onsdag 25 april 2012

Tankar

Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.

4 kommentarer :

  1. Tänk att jag tänkte faktiskt en liknande tanke nyligen. Och så synkar vi tävlingsinlägg också. Hej och hå :)

    SvaraRadera
  2. Hej Johanna!
    Det skrivna ordet är starkt, det finns närvaro i det. Min pappa skrev mycket och det är härligt att kunna läsa det så här 25 år efter hans död. Jag har själv tänkt att skriva varsin bok till barnen med lite allt möjligt som rör dem. Det är ett tips till dig att börja redan, medan livet händer.Man minns inte detaljerna sen.Inte så mycket alls faktiskt. När det gäller bloggen så kanske man inte kan lita på att man alltid kommer att ha tillgång till den.

    SvaraRadera
  3. Smäm: Great minds think alike brukar det ju heta ;-)

    Maria K: Va fint att ha! Som tur är så har jag sparat ner bloggen också, så det finns ju lite större chans att den finns kvar. Men jag skriver även lite vid sidan om. För visst är det skrivna ordet starkt! Bland det mest personliga vi kan lämna efter oss!

    SvaraRadera
  4. Lite grand om rädsla för döden och tankar kring det: http://lustochliv.blogspot.se/2010/11/livets-alla-skeden.html

    SvaraRadera