Det missmatchande arvet

Jag har tänkt på en sak. Det är ju verkligen inte speciellt ovanligt med kosmetisk kirurgi idag. Speciellt inte så fort man börjar närma sig även så bara de nedre skikten av kändisskap. Inte bara i Hollywood. Svenska bloggare och både B och A kändisar hymlar inte med plastik och injektioner. Själv har jag alltid förknippat detta med press och självförtroende i samverkan. Man känner pressen att se ut på ett visst sätt och har inte självförtroendet för att stå emot. Sen får man säga vad man vill. Att det är för sin egen skull och bla bla bla. Det är det inte. För skulle personen i fråga leva isolerad från omvärlden i ett mörkt rum skulle de aldrig ha gjort det. Det är klart att det är för andra man gör något sådant. För hur man vill bli uppfattad, eller för att man vill se ut som man känner sig. Och jag lägger ingen större vikt i detta, om det är fel eller ej.

Men det som slår mig, och som jag ofta tänker på är hur detta uppfattas av generationen under. Alltså de som gör detta, deras barn. Det blir ju svårt att predika "du duger som du är" till en olycklig tonåring när man egentligen inte är av den uppfattningen själv. Och en annan, nästintill komisk effekt av det. Tänk Beyonce. Hon har ju gjort en eller flera näsoperationer och smalnat av näsan och gjort den något mer spetsig. Inte mycket, det ser fortfarande bra och naturligt ut, syns bara om man jämför tidiga bilder på henne med nya. Men hon och Jay-Z har ju fått en dotter. Och tänk då när hon är äldre och börjar se på sitt utseende och jämföra. Och ba: "Men mamma, jag ser inte ut som dig, din näsa är ju så smal?". Eller alla dessa som gjort bröstförstoringar. Deras döttrar har ju likt sina mammor genetiskt större chans att inte få så stora bröst. Och sen när de är tonåringar och deppade över att deras bröst inte riktigt tar fart och jämför sig, vad säger man då? Att säga "Du duger som du är" faller ju ganska platt. Det tyckte man ju uppenbarligen inte själv.