onsdag 6 november 2013

Om Gud vore placebo.

Genom sociala medier får vi ju en inblick i andra människors liv. Många fler än vad vi brukade ha inblick i innan. Det ger ju mycket inspiration och det är trevligt att få se hur smarta, duktiga och kluriga människor det finns. Men man kan ju även få en inblick i en persons liv när de har de svårare. Vid uppbrott i relationer, sjukdom hos sig själv eller närstående, dödsfall eller andra livskriser. Som troende kristen, vilket jag har varit mer eller mindre hela mitt liv, så har jag någon slags inbyggd reflex att direkt be, eller att inom mig eller hörbart ropa på Gud i svåra situationer. Alltid. Jag kastar mig på Gud direkt, som ett litet barn på sin förälder när de gjort sig illa eller blivit skrämda. Även när mitt sinne är tungt, man känner sig svårmodig och deprimerad. När man tappar orken eller gnistan i livet. Fast då mer med suckar, kanske bara viskar hans namn. När tårarna rinner utan ord. Alltid hos Gud.

Och den här inblicken i andra människors liv har öppnat ögonen på mig och fått mig att känna mig på gränsen till bortskämd som får ha det så. För även om du tror att det jag tror på inte är sant, att Gud är den mänskliga hjärnans påfund, så skänker ju dessa nödrop till Gud mig tröst. Verklig tröst. Allt känns bättre. Nu tror ju jag att det är för att Gud är verklig, älskar mig och kan hela revorna i en människas själ likt ingen annan. Men om det nu inte var så, att Gud inte gjorde något alls, för att han faktiskt inte finns, ja likväl känns det ju ändå bättre. Så placeboeffekten for the win eller något.

Men det har fått mig att tänka. Det här livet jag lever som kristen, så många gånger ifrågasatt av min omgivning, om det nu skulle bygga på något som inte var verkligt, en Gud som inte finns, vad har jag då förlorat på det och vad har jag vunnit? Jag har valt bort att dricka mig full på grund av min tro. Jag har valt bort obundna kärleksrelationer och sex utanför äktenskapet på grund av min tro. I princip det. Och så har jag valt att inte svära och inte heller röka. Inget jag faktiskt känner att jag lider av att ha varit utan, oavsett om jag nu skulle ha gjort de valen på grund av en Gud som inte finns.

Men vad har jag vunnit då? Om vi fortfarande utgår ifrån att Gud inte finns. Om han finns så är ju tron på livet efter döden kanske den största vinsten, men om vi bortser från de aspekterna. Det första jag tänker på är tryggheten. Att tron på att någon finns där, alltid, gör att jag aldrig känner mig ensam och utlämnad ens i de svåraste situationer. Det ger mig en inre styrka, ett mod om man så vill som jag är väldigt tacksam för, och med största säkerhet inte hade besuttit utan min gudstro. Jag hade nog haft mycket problem med rädsla i mitt liv då, jag är lagd åt det grubblande hållet som kan se exakt alla tänkbara hemska scenarion en situation kan innebära inom mig vid blotta tanken på situationen. Nu väljer jag oftast bort att göra det och tackar istället Gud för att mitt liv ligger i hans händer, oavsett om jag förstår allt som händer omkring mig eller ej så litar jag på honom. Att han vet vad han gör. Att han är med mig och hjälper mig igenom de svårigheter man faktiskt möter i livet. Och jag slipper oron som tankarna på allt hemskt för med sig, och kan njuta mer av livet istället och lägga min energi på att leva istället för att slösa bort den på att oroa mig.

Det andra jag tänker på är friden. Lugnet en bön kan ge själen mitt i en känslomässig storm. Fast taket blåser av, väggarna faller ut så kan jag känna mig trygg. Jag känner inte att jag tappar fotfästet. Man kan falla, absolut, bli liggandes och känna sig maktlös, men känner jag efter med tårna så har jag alltid fast mark under fötterna och kan resa mig igen. Går jag igenom svårigheter så får de inte så mycket utrymme att gnaga i mig, jag grubblar inte så mycket och spenderar inte mina nätter sömnlös med tankar. Jag skulle kunna göra det, lätt, men låter mig inte. Jag ber och talar ut mina problem inför Gud istället. Oftast är ändå situationerna bortom vår egen förmåga eller makt att lösa, det är därför de plågar oss. Så jag ber honom om hjälp i det svåra, och om frid i sinnet. Och oavsett om min hjärna lurar mig eller inte så får jag den alltid. Friden. Och det är den bästa känslan! Frid mitt i storm. Styrka när man är svag och hopp när det känns hopplöst.

Så jag sammanfattar väl vad jag vill ha sagt med Martin Luthers ord, att: "Även om världen har rätt och Kristus fel, så väljer jag hellre Kristus." Det enda man har att förlora är anseendet från de människor som anser det dumt att tro på något som inte är en fast synlig och logisk struktur. Men tror man att livet är fast, strukturerat, greppbart och logiskt, ja då skulle jag säga att man inte vet så mycket om livet ändå.

6 kommentarer :

  1. Notesbycecilia7 november 2013 00:52

    Väldigt bra skrivet. Som vanligt;) håller med gör jag också.

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet! Öppet, ärligt och modigt inlägg. Och tänkvärt. Tack! Lisa

    SvaraRadera
  3. Vad fint skrivet! Och det är väl också precis det som du skriver ovan som gör mig lite avis på de som har en tro. Fast jag har också någon form av tro, är ju så förbaskat tråkigt att inte tänka att vi vore en del av något större. :-)

    SvaraRadera
  4. Härliga insikter om Gud! :) Tack för fina ord.

    SvaraRadera
  5. Gillar verkligen texten och dina tankar. Tack så mycket! Och mer av detta!! :)

    SvaraRadera