Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.
