tisdag 14 september 2010

När jag ändå är seriös

Politik är rätt seriöst att skriva om, så innan jag går tillbaka till outfits och dylikt så måste jag bara få skriva ner några små tankar om tro som jag haft de senaste dagarna. Så det här är för de som är intresserade, och för alla andra också.
Jag är ju kristen som jag antar att de flesta som läser min blogg vet. Och jag tänker ofta och mycke på hur det är och kan vara att inte vara det. Eller det jag tänkt på mest de senate dagarna är att många jag pratat med, och flera topp-politiker som besökte utfrågningen i Vårgårda (intressant artikel i Aftonbladet, och även flera i Dagen) svarar att de tror på Gud men inte är kristna. Det vill säga tror på Gud, ibland någon form av gud eller överhet, men inte lever ett liv som nämnvärt påverkas av det.
Det tycker jag är väldigt intressant. För det är ju lite svårt att tro på Gud eller gudomlig överhet utan att tro att det har något med ens existens att göra. Och det vi tror är meningen med vår existens är ju det vi lever våra liv efter. För alla lever ju sina liv för något. Oavsett om det är för att ha ett glatt och fint liv, leva bra, vara vid god hälsa, ha och ge kärlek och allt som hör livet till av karriär, framgång och familj. Eller om det är för en tro på en högre mening med livet här på jorden.
Så för mig blir det lite av en gåta att tro på något, men leva sitt liv för något annat. Förmodligen då för att man inte tagit sig mer tid att fundera kring Gud än att "Han förmodligen finns" men sen valt att tro att han inte har så mycke med våra liv att göra. Och nu pratar jag inte om de som säger att de inte tror på någonting alls, utan de som faktiskt tror på "något högre" som det så fint och flummigt kallas, utan att för den del kalla sig kristna. Har man kommit så långt som att man tror att allt inte bara är slump, blir man inte nyfiken på vad meningen då skulle vara? Jag skulle bli det! Men det kanske är obehagligt. Man kanske är rädd att allt ska bli annorlunda eller jobbigt på något vis. Eller så är man bara blasé inför det, och bryr sig helt enkelt inte och tycker att livet är tillräckligt som det är. Man är nöjd helt enkelt. Man har det bra.
När man inte har det bra däremot, då brukar människor med en gudstro ha en tendens att dela sig i två läger. De som då anklagar Gud, och de som ber honom om hjälp. Jag kan också vara så. Ibland rusar vardagen på, och jag, fast jag tror på Gud och att vårt liv här på jorden har en mening lägger det åt sidan till förmån för alla vardagliga bestyr. Visst ber jag och läser min bibel, men det kan bli av slentrian. Det kan pågå ibland i flera dagar, kanske till och från i veckor. Tills jag krockar in i något. En svår situation, sjukdom hos mig eller någon annan eller annat som är jobbigt eller gör ont i livet. Då plötsligt vaknar jag till ur vardagstransen, och ber till Gud. Ber på riktigt. Ber om hjälp, ber om helande. Ber att Han ska gripa in i en situation och på något sätt förändra den till det bättre. Och sen kan jag skämmas lite grann efteråt. Att jag som tror att kristendom är en relation mellan mig och Gud, ändå då bara lever ut den relationen när det passar mig. För mig blir det en väckarklocka, och för andra så går livet när stormen blåst över bara tillbaka till hur det var innan. Möjligtvis lite ödmjukare inför livet och hur lite vi ibland styr omständigheterna omkring oss. Tills livet inte finns alls. Men den dagen den sorgen. Det vill jag ju inte tänka på nu, jag vill ju leva! Men jag tror, att det inte är förens vi har tänkt på det som vi verkligen kan leva.

3 kommentarer :

  1. Skönt att läsa. Det har länge legat och nött i mig också. Men som sagt, det är inte förrän vi har tänkt på det som vi verkligen kan ändra på det. Bra skrivet.

    SvaraRadera