Mina tankar kring att pastor Ulf konverterar till katolicism.

Jag vaknade upp i morse med lite av samma känsla som man vaknar upp med dagen efter att man blivit dumpad. Det är på riktigt idag också. Och då var det ändå inte helt oväntat. Har du aldrig blivit dumpad så kan du kanske i alla fall föreställa dig hur det skulle kännas om din kärlek eller bästa vän plötsligt talade om för dig att detta var slutet på er resa tillsammans. Från och med nu skiljs våra vägar åt och vad som händer med dig framöver det kommer inte längre att vara angeläget för mig. Nu har jag inte just blivit dumpad, och pastor Ulf är varken min kärlek eller bästa vän, men däremot den andliga ledare som har haft pastorsrollen under min uppväxt, och det betyder ändå något. Och känslan av att ha blivit lämnad av någon som man har haft förtroende för kvarstår. Det var inte samma känsla för ett år sedan då pastor Ulf lämnade över pastorskapet till pastor Joakim. Då fanns inte samma absoluta farväl med i bilden. Och egentligen så fanns det väl inte med igår heller, men jag vet att det är vad det betyder. Att han blir katolik. Och det varken stör mig eller rör mig när det kommer till min egen tro, för den har aldrig handlat om någon människa utan om min relation till Jesus.

På ett personligt plan däremot, så finns det saker jag har svårt att förstå. Och det finns frågor jag känner mig berättigad att ställa. För vet man något om katolicismen så måste man ändå ta några saker i beaktande. Den katolska kyrkan ser sig inte som en av tusentals kyrkor, den ser sig inte heller som den största kyrkan, den ser sig som den enda kyrkan. Inte katolik, inte del av kyrkan. Som karismatiskt kristen, en del av protestantismen så accepterar jag det. Jag accepterar deras synsätt, jag tror att de är kristna fast våra åsikter går isär. Men det är inte helt ömsesidigt. Vi är kristna, men inte i enhet i kyrkan. Han talade om ekumenik igår, och om enhet. Men för mig blir det en envägsekumenik. Vi accepterar dem och deras synsätt på tron, men de accepterar inte vår. De kan umgås med oss visst, men de kan inte fira gudstjänst med oss och de anser inte den nattvard vi tar som giltig. Den enda ekumeniken för dem i så fall är om alla kristna blir katoliker. Då blir det enhet. Rent krasst.

Och många undrade igår varför han behövde ta det radikala steget att konvertera, räcker det inte med att han tror på samma vis som en katolik, att han anammar de bitarna? Men som sagt vad, man kan inte tro som en katolik utan att bli katolik. För det en katolik tror är ju just att det är den enda sanna rena kyrkan. Så att tro det utan att bli det är ju bara självplågeri. Och här kommer problemet för mig. Om katoliker tror att alla andra kristna har fel, att de inte har hela uppenbarelsen, då måste de ju tro att vi på så vis är förtappade. Jag kan ha fel, men det är ju så det ser ut på pappret. Katekesen, även efter andra konciliet. Om alla andra katoliker tror så gör mig inte så mycket, jag delar ju inte den åsikten. Men blir det inte väldigt märkligt att pastor Ulf går vidare och på så vis lämnar oss, sin församling i denna bristande uppenbarelse? Om inte på ett personligt plan, så i alla fall i vårt gudstjänstliv. För det är ju så han och Birgitta måste se det, annars tror de ju inte som katoliker. Det är ju i alla fall den enda slutsatsen man kan dra. För man kan ju inte tycka två skilda saker samtidigt. Borde han då inte, om han älskar församlingen som han säger känna sig nödgad att uppmana oss att söka samma väg? Eller är han och Birgitta nöjda med att ha funnit den själva? Det är den fråga jag inte kan finna ett vettigt svar på hur jag än vänder och vrider på det.

Jag förstår förstås att det skulle bli hur konstigt som helst om han stod på scenen i vår protestantiska kyrka och uppmanade oss andra att bli katoliker vi också. Han är ju inte ens pastor där längre, och han betonar ju att detta är hans och Birgittas personliga resa. Men han lämnar pastor Joakim med en församling som han egentligen anser också borde lämna Livets Ord och följa honom och bli katoliker. Om han vill att vi ska vara i den sanna kyrkan det vill säga. Det, eller så är han som sagt vad nöjd med att ha funnit denna sanning för sin egen del. Hur som helst så går det inte att genomföra denna övergång utan att det blir väldigt märkligt i någon aspekt.

Med det sagt så vill jag också säga att jag uppskattar allt pastor Ulf har gjort för vår kyrka, ja utan honom så hade den inte ens funnits. Han är en människa, och jag har inte alltid hållit med honom om allt, såklart. Men jag tror att han har betytt väldigt mycket för kristenheten i Sverige, och han har betytt mycket för mig och min personliga tro. Dessutom har han varit med och startat upp ett missionsarbete som fortfarnde betyder väldigt mycket runt om i hela världen. Och jag har svårt att se att hans framtida arbete inte skulle fortsätta i denna bana, vart det än bär.


(För dem som läser det här utan att vara det minsta insatta innan förstår jag att det kan vara en konstig text. Grunden till den är det faktum att pastor Ulf Ekman, som tidigare var pastor på Livets Ord igår meddelade att han konverterar och blir katolik. Han har tidigare under de trettio år han varit pastor på Livets Ord varit väldigt hård mot katolicismen och kritiserat den hårt flera gånger. Under de senaste tio åren har han dock i det privata vänt och istället gjort en resa mot att själv bli katolik, tillsamans med sin fru Birgitta. Något som såklart chockar och förvånar många.)

Om Gud vore placebo.

Genom sociala medier får vi ju en inblick i andra människors liv. Många fler än vad vi brukade ha inblick i innan. Det ger ju mycket inspiration och det är trevligt att få se hur smarta, duktiga och kluriga människor det finns. Men man kan ju även få en inblick i en persons liv när de har de svårare. Vid uppbrott i relationer, sjukdom hos sig själv eller närstående, dödsfall eller andra livskriser. Som troende kristen, vilket jag har varit mer eller mindre hela mitt liv, så har jag någon slags inbyggd reflex att direkt be, eller att inom mig eller hörbart ropa på Gud i svåra situationer. Alltid. Jag kastar mig på Gud direkt, som ett litet barn på sin förälder när de gjort sig illa eller blivit skrämda. Även när mitt sinne är tungt, man känner sig svårmodig och deprimerad. När man tappar orken eller gnistan i livet. Fast då mer med suckar, kanske bara viskar hans namn. När tårarna rinner utan ord. Alltid hos Gud.

Och den här inblicken i andra människors liv har öppnat ögonen på mig och fått mig att känna mig på gränsen till bortskämd som får ha det så. För även om du tror att det jag tror på inte är sant, att Gud är den mänskliga hjärnans påfund, så skänker ju dessa nödrop till Gud mig tröst. Verklig tröst. Allt känns bättre. Nu tror ju jag att det är för att Gud är verklig, älskar mig och kan hela revorna i en människas själ likt ingen annan. Men om det nu inte var så, att Gud inte gjorde något alls, för att han faktiskt inte finns, ja likväl känns det ju ändå bättre. Så placeboeffekten for the win eller något.

Men det har fått mig att tänka. Det här livet jag lever som kristen, så många gånger ifrågasatt av min omgivning, om det nu skulle bygga på något som inte var verkligt, en Gud som inte finns, vad har jag då förlorat på det och vad har jag vunnit? Jag har valt bort att dricka mig full på grund av min tro. Jag har valt bort obundna kärleksrelationer och sex utanför äktenskapet på grund av min tro. I princip det. Och så har jag valt att inte svära och inte heller röka. Inget jag faktiskt känner att jag lider av att ha varit utan, oavsett om jag nu skulle ha gjort de valen på grund av en Gud som inte finns.

Men vad har jag vunnit då? Om vi fortfarande utgår ifrån att Gud inte finns. Om han finns så är ju tron på livet efter döden kanske den största vinsten, men om vi bortser från de aspekterna. Det första jag tänker på är tryggheten. Att tron på att någon finns där, alltid, gör att jag aldrig känner mig ensam och utlämnad ens i de svåraste situationer. Det ger mig en inre styrka, ett mod om man så vill som jag är väldigt tacksam för, och med största säkerhet inte hade besuttit utan min gudstro. Jag hade nog haft mycket problem med rädsla i mitt liv då, jag är lagd åt det grubblande hållet som kan se exakt alla tänkbara hemska scenarion en situation kan innebära inom mig vid blotta tanken på situationen. Nu väljer jag oftast bort att göra det och tackar istället Gud för att mitt liv ligger i hans händer, oavsett om jag förstår allt som händer omkring mig eller ej så litar jag på honom. Att han vet vad han gör. Att han är med mig och hjälper mig igenom de svårigheter man faktiskt möter i livet. Och jag slipper oron som tankarna på allt hemskt för med sig, och kan njuta mer av livet istället och lägga min energi på att leva istället för att slösa bort den på att oroa mig.

Det andra jag tänker på är friden. Lugnet en bön kan ge själen mitt i en känslomässig storm. Fast taket blåser av, väggarna faller ut så kan jag känna mig trygg. Jag känner inte att jag tappar fotfästet. Man kan falla, absolut, bli liggandes och känna sig maktlös, men känner jag efter med tårna så har jag alltid fast mark under fötterna och kan resa mig igen. Går jag igenom svårigheter så får de inte så mycket utrymme att gnaga i mig, jag grubblar inte så mycket och spenderar inte mina nätter sömnlös med tankar. Jag skulle kunna göra det, lätt, men låter mig inte. Jag ber och talar ut mina problem inför Gud istället. Oftast är ändå situationerna bortom vår egen förmåga eller makt att lösa, det är därför de plågar oss. Så jag ber honom om hjälp i det svåra, och om frid i sinnet. Och oavsett om min hjärna lurar mig eller inte så får jag den alltid. Friden. Och det är den bästa känslan! Frid mitt i storm. Styrka när man är svag och hopp när det känns hopplöst.

Så jag sammanfattar väl vad jag vill ha sagt med Martin Luthers ord, att: "Även om världen har rätt och Kristus fel, så väljer jag hellre Kristus." Det enda man har att förlora är anseendet från de människor som anser det dumt att tro på något som inte är en fast synlig och logisk struktur. Men tror man att livet är fast, strukturerat, greppbart och logiskt, ja då skulle jag säga att man inte vet så mycket om livet ändå.

Fire side thoughts

Sitter och stirrar in i elden och låter tankarna vandra. Förundras, men inte förvånas bland annat av de som avföljer direkt man skriver att man är med i en kyrka. Är jag plötsligt en annan person då? Jag skäms inte för min församlingstillhörighet. Kommer aldrig att hymla med vem jag är. Jag är stolt över kyrkan jag är med i. Säga vad man vill, men den hjälper hundratals hemlösa, ensamma, svårt sjuka och utsatta människor varje vecka. Och nästan alla som hjälper till med det gör det helt oavlönade, och gör det enbart av kärlek till sina medmänniskor. Vart mer än i en kyrka hittat du i detta land en samling på ett par tusen människor på samma ställe som gör så? Sen finns det såklart svåra frågor, men jag är så trött på att folk väljer att se enbart dem istället för allt gott som faktiskt sker. Det är lätt att va populär i Sverige idag, det är bara att vara extremt politiskt korrekt och ateist. Men jag är inte ute efter att va populär, jag är ute efter att va sann mot mig själv och det jag tror på.

Tankar

Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.

De enkla valen

Jag har varit kristen större delen av mitt liv. Det innebär också att jag har hunnit se en hel del personer komma in i kyrkan, och en hel del personer lämna den också. Och slående ofta lämnar de av samma orsak. De orkar inte. De tycker att det blir för jobbigt att välja bort saker de egentligen vill göra. De vill ge sig själv fria tyglar helt enkelt. Och på ett sätt kan jag förstå dem. Jag förstår hur de tänker, men frågan är om det egentligen inte är tvärt om? Att allt det egentligt jobbiga och tuffa oftast uppstår just när man ger sig själv helt fria tyglar, låter sig löpa amok. För en sak de som tycker att det blir för jobbigt inte riktigt har förstått, är att det inte handlar om just allt det yttre. All the do's and don'ts. Det handlar om hjärtat.

Visst finns det yttre uttryck i det kristna livet också, men, det är inte meningen att man ska slita och kämpa med att förändra dem. Vill man ha förändring i sig själv måste man börja någon annan stans. Min man brukar berätta en väldigt bra liknelse på det. För om alla ens handlingar är som en flod, då är hjärtat källan de kommer ifrån. Och vill man ändra en flods riktning och flöde så får man jobba väldigt hårt om man ska göra det där den har hunnit bli bred och ström. Men om man däremot går till källan, så behövs bara små justeringar för att leda hela floden i en annan riktning.

På samma vis är det med livet. Jag kan själv ofta fastna i att försöka förändra karaktärsdrag i mig själv som jag inte uppskattar, men bara för att bli besviken på mig själv gång på gång när jag misslyckas. Jag är en väldigt bred, envis och bångstyrig flod jag. Och skulle jag inte ha fattat att det handlar om det inre, om hjärtats vilja att göra rätt, så hade jag också gett upp för länge sedan. Så många gånger som jag med mina handlingar har gjort mig själv besviken på mig själv. Och det med rätta. För jag vet att jag kan bättre. Och många saker har också blivit bättre med åren, när jag har jobbat inifrån och ut. Och felsökt vid källan och gjort upp med saker, och avslöjat saker för mig själv så att jag aktivt kan jobba på dem. Inte handlingar, utan karaktärsdrag.

Och om jag sen går tillbaka till där jag började, de som lämnar det kristna livet för att de inte orkar jobba med allt det yttre. Vänner och människor jag såklart fortfarande känner, så blir deras liv oftast inte alls enklare för att de bryter med tron. Deras problem försvinner inte på något vis, de hittar bara nya sätt att jobba med dem. Oftast genom att försöka parera dem, och sopa dem under mattan istället. Göra allt möjligt för att för en stund få må bra, medans orsaken till deras problem kvarstår. För dem så var det att välja bort allt det jobbiga för det lätta, men frågan är vad som egentligen är lättast.

Kär i en mening

Kan ni också bli det? Kära i en mening. En rad ord som när ni läser den hoppar rakt av sidorna och in ert hjärta. Något man kan relatera till och känner att man förstår. Det hände i alla fall mig idag.

Jag läste just att en känd kristen predikant vid namn David Wilkerson omkom igår i en bilolycka. Han blev 79 år gammal. Han är bland annat känd för att ha arbetat bland kriminella gäng och missbrukare i New York från 1958 och framåt. Hans självbiografiska bok "Korset och stiletten" blev även film 1969. Och igår, samma dag som han gick bort så publicerade han ett inlägg på sin blogg. I den texten var det en mening som fångade mig, och i den meningen tre ord som bara fastnade. Orden var: "Trust beyond hope". Och när jag läste dem kände jag bara, där har vi det. Det är så jag känner. Med mitt liv, med min kristna tro, med allt egentligen. Tro eller tillit bortom hopp helt enkelt.

Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan. Och det må vara sant. Men det är sedan, när hoppet har lämnat, vad kommer då? För mig är det just det, tron. Fast jag tycker att engelskans "trust" säger det bättre. Det är inte bara tro, det är tillit också. Förtröstan om man så vill. Och jag menar inte bara för vad som kommer sen, alltså efter livet. Utan för varje dag. I varje situation egentligen. Även om något ser hopplöst ut, så tror jag ändå på en lösning. Kanske till och med en bättre än den jag tänkt mig från början. Och ibland bara litar jag, fast jag inte kan se lösningen, eller något ser ut som ett misslyckande. För du vet aldrig vart något leder dig, förens du ser tillbaka.

Det finns en vers i Bibeln som säger ungefär samma sak, och som jag ofta har läst när jag gått igenom svårigheter. Det står i Romarbrevet kapitel 8 och vers 28 att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Det kanske låter som exklusiva klubben: "Dem som älskar Gud". Men det är ju var och ens val egentligen, att tro på och älska Gud eller inte. Och det är så många gånger som jag har upplevt detta som sant. Att något som ser ut som misslyckanden för stunden visar sig vara starten på något bättre. Och ibland upplever jag ingenting alls, jag bara tror ändå. Trust beyond hope.

Politiskt inkorrekt men inte dum i huvudet.

Jag är nog ganska så politisk inkorrekt i många av mina åsikter. Hela det här fenomenet med vad som är politiskt korrekt och inte är ju ganska så intressant i sig. Det finns vissa åsikter som i media och av den stora massan anses korrekta att ha. Sen finns det naturligtvis massvis med frågor där opinionen kan svänga kraftigt och åsikter gå vida isär. Även vad som är politiskt korrekt skiftar ju över tiden. Men dock kvarstår det faktum att det ändå finns vissa åsikter i vissa frågor som man bör ha.

Själv bryr jag mig oftast inte så mycket om vad som anses rumsrent att tycka eller inte. Jag formar mina åsikt utifrån mina värderingar och jämförelser mellan olika alternativ. Jag litar så pass mycke på mig själv som individ så att jag anser mig kapabel till just detta. Och det resulterar i att jag ibland kommer fram till ställningstaganden som avviker från den stora massans. Den största skillnaden jag tycker mig se är att det är allmänt vedertaget att det är helt acceptabelt att fatta totalt egoistiskt baserade beslut. Och nu talar jag om beslut inom lagens gränser. Beslut som endast gagnar beslutstagaren, utan hänsyn till de andra som beslutet påverkar. Detta är mer än helt okey, det är till och med försvarbart. För ger du dig på människors rätt att fatta egoistiska beslut så har du gett dig på något som idag anses heligt. Själv tycker jag att allt för många normer idag styrs utifrån detta. Utifrån jaget. Men man kan aldrig bortse ifrån att ens beslut påverkar andra. Man kan ignorera det, men det sker likväl. Några sådana exempel för mig är exempelvis valet av en abort, valet av barnomsorg och valet av familjestruktur.

Och jag anser att människor har rätt att själva fatta beslut i dessa frågor, men, jag ifrågasätter att det är okej att fatta beslut i dessa frågor utan att behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv. För så är det idag. Och så anser många, kanske till och med de flesta att det även bör vara. Du fattar beslut utifrån vad du anser gagnar dig bäst. Det är här jag tycker att det har blivit skruvat. De flesta tror dock på alla människors lika värde. Det är ju en ganska så politiskt korrekt åsikt till och med. Men i "allas lika värde så värderar man ju ändå sig själv högre, eftersom man anser sig ha rätt att välja saker som både skadar och gagnar andra. Och detta är något vi alla gör. Även jag. Vi väljer ständigt att ibland skada andra. Ljuga för eller om någon, såra någon eller förtala någon. Vi kanske stjäl ifrån någon eller till och med skadar någon annan fysiskt. Allt utifrån någon form av egen vinning. Oftast inom gränsen för vad som anses vara lagligt, men ibland tänjer vi även på den gränsen.

Jag anser att allt detta blir problematiskt när man inte har något annat moraliskt rättesnöre än sig själv. För att skada en annan människa för egen vinning, inom de gränser som lagen tillåter, har inga påföljder. Men det har alltid konsekvenser. Dock väljer dagens samhälle att bortse ifrån många av dessa konsekvenser. Eller formulera svar som ska rättfärdiga konsekvenserna. Ursäkter och skäl att skada någon annan för egen vinning. Som om jag återgår till de tre ämnen jag berörde ovan kan låta liknande:

Valet att utföra en abort avslutar livet för en liten växande människa. 
-Nej, det är kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Det där barnet är inte ett barn än, det är bara ett foster.

Valet av barnomsorg ska väljas utifrån barnets bästa. 
-Nej, barn vet inte vad som är bäst för dem, klart de kommer att vilja vara med mamma och pappa. Men mamma och pappa är inte bäst för sina barn, de behöver utbildade pedagoger. De behöver dagis för att tränas socialt, få kompisar och för att familjen ska få bättre ekonomi.

Valet av familjestruktur ska anpassas efter de mest sårbara och utsatta, barnen.
-Nej, föräldrarna kommer först. Är föräldrarna inte lyckliga blir inte barnen det heller. Barnen blir automatiskt lyckliga om föräldrarna förverkligar sig själva.

Jag skulle lätt kunna skriva ett minst lika långt inlägg som detta om var och en av dessa punkter, och kanske gör jag det också framöver. Och det kan behöva förtydligas, jag är inte för illegalisering av abort. Men orsaken till att jag skrev detta inlägg är för att förtydliga att det inte bara är sakfrågor för mig, med argument och motargument. Det handlar om värdegrund. Vad vi väljer utifrån. För som jag sa i början så anser jag att människor har rätt att fatta sina egna beslut. Däremot tror jag att många behöver börja tänka på vad de baserar sina beslut på. Om det är på egen vinning, kommer någon annan då att påverkas av det och kommer jag att vilja ta konsekvenserna av den påverkan.

Update: Tycker du något så tveka inte att kommentera! Speciellt om du inte håller med! Sitt inte bara och bli irriterad i så fall, skriv något! Det är det jag menar med titeln "inte dum i huvudet" jag vet att jag inte vet allt, och är inte dumlåst i mina åsikter. Jag diskuterar gärna och svarar gärna på frågor i kommentarsfältet!

Läsarna bestämmer - Min tro

I mitt sista läsarbestämda-inlägg så tänkte jag ta den först föreslagna titeln "Min tro". Och eftersom jag är kristen, så är det den tron som det nu kommer att handla om.

Det händer att jag bloggar om min tro nu och då. Bloggen handlar ju om mitt liv i stora drag, och min tro är en stor och påtaglig del av mitt liv och den jag är. Jag är uppväxt i en troende familj, men fattade vid femton års ålder beslutet att själv leva mitt liv som kristen. Ni kan läsa lite om det här. Och att växa upp med troende föräldrar har naturligtvis påverkat mitt beslut att bli kristen. Det skulle jag aldrig förneka. Men det ska också sägas, att om jag inte under min uppväxt hade upplevt detta som något äkta i mina föräldrars liv så hade jag förmodligen aldrig valt att leva för det själv. Och hade jag upplevt att de ständigt bad och handlade som att Gud fanns, men aldrig såg någon verkan eller något resultat av det, så hade jag heller aldrig trott på det själv. Jag har alltså upplevt detta som något äkta och något verkligt, och för mig är det hela skillnaden.

För jag tror inte att man kan övertala någon till att tro på Gud. Man kan diskutera i timmar, berätta hur fantastiskt man tycker det är, hur älskad och trygg man känner sig, men i slutändan spelar det ändå ingen roll. Det måste upplevas. Man måste pröva det och känna att det är verkligt. För hur mycke fakta man än proppar in så måste man ha en övertygelse i sitt hjärta att sedan luta sig tillbaka på, framför allt när tvivel kommer. Och tvivel finns det gott om i den här världen.

Men även om det måste upplevas, så är kristendomen en lära också. Det är inte en flyktig känsla, ett pirr i magen eller en varm känsla i hjärtat. Det kan vara det också, men mest av allt så är det läran om en person. En Gud, som är kärleken och som är upphovet till allt. Och bara här väcks det ju frågor. Men ondskan då? Allt lidande i världen, kommer det också ifrån Gud? Och här kommer diskutera i timmar in. Och diskussionen är lika oändlig som det finns människor på jorden. Alla med sina egna livsöden och sina egna frågor. Och det är inget jag kan ge svar på nu. Såhär. Men jag älskar att tala om det. Diskutera. För jag tror att de flesta större, och viktigare frågorna faktiskt har svar. Men sen vet jag ju långt ifrån allt också. De finns så många som har studerat kristendom så oändligt mycke mer än vad jag har, och har så mycke bättre svar att komma med. Men jag har ändå något. Jag har upplevt detta som verkligt, och jag har en brinnande längtan i mitt hjärta av att få dela med mig av det.

För ska vi vara helt ärliga. Jag kunde ha valt bort det här titelförslaget. Valt en annan titel att skriva om. Det fanns tillräckligt många att välja ibland. Men jag vill inte. För vad vore jag för människa om jag menade mig ha hittat en djupare mening i livet, ha hittat ett verkligt permanent tillstånd av inre frid, djup glädje i hjärtat, styrka för livet som alltid bär och en känsla av omslutenhet, och sen INTE berättade för en käft om det? Jag vore jordens största ego! Det är vad jag vore. Men det är jag inte. Även om jag också har ett fett ego att brottas med. Och det egot brottas jag med varje dag. Speciellt som kristendomen handlar om att följa Jesu exempel. Det exempel som han satte för oss med sitt liv. Och hans liv, som går att läsa om i Bibeln, handlade framför allt om att leva för andra. Andra. Att älska andra och att visa och berätta om Guds kärlek för andra människor. Och det är verkligen utmanande att leva för andra. Det är ständigt en kamp mot egot. Men det är samtidigt väldigt befriande. Men ibland också väldigt smärtsamt. Stolthet kan göra fruktansvärt ont att trampa på ibland. Och även om att leva för andra för mig är målet, så är det långt ifrån alltid jag når fram. Livet som kristen är en ständig process och en vandring med målet att mer och mer krossa sitt ego.

Det är naturligtvis ingenting enkelt. Och när man pratar om synd i kristendom så kanske man kan förklara det med att det är när man sätter sig själv före allt. Före Gud och före andra människor. Jag tror inte att synd karakteriseras av en speciell handling som man ofta tänker det som, typ att ljuga eller stjäla. Utan synd är i grund och botten vårt hjärtas inställning, som sedan tar sig uttryck i olika handlingar. Egoism som leder till att vi sårar både Gud och andra människor. Och på det viset tror jag att vi alla syndar. Frågan är bara om man har insett det, och aktivt tagit upp kampen mot det. Och det är vad jag tror att man gör när man blir kristen. Man inser behovet och ber Gud hjälpa en att ta upp kampen mot det onda och själviska i oss. För jag tror att man behöver Guds hjälp för det. Jag har försökt i mig själv, och det må gå ett tag, men sen kraschar det. Och man sårar någon, eller man sårar många, man sviker sig själv och egot segrar alltid. Men varför? Varifrån kommer det onda i oss?

Som kristen tror jag att det började i början efter att människan blivit till. Och oavsett hur du tror att människan blev till så tror ju alla att det gick till på något vis. Jag tror att Gud skapade oss för att ha någon att ösa ut sin kärlek över. Jag tror man kan likna det med det drivet som finns i de flesta människor att skaffa barn. Någon som genom att han gav den en fri vilja sedan kunde forma en relation med honom utifrån denna kärlek. Men fri vilja är ju just fri. Och i spelrummet mellan att välja gott och välja ont så föds ondskan. Fri vilja är inte fri vilja om det bara finns ett alternativ. Det är som att säga att ett land är en demokrati och sedan bara tillåta folket att rösta på en person. Då får man inte kärlek och respekt tillbaka från sitt folk, bara fruktan. Och Gud ville ge oss möjligheten att älska honom tillbaka som han älskar oss. Människan valde detta till en början, men likt barn som testar gränserna och medvetet gör det man inte får så valde de tillslut onskan. Och om detta kan det såklart sägas långt mer än vad ett redan för långt blogginlägg skulle rymma.

Men de valde bort Gud, och generationer skulle sedan följa sina fäders exempel, tills Gud när tiden var rätt tillslut satte sitt eget genom Jesus. Och gav alla efter det möjligheten att själva välja. Att leva i en kärleksrelation med Gud, och för andra. Eller att fortsätt att leva i grund och botten för sig själv.

Så detta är väl i så stora drag som ryms i en blogg vad jag tror. Och ni ska veta att det inte är för att jag själv vinner någonting på att tala om detta som jag gör det. Det är nästan snarare tvärt om. En del tycker att man är konstig, andra bryr sig inte utan tycker att det är fint att jag tror som jag tror, och en del tycker att man är rent ut sagt skitjobbig som måste prata om det. Säkert någon som läser detta nu och tänker att de inte vill läsa min blogg mer om jag ska hålla på och tjata om detta. Skriv om nåt kul istället! Fast de har förmodligen inte ens läst såhär långt. Så, inte direkt nån vinning i detta. Inte ens en guldstjärna i himlen. För om Guds kärlek, som är är verklig och enligt Bibeln finns i den som tror sedan de börjat tro, då måste jag ju bara berätta. Utifrån kärlek. För jag har funnit detta vara verkligt, insett mig själv som svag i kampen mot mitt ego och upplevt att han hjälper och älskar mig trots alla mina fel och brister. Och vore jag tyst om det, då skulle inte den kärleken vara särskilt verklig i mig. Att jag har upplevt den kärleken får mig att tala om det på vinst och förlust. Och tröskeln att våga tala om för någon annan att jag tror på detta har av erfarenheten att det är sant nötts ner.

Slutligen så skulle man kunna säga att det finns tre lägen att förhålla sig till kristendomen på. Antingen så har du aldrig hört och aldrig tagit ställning till det. Eller så har du hört, men väljer att inte tro eller inte leva efter det. Eller så tror du, och ger allt för att vinna allt.

När jag ändå är seriös

Politik är rätt seriöst att skriva om, så innan jag går tillbaka till outfits och dylikt så måste jag bara få skriva ner några små tankar om tro som jag haft de senaste dagarna. Så det här är för de som är intresserade, och för alla andra också.
Jag är ju kristen som jag antar att de flesta som läser min blogg vet. Och jag tänker ofta och mycke på hur det är och kan vara att inte vara det. Eller det jag tänkt på mest de senate dagarna är att många jag pratat med, och flera topp-politiker som besökte utfrågningen i Vårgårda (intressant artikel i Aftonbladet, och även flera i Dagen) svarar att de tror på Gud men inte är kristna. Det vill säga tror på Gud, ibland någon form av gud eller överhet, men inte lever ett liv som nämnvärt påverkas av det.
Det tycker jag är väldigt intressant. För det är ju lite svårt att tro på Gud eller gudomlig överhet utan att tro att det har något med ens existens att göra. Och det vi tror är meningen med vår existens är ju det vi lever våra liv efter. För alla lever ju sina liv för något. Oavsett om det är för att ha ett glatt och fint liv, leva bra, vara vid god hälsa, ha och ge kärlek och allt som hör livet till av karriär, framgång och familj. Eller om det är för en tro på en högre mening med livet här på jorden.
Så för mig blir det lite av en gåta att tro på något, men leva sitt liv för något annat. Förmodligen då för att man inte tagit sig mer tid att fundera kring Gud än att "Han förmodligen finns" men sen valt att tro att han inte har så mycke med våra liv att göra. Och nu pratar jag inte om de som säger att de inte tror på någonting alls, utan de som faktiskt tror på "något högre" som det så fint och flummigt kallas, utan att för den del kalla sig kristna. Har man kommit så långt som att man tror att allt inte bara är slump, blir man inte nyfiken på vad meningen då skulle vara? Jag skulle bli det! Men det kanske är obehagligt. Man kanske är rädd att allt ska bli annorlunda eller jobbigt på något vis. Eller så är man bara blasé inför det, och bryr sig helt enkelt inte och tycker att livet är tillräckligt som det är. Man är nöjd helt enkelt. Man har det bra.
När man inte har det bra däremot, då brukar människor med en gudstro ha en tendens att dela sig i två läger. De som då anklagar Gud, och de som ber honom om hjälp. Jag kan också vara så. Ibland rusar vardagen på, och jag, fast jag tror på Gud och att vårt liv här på jorden har en mening lägger det åt sidan till förmån för alla vardagliga bestyr. Visst ber jag och läser min bibel, men det kan bli av slentrian. Det kan pågå ibland i flera dagar, kanske till och från i veckor. Tills jag krockar in i något. En svår situation, sjukdom hos mig eller någon annan eller annat som är jobbigt eller gör ont i livet. Då plötsligt vaknar jag till ur vardagstransen, och ber till Gud. Ber på riktigt. Ber om hjälp, ber om helande. Ber att Han ska gripa in i en situation och på något sätt förändra den till det bättre. Och sen kan jag skämmas lite grann efteråt. Att jag som tror att kristendom är en relation mellan mig och Gud, ändå då bara lever ut den relationen när det passar mig. För mig blir det en väckarklocka, och för andra så går livet när stormen blåst över bara tillbaka till hur det var innan. Möjligtvis lite ödmjukare inför livet och hur lite vi ibland styr omständigheterna omkring oss. Tills livet inte finns alls. Men den dagen den sorgen. Det vill jag ju inte tänka på nu, jag vill ju leva! Men jag tror, att det inte är förens vi har tänkt på det som vi verkligen kan leva.