måndag 30 juni 2014

Starving for time

Alltid är det någon liten rackare som vill krascha vårt party. Väldigt illustrativ bild från för åtta månader sedan.
Man brukar ju säga att det finns något som alla har lika mycket av, och det är timmar på ett dygn. Men jag skulle vilja påstå att det är en sanning med modifikation, för alla har faktiskt inte lika många timmar på ett dygn. När du får barn så tar de barnen faktiskt flertalet timmar av ditt dygn i anspråk. På riktigt. Inte som en metafor, och inte parallellt med din egentid i någon slags symbios. Utan de timmarna som dem tar, de tar dem. Punkt. Visst kan man viss del av dagen fungera just i symbios, jag gör mitt och de gör sitt. Men ringer dem i behovsklockan då bromsas produktionen i den egna fabriken totalt av. Exempel. Du sitter på toaletten och någon klättrar upp på en stol där utanför som de sedermera ramlar ner ifrån. Under ditt pågående toalettbesök. Omedelbart avbrott i den egna produktionen tills den fallna är undersökt för skador och tröstad till åter förnöjt humör. Därefter kan den egna verksamheten fortgå förutsatt att man fortfarande har inspiration kvar för den. Annat exempel. Du sitter och vill slutföra en text. Ett blogginlägg, ett sms eller kanske bara en mening i ditt huvud, en så kallad tanke. Mitt i detta slutförande av text kommer kommer någon av de små på att de är hungriga, och de är det NU! Nej inte snart mamma, nu! Nej inte vänta lite, nu! Nu! NUUU! Sa jag nu? Lycka då till med att slutföra den meningen. Paus i produktionen åter igen.

Och fine, jag sitter inte här för att gnälla. Bara lite. Gnälla är ibland för sinnet vad Ipren är för kroppen vid huvudvärk. Man bara pyser ut lite, lättar på trycket. Men jag ska tygla mig, innan jag får alla som ännu inte har barn att avge löften om att leva i celibat, bara för säkerhets skull. För man har ju sina små lufthål också. Eller heliga stunder. Heliga stunder av egentid. Och nej, toalettbesök är ju uppenbarligen inte en av dessa stunder. Men när barnen sover, det är. Oavsett om det är dagtid, i bilen eller när det är för natten. Sovtid är lika med egentid, eller lika med partid med för den delen. Speciellt det sista sammanfaller ju oftast enbart med att de små sover för natten. Så den tiden är guld värd hemma hos oss. Vi myser, äter något gott, ser på film eller serie och pratar och planerar livet. Guld värd tid helt enkelt. Speciellt som barnvakt inte direkt blir enklare att få för varje barn man förärar världen med. Hur söta de än är uppenbarligen. Så tänk inte att kvantitet ska öka efterfrågan, det gör det inte. Bara ett litet tips sådär.

Men nu till min rubrik. Vår älskade ettåring har tydligen tagit en god klunk ur min genpool, en kallsup om man så vill, för vilken liten nattuggla vi har avlat fram! Inte så mycket att hon vaknar på nätterna och stökar runt, även om det händer. Men hon får liksom aldrig nog av dagen. Och med risk för att låta som tidernas sämsta morsa, men jag har nog ofta fått nog av henne en god stund innan hon fått nog av dagen, så att säga. Men vadå tycker hon. Är inte elva, halv tolv en bra läggningstid mamma? Nej vet du hjärtat, det tycker jag inte. För de dyrbara timmarna mellan klockan åtta cirka och klockan tio, elva de vill jag vara med pappa. Du och jag har ju redan hängt ihop hela dagen, och ska hänga ihop heeela dagen i morgon igen. Men vår kommunikation verkar inte vara på topp för hon ler och svarar "Okey!" och sen går hon och tömmer en låda i köket på bestick. Så Huston, vi har ett problem. Och nej det funkar inte kanon att bara låta henne dutta med sitt och köra egentiden parallellt. För hon ska var med, och då menar jag vara meeed. Helst sitta inklämd mellan oss, bökandes runt lite. Och hon ska äta vad än vi äter, och utföra distraherande handlingar så som att köra ett free base hopp från soffan utan skyddsnät eller tidigare nämnda omorganisation av kökslådor.

Jag älskar våra barn! Så mycket så att om jag sitter ner och tänker enbart på hur mycket jag älskar dem så börjar tårarna att spruta och hjärtat att värka som om någon har smällt av en handgranat av kärlek där inne. Och jag älskar min man precis lika mycket. Och jag älskar mig själv. För ska vi älska vår nästa så som oss själva, nu blir jag lite biblisk här, så förutsätter det ju att vi faktiskt också älskar oss själva. Och det gör jag. Och jag vill få tiden att räcka till för alla ovannämnda högt älskade personer. Men just nu är det lite knapert. Jag vet att det är där i livet vi är just nu. Småbarnsåren. Tre barn under fyra år, det är intensivt. Men större delen av tiden har det faktiskt funkat bra. Till och med riktigt bra stundtals. Och jag vet att alla jobbiga perioder har ett slut, bara i den tanken finns en stor tröst för mig. Men just nu vill jag bara ha en myskväll som inte blir inställd. Inte på grund av bristande intresse, utan på grund av överdrivet stort intresse, från överdrivet nyfiken ettåring.


English: A little whining about the fact that our one year old, Adelle is a little bit to lively in the evenings. Think she got those genes from me. But when I want to spend some alone time with my hubby, she sort of likes to crash our party. Really crash it. Eat what we eat, go and make a mess in the kitchen or crawl around in the couch and just make it a liiittle hard to relax and wind down. I love her to pieces, but all I want right now is just one night, one night, when we get to hang out. Just me and the hubbz.

1 kommentar :

  1. Förstår dig till fullo. Både att älska ihjäl barnen men att intensivt även längta efter lite vuxen MYSKVÄLL! Förra våren var vår lillkille (då 1.5-ish) VÄLDIGT kvällspigg. Vi ägnade hela kvällarna åt att lägga barn kändes det som - och det är jobbigt att aldrig hinna "andas" ordentligt... Fast egentligen, när jag tänker tillbaka på det, så var det en ganska kort period. Som du skriver, det går ju upp och ner med det mesta gällande barn :) Hang in there, snart är det andra ordningar!

    (för att dämpa kvällspiggheten drog vi ner hans sömntimmar på dagen, det hjälpte något. Fast han är i och för sig kvällspigg även UTAN nån tupplur på dagen, men nu somnar han ändå oftast innan 21. Och kan dessutom ligga och pula själv en lång stund i sängen innan han faktiskt somnar, progress!)

    SvaraRadera