måndag 8 mars 2010

Tankar om bön

Jag fick en tanke igår som jag bara inte kunde släppa. Jag undrar, de gånger jag ber till Gud, vad gör alla andra som inte tror i samma situation då? Jag tänker speciellt på svåra eller trängda situationer. Situationer där man känner sig maktlös. Hoppas man på slumpen? Bara uthärdar man? Jag ber i alla fall. Ber till Gud och tror att han hör. Och jag skulle inte ha fortsatt nu vid snart tjugofem års ålder, om jag aldrig upplevde att det fungerade eller gav något. Det enda man förlorar på att testa är stolthet, och det är det aldrig fel att tappa lite av.

Jag brukar be för Dylan när vi går runt tillsammans på dagarna. Att han ska ha en fin dag, och att Gud ska hjälpa mig och ge mig visheten att bli en bra förälder för honom. Och om han gråter trots att han ätit, bytt blöja och sovit så brukar jag be att om det är något som gör ont eller är jobbigt för honom så ska Gud göra det bra. Och oftast slutar han gråta nästan omedelbart. Inte alltid det säger jag inte, men ofta. Så om jag nu har fel, att Gud inte finns och mina böner egentligen inte får svar, vad är det då för skada? Det gör mig ju gott att be ändå, det ger mig tröst i trängda lägen. Och det kanske anses som svagt att känna behovet av att vända sig till en högre makt, men då är jag gärna svag. Jag skulle ändå aldrig påstå att jag är nog i mig själv. Det har jag kommit till korta i mitt liv för många gånger för att göra.

Och när det kommer till mina barn, och om någon skulle tycka att det var hjärntvätt och indoktrinering att uppfostra dem i att tro att det finns en Gud och att han hör bön, så får de gärna tycka det. I så fall är det väl lika mycke indoktrinering att lära dem något annat. Det finns inget objektivt, allt är någons lära. Kalla det ateism eller evolutiuonsteori, alla tankar har formats av någon och det finns inget dominant i dem. Om något är dominant så är det i så fall faktiskt just kristendom, som är världens största och fortfarande starkast växande livsåskådning. I Sverige får man intrycket av att det är en liten majoritet. Och i svenskt ankdammsperspektiv så kanske den är det. Men i globalt helhetsperspektiv så stämmer inte den bilden längre.

Så. Kontentan av det jag vill säga är väl, våga att be. Prova att be. Kommer du i en trängd situation så ge Gud åtminstone så mycke som en chans att besvara en bön för dig. Det värsta som kan hända är väl att inget händer. Men händer något, så testa att tacka Gud också. Jag lovar att det kan vara skönt att faktiskt rikta sitt tack mot någon när man bara känner sig allmänt tacksam i livet. Speciellt när det känns som att man inte gjort något för att förtjäna det själv. Som när det går en väl, när solen skiner och man känner sig lycklig. Det är en underbar känsla att tacka. Att tacka någon, och inte slumpen. För jag är glad att jag inte tror på slumpen. Den kan vara väldigt nyckfull. Jag tror i alla fall att min Gud är god.

12 kommentarer :

  1. Fran hjärtat skrivet! Härligt! /Rebecka Hornbruch

    SvaraRadera
  2. Anonym: Ja det låg på mitt hjärta. Eller mer tankarna på alla människor som inte har någon att vända sig till. Tack!

    SvaraRadera
  3. Fint skrivet. Jag är en av de som inte tror på gud. Men jag skulle inte vilja påstå att jag inte har någon att vända mig till. Det är bara det att min "någon" inte är gud. Utan kanske mig själv, sambo, familj och vänner.. Lite beroende på situation.

    Men jag kan ibland tänka att det måste vara skönt att ha en gud att vända sig till, hoppingivande liksom, när det är jobbigt. Säga att jag har gjort vad jag kan, nu är det upp till en/den högre makten. Eller har jag fel?

    Intressant med diskussioner som denna!


    (för övrigt har ni valt ett fantastiskt namn till er son!)

    SvaraRadera
  4. Veldig fin post! Og jeg kjenner meg igjen. Det er fint å både be og takke, og jeg er glad jeg tror.

    Sønnen deres får jo helt sikkert mulighet til å velge om han vil beholde "barnetroen" eller ikke når han blir eldre, så sånn sett synes jeg ikke dere gjør noe galt i å gi han den ballasten med på veien.

    Ha en fin kvinnedag:)

    SvaraRadera
  5. Sofie: Tack för kommentaren! Och Dylan hälsar att han stortrivs med namnet ;-) Och ja men precis, det var just det jag tänkte kring, och undrade hur andra tänkte kring. Jag menar, jag vänder mig ju också till min man, min familj och mina vänner, men det finns ändå en plats i mitt liv som inte de kan fylla. De kan trösta, men till viss del. Jag menar såsom, är både jag och min man trötta bortom ork, Dylan skriker och skriker, och det känns lite hopplöst, så ber jag till Gud. Det är liksom inte bara tröst, utan hopp om svar också. Om hjälp. Eller om jag är ensam hemma, matar Dylan och han sätter i halsen. Då ber jag också. Det är sådana lägen jag undrar lite vad andra gör. När inte tröst räcker, när man behöver verklig hjälp.

    Mycke Dylan-exempel nu, men det är ju det som rört sig i mitt huvud den senaste tiden. Men som sagt, tack för kommentaren! Jag tycker det är kul att det finns utrymme för diskussioner av en här typen också!

    SvaraRadera
  6. Anikken: Tack! Ja men precis! Någon form av "barnatro" ger ju alla sina barn. Frågan är bara på vad. Fin kvinnedag på dig med!

    SvaraRadera
  7. Jättebra skrivet! :) Jag har också funderat mycket över det där, hur man tänker i vissa situationer när man inte tror. När man är hjälplös, rädd eller helt ensam i någon svår situation. Om man inte tror, och inte kan be, måste man inte känna sig hemskt ensam? För är man troende så är man ju aldrig riktigt ensam, även fast man är ensam rent fysiskt...

    SvaraRadera
  8. Förstår hur du tänker. Och jag försöker komma på hur jag gör :-) Jag kan också skrika (både "utåt" och inom mig) "ge mig styrka" - men jag vänder mig nog inte mot "någon". Utan bara ut, om du förstår vad jag menar. För mig har det alltid varit så självklart att det inte funnits/finns någon gud och har väl kanske därför inte funderat så mycket på det. Förutom då att det hade varit skönt ibland att vara troende, just eftersom det då alltid funnits den där "någon".. Hmm, motsägelsefullt nästan.

    Jag har aldrig varit speciellt spirituell/andlig heller, det är kanske för abstrakt för mig? Jag tror på det som finns här, och nu. På mig (även om det vacklar ibland).

    Det här blev rörigt märker jag :-) Men det har satt igång lite tankar hos mig.

    SvaraRadera
  9. Härligt att höra att vi tänker på samma sak! Jag kändes just en sån tacksamhet igår när vi hade cell/bönegruppen här hos oss. Att vi kan få skicka våra böner och tacksamheter till Gud som alltid lyssnar och inte bara bära dem inom sig och inte veta vad man gör med dem. Du skrev ner de tankarna så bra och det kändes som att jag skulle kunna signerat detta inlägg! Tack! M.

    SvaraRadera
  10. Sofie: Tack! Ja det är ju väldigt intressant att byta åsikter och tankar med varandra kring ämnet!

    Sofie: Nej då, det var inte så rörigt :-) jag tror jag förstår! Det roliga är ju att för mig hade det kanske snarare varit abstrakt att ropa, men inte till någon speciell. För mig känns det så konkret att just ropa på någon. På Gud. Men det beror ju på hur man ser på det. För mig har det ju nästan alltid varit en så naturlig del av livet. Så det är det som satt mina tankar i rörelse. Om det inte hade varit naturligt, vad hade jag gjort då? Men som jag skrev i inlägget, orsaken till att jag har min barnatro kvar, och att jag valt att fortsätta tro som vuxen är ju att jag upplever att det är verkligt, och konkret. Verklig trörst och riktiga svar på mina böner. Kul att du kommenterar och tänker kring detta!

    M: Tack! Va kul, glad jag blir.

    SvaraRadera
  11. jag håller med sofie. jag vänder mej till min familj och nära vänner. men först och främst till mej själv. det kanske låter som en verkningslös metod för en del som är religiösa, men det är det bästa man kan göra! det är inom sej själv som man hittar styrkan! vi har allt som vi behöver inom oss, vi behöver egentligen ingen yttre övernaturlig kraft för att ta oss igenom livet. det är när man hittar styrkan i sej själv som man växer som människa och kan utvecklas.

    har själv varit "troende" och medlem i en kyrka, så jag vet hur tron på gud kan påverka en människa till det positiva, människan mår ju såklart som bäst när hon känner att hon har något att tro på. men det är inte speciellt utvecklande och stimulerande i längden för en människa att basera hela sin verklighet och existens på hopplockade sagor och berättelser tror jag även om en del säkert är sanna. det känns mer som en verklighetsflykt än verklighet. vet att många har andra saker att säga om saken, men det är min personliga åsikt och en insikt jag fick efter många många år i en församling.

    kan inte påstå att jag uthärdar särskilt mycket, inte heller hoppas jag på slumpen. jag litar helt enkelt till min egen förmåga att lösa saker på bästa sätt. med en stödjande axel att luta sej emot då och då. en fysisk axel.

    malin

    SvaraRadera
  12. Malin: Återigen, intressant att höra hur någon annan ser på saken! Det var ju precis det jag ville veta med detta inlägg. Och skönt för dig att du inte har behövt uthärda så mycke och att du känner att du själv räcker till.

    Men det var ju främst när man behövde uthärda något och känner att man inte är nog i sig själv jag tänkte på. Känner du alltså aldrig så? Wow, det gör ju jag kan jag säga. Inte jämt, men det händer absolut! För även om jag ber mer än i sådana lägen, är man troende tycker jag inte att man bara komma till Gud med sina behov jämt utan med hela sitt liv, men så är det i sådana situationer jag känner mig helt beroende av honom. Det är därför jag undrar hur andra gör. Jag skulle tycka det vore skitläskigt att veta att jag var utlämnad åt mig själv nämligen. För i nöd vet jag hur maktlös jag är. Och denna syn kan säkert många se som svag. Men som jag skrev, då är jag gärna svag. För det är sanningen.

    Det var ju mycke att ha fått barn precis som fick mig att börja tänka på detta. Då det inte bara handlar om ansvar för sig själv längre. Har du själv barn? Jag menar, skulle mitt barn sluta att andas, inte skulle jag ringa en vän. Eller tänka det som sker det sker, slumpen, efter att jag själv gjort allt jag kan, ringt 112 etc. Nej jag skulle be, be som en tok! Be tills jag inte har några ord eller tårar kvar. Sen skulle det inte finnas något mer jag kunde göra.

    Och här verkar ju våra erfarenheter av att vara troende skilja sig åt lite. Jag menar jag TROR ju faktiskt på det jag kallar mig troende av. Det som du kallar hopplock av sagor, det tror jag är sant. Och, det är också min erfarenhet, att Gud inte är fantasi utan verklighet. Men det kan man ju aldrig överbevisa någon om, det måste ju upplevas. Tack för kommentaren!

    SvaraRadera