En sån här dagens vahettere...

Dagens outfit. Fast inte från idag paradoxalt nog, utan från igår. Under jackan är en ärmlös, brun, lång chiffongskjorta som jag försöker att inte överanvända just nu. Jag tangerar gränsen. Men jag ammar så allt med knäppning fram rocks my world.

Pinnstolsdilemma

Jag har fått dille på pinnstolar! Jag har velat ha pinnstolar i köket ett bra tag nu, utan att för den skull ha jagat efter några speciellt aktivt. Men sedan jag såg omslaget till Plaza Interiörs förra nummer så har jag lagt i en extra växel. Visst är det snyggt! Det där köket var så mycke min stil att jag skulle kunna kopiera det rakt av. Det var som när någon sätter ord på ens tankar, fast de satte kök på mina istället då. Eller, egentligen inte hela köket som visas i reportaget faktiskt, utan mest just den vyn man ser. Och allra mest gav det liv åt mina fantasier om pinnstolar. Hade jag kunnat köpa finingarna Family Chairs från Design House Stockholm som syns på bilden hade jag gjort det rakt av. Men tyvärr så är jag inte så välbeställd.

Så jag vänder mig till min kungliga hovleverantör Blocket.se istället. Dock får man då ta besvikelsen i att i princip allt man ringer på redan är sålt. Men, jag har nu fått tag i tre stolar. Men bara tre då. Jag vill ju ha fyra! Till saken hör sedan att en av våra grannar med balkong rakt över från oss, har en likadan stol stående på sin balkong! Helt ensam står den där bredvid ett litet bord med en askkopp på. Så jag knatade helt sonika över här om dagen och ringde på för att fråga om jag fick köpa den. Men det var ingen som öppnade. Kvällen efter, när jag såg att det var tänt gick jag över igen. Men ingen öppnade den här gången heller. De kanske inte gillar att öppna. De kanske tittade i nyckelhålet och tyckte att jag såg läskig ut. Eller så var lyset på men ingen hemma, så att säga. Jag lämnade i alla fall en liten lapp i brevlådan, där jag skrev precis som det var. Ni har en stol på balkongen, jag vill ha den. Kan tänka mig att ge en liten slant för den. Puss. Typ så. Nästan. Och så mitt nummer såklart. Och som jag sedan har väntat på att de ska ringa. Som en femtonårig tjej väntar på att killen hon är kär i ska ringa, så har jag väntat. Men nu börjar jag att ge upp, och tänker att de nog tycker att jag är en knäppgök som vill köpa deras rökstol på balkongen.

Så vi får se. Vi får se om jag samlar mod till mig och ringer på ännu en gång. Jag menar, det värsta som kan hända är väl att de smäller igen dörren mitt framför näsan på mig och skriker: "Vi vill inte sälja dig vår gripande stol din stolgalna knäppgök! Sluta störa oss!" Eller. Egentligen är det väl inte det värsta som kan hända. De kan rånmörda mig också. Eller typ dra in mig i lägenheten, spöa upp mig, ta allt jag har med mig och sen sälja mig på Blocket istället. Det kan de ju också göra. Om vi ska va ärliga. Men jag väljer att bortse från de alternativen. I annat fall får jag bara fortsätta att leta. Om inte någon av er där ute har sett till en stol eller två i den här modellen typ, inte jättenoga, och vill bespara mig risken att bli rånmördad.

/tacksam_stolgalning_85

Flashbacksunday

Fick några roliga bilder mailade till mig tagna förra sommaren. Då gick Dylan och jag modevisning för second hand-butiken Helping Hand i Uppsala. Jag var korthårig och han var en liten knubbig bebis. Vi diggade loss lite där på röda mattan, som var rosa, och gav publiken high fives. Snart har de modevisning igen, närmare bestämt den 10:e september under Uppsalas kulturnatt och jag ska göra affischen. Är ni i stan så kom och kolla vet jag! Jag kan lägga upp affischen här sen när den är klar så får ni infon.

Värmande tacksamhet

Idag när barnen sov sin sedvanliga tupplur efter lunch så hade jag planerat in en välbehövlig, efterlängtad dusch. Och som alla mammor som någon gång haft småbarn säkert vet, så är det lite av en helig stund. Duschstunden. Så när vi alla hade ätit lunch, och jag sedan lagt mina små klimparna för att sova en stund, så såg jag verkligen fram emot att få ta den där duschen. Men, till min fasa så upptäckte jag när jag spolade vattnet att det var iskallt! Inte ljummet, utan iskallt. Så jag spolar länge och väl och hoppas att varmvattnet skulle kicka in någon gång. Men icke. Det förblev iskallt. Då kände jag desperationen komma smygande. Jag behövde ju verkligen duscha! Och jag behövde ju verkligen göra det just nu! Innan barnen vaknade igen. Den lilla lyxiga luckan av egentid höll just på att krympa, och en redan typ två dagar försenad dusch som var helt avgörande för huruvida jag skulle få fortsätta att se mig själv som en anständig hygienisk samhällsmedborgare i framtiden, höll på att gå upp i rök. Eller snarare i iskalla vattenångor.
Men vad hjälpte min förtvivlan, inget varmvatten kom. Så jag klev in i duschen. Jag tänkte då på de som levde förr i tiden. De klarade ju sig. De som badade i iskalla bäckar och sjöar, eller i iskallt pumpat brunnsvatten. Och så tänkte jag på de miljoner, förmodligen miljarder människor som inte ens har en varmvattenberedare över huvud taget idag. De klarar sig ju trots allt också. Och därifrån så löpte tankarna sedan vidare till de som inte ens har rent vatten över huvud taget, knappt ens till att dricka. Som inte kan ge sina barn en ren mugg vatten att dricka om de har feber. Än mindre ge sin nyfödda bebis ett gosigt varmt bad. Och plötsligt så kändes en iskall dusch inte som något så avskyvärt längre. Sanningen är den att jag inte ens tänkte på temperaturen på vattnet längre. Jag började där och då till och med att känna tacksamhet över min iskalla dusch. Så där stod jag nu, med nollgradigt vatten rinnande över mina axlar och ett leende på läpparna. Iskall på utsidan, men varm av tacksamhet inombords.


Ps. Vill ni göra något för alla de miljontals människor som saknar tillgång till rent vatten? När min man fyllde år nyss så startade han nämligen ett insamlingsprojekt via hjälporganisationen Charity: water, isället för att önska sig presenter. Charity: water är en organisation som hjälper människor som saknar tillgång till rent vatten att få det, bland annat genom att borra brunnar. Det bästa med Charity: water är att de inte använder något av de donerade pengarna till kostnader för administration eller löner. Det täcks helt av sponsorer som ger enbart till det syftet. Så de pengar du skänker går direkt till de behövande. Du kan till och med spåra deras väg fram till att någon får vatten för dem. Hans mål är att samla ihop 260 dollar. Vill du hjälpa till så klicka bara på länken till hans sida nedan!

My Charity: water

Oh the joy

A hallelujah moment. Har inte vågat prova förens nu, men igår kom jag i mina pre-graviditets-jeans igen. Och garderoben blev plötsligt dubbelt så stor. Oh how i missed you!

Jag har blivit med stol

Äntligen har jag fått mig en gungstol! Jag har letat efter en passande stol till ett passande pris ett bra tag nu, och så hittade jag tillslut den här på Blocket. När jag ringde fick jag dock beskedet att en annan redan hade ringt och sagt att de ville ha den, som alltid tycker jag! Men hon dök tydligen aldrig upp, och så visade det sig att de bodde på gatan bredvid oss så jag stack över samma kväll och cashade den. Lycka! Och det bästa av allt är att jag hinner typ gunga tre gung i den med Daisy i famnen och så har hon somnat. Det är bra det. Och så är den fin också, tycker jag då.

Nytt projekt

En ful brun loppisfyndad snurrfåtölj ska bli fin! Är lite inne på det här med lappklädnad just nu, men den här gången blir det en mer monokrom variant i beigea och gråa toner för att matcha vår soffa. Resultatet kommer förhoppningsvis snart, på en blogg nära dig.

I'm back

Så! Nu har det varit glest med inlägg här länge nog tycker jag! Men det har varit skönt att ha lite bloggsemester faktiskt. Vi har ju varit ute och farit, hälsat på släkt och vänner, och senast nu bara varit lediga lite tillsammans hemma också. Men i måndags så började mannen att jobba igen och jag är hemma med våra två knoddar. Flytten är inte helt klar än då vi gjorde en liten paus för semester, men i slutet av augusti nu så måste vi vara helt ute ur andra lägenheten. Så det är fortfarande lite fix med det. Och med att bo in oss i nya lägenheten också såklart. Men vi är på god väg! Lite tavlor och hyllor har till och med börjat smyga dig upp på väggarna nu så det känns skönt! Sen så har jag även börjat klä om en ny fåtölj som jag loppisfyndade för några veckor sen, så den kan ni få se snart. Men nu sover båda barnen så jag ska lägga på ett kål med lite andra saker. Men, it's good to be back!

Loppislycka

Här är några av de grejer jag loppisfyndade i helgen...

En öppningsbar ananas i mässing, stor som en riktig liten ananas ungefär...

En ljuskrona som eventuellt ska få hänga i min klädkammare...

Garner att pyssla med, till exempel reparmband och liknande...

En kapsylöppnare i form av en katt i teak med röda gnistrande ögon, med en muskompis som är en kork...

Mer vitt pressglas. Som om jag inte hade nog...

Två ljusstakar till i glas, till min glasljusstakssamling. Och så blev sex till åtta... Så. Det var det för den här gången!

En dag för fyra veckor sedan

Lilla tjejen, en månad gammal idag. Det firade vi med att vakna utvilade klockan åtta och trettio imorse, hela familjen. Så skönt! För övrigt så har regnet öst ner här idag, hela dagen, som det även verkar ha gjort i stora delar av landet i övrigt. Så inte så mycke utomhusvistelse idag. Men väl en film. Sarahs nyckel. Stark och gripande film som fick mig att inse hur mycke att ha blivit mamma har påverkat mig. Speciellt när det kommer till barn i svåra situationer. Jag berörs så oerhört mycke starkare nu när jag har en egen referenspunkt. Tror att det både är nyttigt och jobbigt.

Ack Värmland du sköna

Har nu anlänt hos svärisarna i Karlskoga och kickat igång direkt med lite loppis-shopping. Tyvärr var favoriten sommarstängd, men vi hittade ett substitut som dög gott. En ljuskrona och lite småplock blev det, kan ju visa sen. Så här blir vi några dagar nu. Och spänningen inatt då, inför att sova hela familjen i ett rum, med en relativt lättväckt ett och ett halvåring och en nyföding. Men det gick bra. Han vaknade visserligen typ en och en halv timme tidigare än vanligt, men då är vi bortskämda med att ha en son som sover till halv nio annars, så jag ska nog inte klaga. För övrigt så ger jag det här med att mobilblogga en ny chans. Men de får fortfarande gärna det möjligt att göra sin bilder lite större. Men ändå, det funkar så ni får hålla till godo. Nu är det en liten tjej som vill ha ny blöja, så vi hörs mer en annan gång.

Och nu en fråga

Jag har fått cirka fem kilo krusbär av min kära ömma moder. Och jag som älskar krusbär! Men allt jag kan komma på att göra med dem, förutom att äta dem som de är då, är att göra marmelad på dem. Någon som har något annat kreativt förslag på vad man kan göra med detta förträffliga bär?

Dagens Daisy

Tre veckor redan! Fort går det, det ska då alla veta!

Vi kan kalla det bloggsemester

Inläggen duggar inte så tätt just nu, men det kanske är lite overkill att skriva det. Jag menar, det lär ni ju märka själva. Men jag tar det lite chill för tillfället. Största delen av flytten är i alla fall avklarad nu, men den tråkigaste biten återstår. Alla väggfasta hyllor och skåp ska skruvas ner för att sedan sättas upp igen i nya lägenheten. Betongborrning således, usch och blä! Och så flyttstädning sen då. För övrigt har mannen sina sista semesterveckor nu, och vi lär oss att leva flerbarnsfamiljeliv. Det är kul, och jag njuter av livet varje dag! Saknar att blogga lite dock, men var sak har sin tid. Sen till helgen så drar vi till svärisarna en sväng och så vidare för att besöka ett par vänner. Good times!

Dagens från gårdagen

Läderbröllop

Idag har mannen och jag bröllopsdag, den tredje i ordningen, och det firade jag med att få på mig vigselringarna igen efter graviditeten. Tjoho! Jag har saknat er!

Det firades även med att mannen berättade att vi hade barnvakt och skulle gå ut och äta. Då blev jag tårögd. Sånt betyder väldigt mycke för en liten småbarnsmamma som mig.

Och som vanligt när vi ska fira något så blev det favoriten, sushi! Från favoritstället Ayakos. Och jag menar, varför överge ett vinnande koncept.

Till sist så firades det även med att jag fick ett paket. En necessär som matchar väskan jag har fått av honom tidigare. Och såklart, eftersom det är läderbröllop vi firar så är det ju klart att den har läderdetaljer. Han är nämligen noga med det där, min man. Att presenten ska ha inslag av materialet på bröllopsdagen som firas. När vi firade pappersbröllop till exempel så fick jag The Sartorialists bok. Han är bra på sånt min man, romantik och så alltså. Och det är jag glad för, och det ska han ha cred för. Äras den som äras bör som det heter. En superfin bröllopsdag hade jag i alla fall, mitt uppe i flytt och allt. Och de här tre åren som vi firar idag har varit de absolut bästa i mitt liv! Man doostet daram älskling!

Flyttdagar

Ursäktar för fortsatt dålig uppdatering här på bloggen, men vadå, det är ju semestertider. Orsaken är dock inte så mycke semester som det faktum att vi är mitt uppe i vår flytt just nu. Ganska precis halvvägs faktiskt. Och innan vi började flytta över saker så har mannen varit jätteduktig och målat om hela lägenheten! Vi har fått en del hjälp också ifrån vänner och familj, och jag är otroligt tacksam för att få ha så fina människor omkring mig. Jag har fotat lite bilder på hur det såg ut innan dessutom, så kan ni få se skillnaden själva sen. Men det blir nog om ett tag, först ska vi ju flytta klart och kanske få lite ordning i nya lyan också.

Internationella gilla Johanna dagen

Kom på att jag har namnsdag idag! Så grattis till mig och alla andra Johannor där ute! Igår hade vi såkallat finbesök av våra goda vänner som jag brukar titulera som Dylans gudföräldrar. När de sen hade åkt så upptäckte jag att de lämnat ett litet paket efter sig, lite lagom gömt på en hylla inne på vårt rum. En namnsdagspresent! Vi har inte hållt på med sånt i någon större utsträckning i min familj, så därför blev jag nog lite extra glad! Så gulligt!

Och jag var duktig och öppnade den inte förens i morse, fast jag hittade den igår. I den fanns en ask med fyra Therese Sennerholt kort. I like a lot! Tack så jättemycke!

Det är dagarna som är dagarna

Bilden har jag snott ifrån mannens Instagram.

Jag ligger visst lite efter med dagarna just nu känner jag. I tisdags så bloggade jag om söndagen, och idag är det torsdag redan och jag har inte bloggat sedan dess. Vart tar dagarna vägen! Vi kan kalla det post-gravid dagvillhet. Men jag tänker inte ta igen det. Jag bara njuter istället. Njuter av nuet och av att ha fått ett så fantastiskt fint litet tillskott till vår familj! Daisy. Hon är mysig hon! Sover och äter mest hela tiden. Och så en liten bajs nu och då. Däremellan så myser hon, och ligger och tittar upp på en med sina stora mörka ögon. Utöver det så fortsätter även Dylan att förgylla tillvaron, och han är också väldigt förtjust i sin lillasyster. Ska pussa på henne och klappa på hennes hår hela tiden. Men man får va med, för han gillar nämligen att peka ut vart hon har sin mun, sina öron och sina ögon också. En ny sak han lärt sig. De två första går ju bra, men att peka ut vart ögonen är kan lätt tangera att peta ut ögonen istället. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag är tydligen visst tvåbarnsmamma nu. Och jag älskar det!

Söndag

I söndags blev den här lilla mysklimpen en vecka gammal. Här myser hon innanför min morgonrock medans jag gör mig i ordning för kyrkan.

Ett försök till en dagens outfit fotad i en bildörr.

Efter kyrkan så lunchade vi på IKEA med fina familjen Marklund, min syster och fru Marklunds syster. Det var kanonmysigt! På vägen hem sen så somnade båda våra små klimpar i bilen och mannen föreslog en spontan utflykt.

Så efter ett proviantstopp på ICA så styrde vi kosan mot Skokloster. Dock så kom vi aldrig så långt, utan ändrade oss och svängde av vid Pilsbo istället, rakt över vattnet från Skokloster. Både jag och mannen är  Instagram-nördar. Så här är han, in action, min Insta-man.

Bigarråer på en filt vid vattnet, i skuggan av en stor lind är rätt så mysigt.

Mina grabbar.

Och till sist, en riktig dagens. Skönt att kunna ha kläder med markerad midja igen!

Läppfärg

Är det något jag är expert på att köpa på mig, men sämst på att använda så är det alla sorter av läppfärg. Tycker att det är så fint, men när jag sen väl står där färdigsminkad så känns det alltid lite overkill att måla läpparna också. Nästan att jag kan känna mig lite utspökad först när jag gör det, fast jag inte tycker att det ser ut så. Egentligen varken på mig eller andra. Så nu kör jag en liten kampanj med mig själv,  jag försöker helt enkelt att aktivt använda mina läppstift lite oftare. Men jag har dock upptäckt en gigantisk nackdel med det här läppmålandet. Speciellt när man har två gosiga små ungar och en stekhet man. Pussandet. Man kan ju inte pussas utan att smeta ner alla med färg. Och det är ju helt klart ett fetminus. Men, man behöver ju inte ha det på hela dagen.

Daisygram

Hej världen.

Välkommen hem till oss.

Nyfiken.

Sömntuta.

Riding together.

Mystjejen.

Lazy Daisy.

Mys bland molnen.

Puss.

Välkomstpaket och presenter.

Förlossningen - Let's make a short story long

Tycker själv att det är väldigt intressant att läsa andras förlossningsberättelser, och att skriva ner sin egen gör ju att man minns den bättre när tiden går och minnesbilderna bleknar. Så här kommer min, om hur vi blev föräldrar till världens mysigaste lilla Daisy.

Det är inte någon superdramatisk berättelse, om än helt annorlunda från min förra. Då hade jag gått över tiden med två veckor, blev igångsatt och var alltså på förlossningen redan innan värkarna satte igång. Den här gången så satte det igång av sig självt. Det var i lördags runt klockan åtta på kvällen och vi var hemma hos mina föräldrar och hälsade på. Jag hade några dagar tidigare laddat ner en värk-timer app till min iPhone, och den är jag verkligen glad att jag hade. Jag visste ju inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, eller hur jag skulle kunna veta om det verkligen hade satte igång eftersom jag blev igångsatt förra gången. Men när värkarna började komma så visste jag. Jag kände igen känslan. Det var värkar.

Och från första stund så var de rätt så ordentliga, om än med varierande styrka, och dessutom ganska regelbundna. De började nästan med ens att komma med ganska så exakt tio minuters mellanrum, och skulle sen fortsätta så utan att avta. Till en början var de ju mest molande smärta, som en minut lång mensvärk ungefär, var tionde minut. Men framåt midnatt så började en del av dem vara kraftigare. Vid fyratiden på morgonen så kunde jag inte ta dem liggande längre, de blev typ dubbelt så långa när jag låg ner som när jag stod upp eller satt, så jag gick upp då. Efter ett par värkar så ringde jag in till förlossningen bara för att rådgöra. Mitt vatten hade ju inte gått, men det gjorde det inte förens under själva förlossningen förra gången heller. Och värkarna var, även om de var kraftiga nu, ändå inte tätare än var tionde minut. Så de sa föga förvånande åt mig att avvakta och försöka vila.

Det var redan på väg att bli en fin dag ute, så jag gjorde lite frukost och satt mig på balkongen och fortsatte att parera värkar. Det funkade ett tag. Men vid sjutiden började jag känna att det här snart inte funkade längre, så jag gick in och väckte mannen. Efter det ringde jag tillbaka till förlossningen, då var klockan kanske runt åtta. Eller någonstans mellan kvart över åtta och kvart i nio. Den här gången fick jag prata med någon annan än förra gången, och det gick väl sådär. Hon tyckte att eftersom vattnet inte hade gått och vi bodde rätt nära sjukhuset så var det ingen panik att åka in, fast värkarna nu kom med fem minuters mellanrum som längst. Oftast med bara två eller tre minuters uppehåll. Hon tyckte att så länge jag kunde hantera dem så var det bäst om jag var hemma. Väldigt svårbedömt enligt mig. Men hon sa att eftersom vattnet inte gått så kunde jag kanske tappa upp ett bad och avvakta.

Så jag gjorde som hon sa. Mannen gjorde i ordning ett bad åt mig och vi ringde min mamma så att hon kunde komma bort och vara med Dylan när han vaknade. Men efter några värkar i badet så kände jag att jag sket i om värkarna var "hanterbara" eller inte. Jag ville in! Dessutom så mådde jag illa efter varje värk och just som jag klev upp ur badet så spydde jag. Då fick mannen nog och ringde och sa att nu kommer vi in. Och väl var väl det! Bilresan till sjukhuset från oss är väl runt tio-femton minuter, och under den färden hann jag med fyra rejäla värkar, nästan med tendens till krystvärkar. Så när vi väl kom in vid halv elva ungefär så undersöktes jag och det visade sig då att jag redan var öppen åtta centimeter. Fyra värkar senare så gick vattnet, och en timme efter att vi parkerat i garaget så tog vår lilla Daisy sina första andetag i den här världen efter fyra krystvärkar.

Så det gick rätt fort. Men även om det blev ganska så intensivt där sista timmen, så gick allt toppenbra verkligen! Visst, jag ifrågasatte i bilen på väg in varför jag utsatte mig själv för detta. Men enligt min man så sa jag följande citat till barnmorskan direkt när det hela var över och jag hade fått henne i min famn: "Jag säger som förra gången, det här kan jag tänka mig att göra om".

Say hello to our little Daisy

I lördags så satte den alltså igång. Förlossningen. Den här bilden knäppte mannen på mig på vår balkong precis innan. Hejdå kulan!

Och här är hon nu, vår dotter! Daisy! Hon anlände klockan 11:36 i söndags och är helt underbart ljuvlig och har massor av svart hår! Vikt 3670 gram och 51 centimeter lång. Och som sagt vad, helt underbart fantastiskt ljuvlig! I'm in love!

Så i måndags så började alltså livet som tvåbarnsmamma på allvar, och jag kunde inte vara lyckligare! Mer om förlossningen och så får ni höra sen! Nu ska jag se om jag kan lyckas väcka min lilla sömntuta och få i henne lite mat. See you!