Mannen åkte tidigt i morse över Atlanten på en längre jobbresa. En kanske lite för lång jobbresa för min smak. Men hey, jag älskar ju honom, så alla resor bort från mig är för långa tycker jag. Och så är man ju lite varandras livboj också, när småbarnsåren håller på att spola ut en i orkeslöshetens hav. Och jag har kommit på mig själv med att alltid längta efter dagen han åker när han har en resa inplanerad, för då kan jag äntligen börja nedräkningen till hemkomst istället för avfärd. Och jag vet att det kommer att gå bra, men igår kväll rann några varma tårar längs mina kinder under täcket. Jag är bara människa jag med. Men vid lunch när minstingen sov och de andra två fortfarande var i skolan så knackade det på dörren. Blombud från mannen på andra sidan Atlanten. Och vackra sådana därtill. Han hade inte behövt, men det var inte för att han behövde han gjorde det.
Så fint!
SvaraRadera