsett om jag förstår allt som händer omkring mig eller ej så litar jag på honom. Att han vet vad han gör. Att han är med mig och hjälper mig igenom de svårigheter man faktiskt möter i livet. Och jag slipper oron som tankarna på allt hemskt för med sig, och kan njuta mer av livet istället och lägga min energi på att leva istället för att slösa bort den på att oroa mig.

Det andra jag tänker på är friden. Lugnet en bön kan ge själen mitt i en känslomässig storm. Fast taket blåser av, väggarna faller ut så kan jag känna mig trygg. Jag känner inte att jag tappar fotfästet. Man kan falla, absolut, bli liggandes och känna sig maktlös, men känner jag efter med tårna så har jag alltid fast mark under fötterna och kan resa mig igen. Går jag igenom svårigheter så får de inte så mycket utrymme att gnaga i mig, jag grubblar inte så mycket och spenderar inte mina nätter sömnlös med tankar. Jag skulle kunna göra det, lätt, men låter mig inte. Jag ber och talar ut mina problem inför Gud istället. Oftast är ändå situationerna bortom vår egen förmåga eller makt att lösa, det är därför de plågar oss. Så jag ber honom om hjälp i det svåra, och om frid i sinnet. Och oavsett om min hjärna lurar mig eller inte så får jag den alltid. Friden. Och det är den bästa känslan! Frid mitt i storm. Styrka när man är svag och hopp när det känns hopplöst.

Så jag sammanfattar väl vad jag vill ha sagt med Martin Luthers ord, att: "Även om världen har rätt och Kristus fel, så väljer jag hellre Kristus." Det enda man har att förlora är anseendet från de människor som anser det dumt att tro på något som inte är en fast synlig och logisk struktur. Men tror man att livet är fast, strukturerat, greppbart och logiskt, ja då skulle jag säga att man inte vet så mycket om livet ändå.

Fire side thoughts

Sitter och stirrar in i elden och låter tankarna vandra. Förundras, men inte förvånas bland annat av de som avföljer direkt man skriver att man är med i en kyrka. Är jag plötsligt en annan person då? Jag skäms inte för min församlingstillhörighet. Kommer aldrig att hymla med vem jag är. Jag är stolt över kyrkan jag är med i. Säga vad man vill, men den hjälper hundratals hemlösa, ensamma, svårt sjuka och utsatta människor varje vecka. Och nästan alla som hjälper till med det gör det helt oavlönade, och gör det enbart av kärlek till sina medmänniskor. Vart mer än i en kyrka hittat du i detta land en samling på ett par tusen människor på samma ställe som gör så? Sen finns det såklart svåra frågor, men jag är så trött på att folk väljer att se enbart dem istället för allt gott som faktiskt sker. Det är lätt att va populär i Sverige idag, det är bara att vara extremt politiskt korrekt och ateist. Men jag är inte ute efter att va populär, jag är ute efter att va sann mot mig själv och det jag tror på.

Det missmatchande arvet

Jag har tänkt på en sak. Det är ju verkligen inte speciellt ovanligt med kosmetisk kirurgi idag. Speciellt inte så fort man börjar närma sig även så bara de nedre skikten av kändisskap. Inte bara i Hollywood. Svenska bloggare och både B och A kändisar hymlar inte med plastik och injektioner. Själv har jag alltid förknippat detta med press och självförtroende i samverkan. Man känner pressen att se ut på ett visst sätt och har inte självförtroendet för att stå emot. Sen får man säga vad man vill. Att det är för sin egen skull och bla bla bla. Det är det inte. För skulle personen i fråga leva isolerad från omvärlden i ett mörkt rum skulle de aldrig ha gjort det. Det är klart att det är för andra man gör något sådant. För hur man vill bli uppfattad, eller för att man vill se ut som man känner sig. Och jag lägger ingen större vikt i detta, om det är fel eller ej.

Men det som slår mig, och som jag ofta tänker på är hur detta uppfattas av generationen under. Alltså de som gör detta, deras barn. Det blir ju svårt att predika "du duger som du är" till en olycklig tonåring när man egentligen inte är av den uppfattningen själv. Och en annan, nästintill komisk effekt av det. Tänk Beyonce. Hon har ju gjort en eller flera näsoperationer och smalnat av näsan och gjort den något mer spetsig. Inte mycket, det ser fortfarande bra och naturligt ut, syns bara om man jämför tidiga bilder på henne med nya. Men hon och Jay-Z har ju fått en dotter. Och tänk då när hon är äldre och börjar se på sitt utseende och jämföra. Och ba: "Men mamma, jag ser inte ut som dig, din näsa är ju så smal?". Eller alla dessa som gjort bröstförstoringar. Deras döttrar har ju likt sina mammor genetiskt större chans att inte få så stora bröst. Och sen när de är tonåringar och deppade över att deras bröst inte riktigt tar fart och jämför sig, vad säger man då? Att säga "Du duger som du är" faller ju ganska platt. Det tyckte man ju uppenbarligen inte själv.

Tankar

Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.

Tänkvärt till tusen

Läste en artikel idag ur Sydöstran, Blekinge läns tidning. Eller egentligen en insändare skriven av pedagoger vid en förskola. Hittade den via Makena som är dagmamma och själv har jobbat på dagis, som numera korrekt då heter förskola. Den satte verkligen ord på väldigt många tankar jag har haft, så jag måste bara få dela den. Fast jag vet att sådant väcker starka känslor hos en del, och fast jag brukar kunna få en del upprörda eller mindre trevliga kommentarer när jag skriver om liknande. Men hallå! Varför ska det vara så gripande känsligt!? Är det för att många aldrig tar sig modet och tiden att bara ställa sig fråga varför? Varför gör jag såhär? Varför har jag gjort de här valen och vad är min grund? Istället sätter man bara på skygglapparna och kör på. Viftar bort tankar på förändring som irriterande myggor, och blir nämnvärt störd när folk för det på tal och tänker. "Skit i det du! Det är väl mitt val!" Ja det är det, och det skulle jag aldrig kunna ta ifrån dig. Men jag vill bara väcka en tanke. Om man inte vill gå i gamla hjulspår måste man faktiskt göra något annorlunda. Har man sedan tänkt igenom det, och är klar över sina skäl till varför man gör som man gör, då är det ju helt fine!

Detta handlar inte om dagis generellt för mig. Tycker inte att det är fel när de blivit några år, och några timmar i veckan. Men läser ni artikeln så förstår ni nog bättre vad jag menar. Sen har väl alla sina skäl. Vissas bättre än andras. Och jag är inte ute efter att peka fingrar eller slå mig själv för bröstet. Egentligen har jag väl ingen orsak att bry mig om vad andra gör, men det gör jag. Jag vill bara få människor som omedvetet följer mallar andra har gjort åt dem att stanna upp, bara den lilla stund som det tar att läsa detta, och tänka till. När man sen gjort det kan man lugnt gå vidare, men livet är för kort för att inte tänka på varför man gör det man gör.

De enkla valen

Jag har varit kristen större delen av mitt liv. Det innebär också att jag har hunnit se en hel del personer komma in i kyrkan, och en hel del personer lämna den också. Och slående ofta lämnar de av samma orsak. De orkar inte. De tycker att det blir för jobbigt att välja bort saker de egentligen vill göra. De vill ge sig själv fria tyglar helt enkelt. Och på ett sätt kan jag förstå dem. Jag förstår hur de tänker, men frågan är om det egentligen inte är tvärt om? Att allt det egentligt jobbiga och tuffa oftast uppstår just när man ger sig själv helt fria tyglar, låter sig löpa amok. För en sak de som tycker att det blir för jobbigt inte riktigt har förstått, är att det inte handlar om just allt det yttre. All the do's and don'ts. Det handlar om hjärtat.

Visst finns det yttre uttryck i det kristna livet också, men, det är inte meningen att man ska slita och kämpa med att förändra dem. Vill man ha förändring i sig själv måste man börja någon annan stans. Min man brukar berätta en väldigt bra liknelse på det. För om alla ens handlingar är som en flod, då är hjärtat källan de kommer ifrån. Och vill man ändra en flods riktning och flöde så får man jobba väldigt hårt om man ska göra det där den har hunnit bli bred och ström. Men om man däremot går till källan, så behövs bara små justeringar för att leda hela floden i en annan riktning.

På samma vis är det med livet. Jag kan själv ofta fastna i att försöka förändra karaktärsdrag i mig själv som jag inte uppskattar, men bara för att bli besviken på mig själv gång på gång när jag misslyckas. Jag är en väldigt bred, envis och bångstyrig flod jag. Och skulle jag inte ha fattat att det handlar om det inre, om hjärtats vilja att göra rätt, så hade jag också gett upp för länge sedan. Så många gånger som jag med mina handlingar har gjort mig själv besviken på mig själv. Och det med rätta. För jag vet att jag kan bättre. Och många saker har också blivit bättre med åren, när jag har jobbat inifrån och ut. Och felsökt vid källan och gjort upp med saker, och avslöjat saker för mig själv så att jag aktivt kan jobba på dem. Inte handlingar, utan karaktärsdrag.

Och om jag sen går tillbaka till där jag började, de som lämnar det kristna livet för att de inte orkar jobba med allt det yttre. Vänner och människor jag såklart fortfarande känner, så blir deras liv oftast inte alls enklare för att de bryter med tron. Deras problem försvinner inte på något vis, de hittar bara nya sätt att jobba med dem. Oftast genom att försöka parera dem, och sopa dem under mattan istället. Göra allt möjligt för att för en stund få må bra, medans orsaken till deras problem kvarstår. För dem så var det att välja bort allt det jobbiga för det lätta, men frågan är vad som egentligen är lättast.

Mättad på misär

Någon nämnde i en kommentar att jag på bloggen verkar vara en nästintill perfekt människa. Det hoppas jag att var och en har tillräckligt med verklighetsanknytning för att förstå, att så såklart inte är fallet. Men, klart att jag kan förstå om det kan verkar så ibland. Alla som bloggar väljer ju helt själva ut exakt vad de vill, och vad de inte vill visa upp. I mitt fall har jag valt att resonera såhär. Jag är inte totalt självutlämnande på bloggen, jag vill inte göra er bloggläsare till någon slags terapigrupp för mig. Går jag igenom jobbiga saker så vänder jag mig hellre till min familj och mina nära vänner. För den här bloggen handlar mest om inspiration. Och visst, jag skulle kunna visa er en massa bilder på mig osminkad i myskläder, eller en soffa fylld med ovikt tvätt. Men helt ärligt, är ni intresserade av det? Jag skulle inte vara det i alla fall. Sånt har väl alla nog av hemma hos sig själva ändå tänker jag. Så nej, inte så mycket av sånt på bloggen. För bloggen är inte hela mitt liv, den är de delar av mitt liv som jag hoppas ska kunna sprida lite inspiration och vardagsglädje till andra. Och sen är jag en av de som tycker att det finns nog med misär och elände i den här världen ändå som det är. Visst kan jag skriva av mig ibland om något som är allvarligt eller jobbigt, men det är inte tyngdpunkten i den här bloggen. Och sen så är jag väldigt tacksam över så mycket i mitt liv, så jag väljer att oftast lägga vikten vid det, och hellre lyfta en mungipa uppåt än att dra en nedåt. För att uppnå det sistnämnda så kan man bara slå på nyheterna en vanlig vardagskväll. Men jag tycker ändå att jag är mig själv i bloggen, fast det kan ju bara de som känner mig i verkliga livet avgöra.

För kalla fakta för mig

Sitter och ser på Kalla Faktas granskning av säkerheten på Sveriges förskolor och ryser. Klart att barn inte är helt säkra i hemmet heller, olyckor sker där med. Men faktum är att det är lättare att hålla koll på två barn än på låt säga tolv. Eller fler. Det skulle ju krävas mycket för att jag inte skulle märka om Dylan blev hängande någonstans, utan att kunna andas i över fem minuter. Det är så tragiskt. Och att det sedan finns bättre säkerhetsregler för de som arbetar på förskolorna än för barnen som vistas där hela dagarna ibland, det är ju helt ofattbart. Att sex till sju tusen barn ska behöva uppsöka akuten varje år efter olycksfall på förskola är ju också skrämmande. Förstår såklart att förskolan, eller dagis som det brukade heta, är en nödvändig del i livspusslet för många, men jag personligen är glad för mitt val att stanna hemma.

Just det slog mig idag. Innan jag såg Kalla Faktas reportage, och av en helt annan orsak. Dylan och jag höll på att busa, jag jagade honom runt, runt och han var helt superfnittrig. Han har kommit på att det är väldigt roligt att säga bajs också. Eller "basch" som han säger. Så han sprang runt och skrattade och sa basch, basch, basch. Och så stannade han upp, petade lite på lillasysters mage och sa "Dejdis" hans namn på Daisy, och sprang sen vidare. Och jag bara tittade på honom och tänkte, jag skulle inte vilja missa det här för allt i hela världen. Det här, som i allt det här! Varje dag! Just den här tiden som är nu, han är snart ett år och nio månader, är ju så otroligt härlig! Det händer ju gripandes saker varje dag. Han lär sig nytt precis hela tiden! Hans lilla personlighet börjar komma fram. Och plötsligt så känner jag att det inte bara är jag som ger och ger hela tiden, utan jag börjar få tillbaka också på ett helt annat sätt. Första året är ju såklart jättemysigt, men samtidigt väldigt krävande och självuppoffrande. Det är det ju naturligtvis fortfarande, men nu börjar det ju blir roligt på ett helt annat sätt. Och kalla mig egoistisk, men den tiden vill jag faktiskt ha. Krasst sett, belöningen för den första tidens arbete. Jag vill vara med om allt det här, det händer bara en gång. Jag vill lära honom rita, jag vill lära honom namnet på alla kroppsdelar och på frukterna. Jag vill pussa på honom och torka hans tårar när han ramlat, och jag vill skratta högt med honom när han fjantar sig och säger basch, basch, basch. Sen, om två-tre år kanske jag kan tänka mig att dela med mig lite av honom, men det får vi ta då.

Och det här med att ett till två åringar skulle ha ett större socialt behov, utöver mig, mannen, lillasyster, våra vänner och deras barn, det köper jag inte. Det var någon som försökte lägga fram det till mig en gång, som ett argument till varför jag var dum som var hemma. För övrigt så tycker jag inte att man behöver argumentera det så mycket över huvud taget. Det här är mitt val, och alla måste bara fatta sina egna. Var och en får följa sitt eget hjärta. Varför ska det vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn?

Av Johanna, med kärlek.

Jag fick en så fin komplimang i söndags. Det kom fram en till mig och sa att hon gillade min blogg. Att jag inte skulle sluta skriva. Att den spred vardagsglädje. Det var kul att höra. Det är alltid kul att höra när något man gör är uppskattat. Och det är kul att höra att bloggen är uppskattad. För den här bloggen är något som jag själv alltid tyckt har varit så roligt att hålla på med. Den berör så många av mina intresseområden, då den ger tillfälle att uttrycka så mycket! Både debatt, åsikter och tankar. Men även pyssel, foto, kläder och form. Allt får plats! Och det är väl det jag älskar med det.

Men sen så har man ju sina svackor också. Undrar vad man håller på med, och varför. Är det värt tiden? Är det värt mödan jag lägger ner eller ska jag lägga den på annat? Ofta kommer de funderingarna när bloggen har varit rätt så tyst ett tag. Alltså haft få kommentarer, och jag själv känt mig lite opepp. För även om jag alltid har, och fortfarande skriver mest för min egen skull, så är ju ändå halva nöjet dialogen med er läsare. I alla fall för mig. Men jag har en rätt stor och tyst läsarskara. Inte kändisblogg-stor, men inte obetydande liten heller. Runt trehundra unika om dagen i snitt läser. Eller tittar in i alla fall. Och jag undrar så ofta över vad alla dessa människor tänker. Tänker eller tycker om min blogg. Och många, runt sjuttiofem procent, är ju dessutom ofta återkommande läsare.

Men de flesta hör jag aldrig så mycke av. Vet inte vilka de är eller vad de tycker. Så när man känner sig opepp, och undrar om man slösar sin tid så brukar jag tänka, kanske. Jag vill ju gärna göra något som berör, betyder något och inspirerar med min tid. Och jag uppskattar den skara handfulla läsare som faktiskt kommenterar och hör av sig otroligt mycke! Men kanske finns det något annat jag kan göra bättre? Jag har inga färdiga svar på detta ännu, jag bara funderar. Men jag har ju liksom alla andra begränsat med tid om dagarna, och behöver nu och då utvärdera vad jag gör med den. Jag känner mig faktiskt inte speciellt opepp just nu, snarare tvärtom. Och det är väl därför jag vill se till att rikta min energi och min motivation åt rätt håll.

Gravidtankar

Så sitter man här igen då. Några veckor ifrån en stundande förlossning och försöker att mentalt börja förbereda sig på att det snart ska komma in en helt ny liten människa in i ens liv. Och efter att ha fött barn en gång tidigare så är det nog ändå just där, och inte vid själva förlossningen, som mina tankar fastnar hela tiden. En ny människa. En helt ny människa. Jag menar, jag har ju blivit förälder redan. Jag har ett barn som jag älskar, lär känna mer och mer för varje dag, och som jag har tagit hand om på heltid i snart ett och ett halvt års tid. Det är min enda uppfattning, erfarenhet och referens till att få barn. Och nu ska jag alltså göra det igen. Men. Det är en ny människa. En annan person.

På något sätt så tror nog ändå min hjärna just nu att det kommer att bli en repetition av första gången. Men det är väl så den gör, eftersom det är min enda referens. Och när jag har försökt att föreställa mig en annan bebis så blir det typ kortslutning. Men nu försöker jag alltså att förbereda mig. Så mycke det går då det vill säga. Vänja hjärnan eller hur man nu ska uttrycka det. Inte för att man behöver, eller för att man ens kan vara helt förberedd, men för att jag vill hänga med. Jag vill leva i nuet, och jag vill uppleva det. Jag gillar inte när jag känner att det istället är livet som lever mig. Att saker bara händer utan att jag hinner greppa dem. Då måste jag dra i handbromsen. Stanna upp och tänka efter. Analysera. Sedan när jag känner att jag är i fas igen så kan jag släppa på. Låta livet rulla fritt. Men jag måste få stanna upp när jag känner att det går för fort.

Och den här graviditeten har verkligen gått just fort. Men livet tillsammans med en ettåring är inte direkt långsamt. Inte mitt i alla fall. Och som jag älskar det! Men parallellt så pågår ändå förberedelseperioden för ankomsten av denna nya individ, och för mig är det viktigt att försöka så gott det går att inte försumma den förberedelsetiden. Även om det såklart har varit annorlunda den här gången. Men det gör mig inget. Annorlunda är inget fel. Men däremot hade det varit fel att försumma den, i alla fall för mig. Jag behöver vara i alla fall till viss del mentalt förberedd för att vara närvarande. Och är det något jag vill vara så är det verkligen just en närvarande förälder. Inte en vårdgivande maskin. Fast ska jag vara helt ärlig, så tror jag nog ändå att det är så gott som omöjligt att leva livet som förälder, utan att ibland vara någon slags kombination av de båda.

Kär i en mening

Kan ni också bli det? Kära i en mening. En rad ord som när ni läser den hoppar rakt av sidorna och in ert hjärta. Något man kan relatera till och känner att man förstår. Det hände i alla fall mig idag.

Jag läste just att en känd kristen predikant vid namn David Wilkerson omkom igår i en bilolycka. Han blev 79 år gammal. Han är bland annat känd för att ha arbetat bland kriminella gäng och missbrukare i New York från 1958 och framåt. Hans självbiografiska bok "Korset och stiletten" blev även film 1969. Och igår, samma dag som han gick bort så publicerade han ett inlägg på sin blogg. I den texten var det en mening som fångade mig, och i den meningen tre ord som bara fastnade. Orden var: "Trust beyond hope". Och när jag läste dem kände jag bara, där har vi det. Det är så jag känner. Med mitt liv, med min kristna tro, med allt egentligen. Tro eller tillit bortom hopp helt enkelt.

Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan. Och det må vara sant. Men det är sedan, när hoppet har lämnat, vad kommer då? För mig är det just det, tron. Fast jag tycker att engelskans "trust" säger det bättre. Det är inte bara tro, det är tillit också. Förtröstan om man så vill. Och jag menar inte bara för vad som kommer sen, alltså efter livet. Utan för varje dag. I varje situation egentligen. Även om något ser hopplöst ut, så tror jag ändå på en lösning. Kanske till och med en bättre än den jag tänkt mig från början. Och ibland bara litar jag, fast jag inte kan se lösningen, eller något ser ut som ett misslyckande. För du vet aldrig vart något leder dig, förens du ser tillbaka.

Det finns en vers i Bibeln som säger ungefär samma sak, och som jag ofta har läst när jag gått igenom svårigheter. Det står i Romarbrevet kapitel 8 och vers 28 att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Det kanske låter som exklusiva klubben: "Dem som älskar Gud". Men det är ju var och ens val egentligen, att tro på och älska Gud eller inte. Och det är så många gånger som jag har upplevt detta som sant. Att något som ser ut som misslyckanden för stunden visar sig vara starten på något bättre. Och ibland upplever jag ingenting alls, jag bara tror ändå. Trust beyond hope.

Någon annan kanske undrar också

Fick en intressant fråga på i.d. inlägget. Om det var reklam. Alltså en klicklänk. Hade inte tänkt på det, men det är klart att det kan uppfattas så. Och det kanske är någon annan som undrar, så jag kan svara på det här med.

Det är alltså inte en klickgrej i den bemärkelsen att jag tjänar något på att folk klickar på denna länk. Så är det sagt! Men däremot så är jag med i ett nätverk där man får erbjudanden om produkter man själv använder, alltså sådant som jag fyllt i att jag använder. Typ i.d. som jag älskar! Så finns det någon kampanj med dessa produkter så får jag mail om det. Som nu med StrawberryNet. Och då slog det mig att jag kände igen hemsidan sen förut, och att det var där jag köpt i.d. 2008. Jag får alltså inga pengar för att vara med i detta nätverk, och det kostar mig heller inte någonting. Däremot kan man uppgradera det till ett promotionkonto om man vill, som man tjänar pengar på. Och i ärlighetens namn så har jag funderat på det. För det är ofta produkter som jag redan använder som är med. Men det är inget jag gjort. Då måste man lägga upp annonser och så, banners och liknande och skriva tydligt att inlägget är reklam. Skulle jag göra detta kommer jag ju att tala om det, och framför allt så kommer det att märkas!

Men jag vet inte. Jag tycker det är jättesvårt faktiskt. Jag älskar att blogga och därför gör jag det. Och det är alltid därför jag har gjort det. Jag tjänar ingenting på det och har aldrig gjort. Men det tar ju mycke av ens tid. Och därför har jag tänkt tanken att det vore ju skönt om det inbringade någon form av vinst också. Annars finns det ju annat jag kan syssla med som jag också faktiskt både älskar att göra och som inbringar pengar. Men då får jag ju kanske skära ner på bloggandet då. Och det som gör bloggandet så speciellt är ju de som läser. Det är det som jag älskar med bloggen. Dialogen. Så jag vet inte. Jag har ju ingen jätteblogg heller så det är ju inte direkt storkovan vi snackar. Det låter så seriöst med reklam och grejer. Bästa vore ju om man kunde blogga åt någon, typ en tidning eller så och så kan de bara ge mig lite pengar för det. Typ, här varsågod Johanna. Blogga på du bara, vi sätter över en slant. Tack, tack säger jag då.

Har ni några tankar kring detta? Vad tycker ni? Det är ju ändå ni som läser...

En kommentar angående kommentarerna

De lite större bloggarna skapar ju ständigt debatt och snackisar. En sådan just nu är ju att Clara Lidström på UnderbaraClara har fått en bebis! Grattis till det! Men sedan. Uj uj uj. Sedan har debatten tagit fart i hennes kommentarsfält och på andra bloggar angående valet eller ickevalet att skriva ut barnets kön. Jag tycker att detta är intressant. Hon har ju faktiskt inte uttalat någonting kring det själv. Varken att hon medvetet inte berättar om det blev en flicka eller pojke, eller berättat just det, om det blev en flicka eller pojke. För mig kvittar det så länge hon inte kommenterat det själv, och kan lika gärna vara en integritetsfråga för allt vad jag vet.

Det som däremot får mig att reagera, till och med göra mig illa till mods, är alla kommentarer med hejarop. Som att folk har någon aning!? De skriver typ: "Älskar att du inte berättar könet! Hen är så söt!". Genusdebatten har blivit så skruvad, och könet är istället ALLT det talas om. Eller snarare könets ickevarande. Har man inte misslyckats lite då när allt istället handlar om just könet. Hamnar ibland på någon utpräglad genusförälders blogg och vet aldrig om jag ska skratta eller gråta!? Stackars deras barn om de mot all förmodan skulle gilla det livsfarliga Hello Kitty, och vara tjej! Nej det går ju inte! Så stereotypt! Är du däremot kille så är det heeelt okey. Till och med bra att gilla Hello Kitty! Eller om sonen till starkt genustänkande föräldrar skulle vilja ha en Spindelmannen tröja! Åh du store! Folk kan ju då tro att det är VI som satt på honom den, av tvång! Könstvång!

Nej. Det blir ofta väldigt löjligt istället. Åt andra hållet. Precis som alla hejarop i kommentarsfältet på Claras blogg. Hon har inte kommenterat barnets kön. Men det är ju däremot ALLT de som förespråkar detta genustänk kommenterar om istället. Eftersom hon inte själv har någon uttalad avsikt, så låter jag det vara osagt om det är en lyckad eller misslyckad strategi. Söt är den i alla fall, hennes bebis. Och hon har skrivit att allt gått bra och att de mår bra. Så jag funderar. När då detta, det viktigaste är etablerat. Är det okey då att undra om det blev en flicka eller pojke? Nej just det. Då dömer jag barnet. Stoppar in det i ett fack. Eller är det inte bara precis lika naturligt som att fråga om allt har gått bra? Det tycker jag i alla fall. Om könet ändå inte spelar någon roll, kan man ju fråga och tala om det. Eller?