Priceless

Dylan sitter med iPhonen och kollar på ett avsnitt av Bilar filmernas små kortfilmer "Maters Tall Tales" på Youtube. Efter ett av avsnitten så kommer det en hemmasnickrad musikvideo, bestående av låten "Life is a highway" och ett bildspel med bilder ur Bilar filmerna. Dylan ligger på mage i soffan med iPhonen framför sig när han plötsligt utbrister: "Åh... åhhh!" Följt av en djup suck, sen: "Jag älskar dig bilar!". En mamma fnissar för sig själv och hjärtat blir varmt. Han är en väldigt kärleksfull grabb den där lilla killen, och även Bilar får sin beskärda del.

Hur stor har han blivit egentligen!?

Jag la just om en liten kille som kom upp och sa: "Mamma, Dylan hickar!" Varpå han går runt med sin snuttefilt släpandes efter sig och låtsashickar ett par gånger. Jag och mannen sitter och håller oss för munnen för att inte utbrista i ett asgarv som skulle väcka lillsyrran också. Och så går han rakt fram till TV:n, slår på den och kryper upp i soffan. Och vi ba, jaha? Och den mycket konstlade urgulliga låtsashickan har upphört. Så jag frågar honom där han sitter bredvid mig i soffan om han bara låtsades, varpå han svarar: "Ja, Dylan gosa soffan. Kom pappa! Sitt soffan!" Och klappar med handen på den tomma platsen på andra sidan om honom. Så där vill han sitta, mitt mellan oss och gosa. Och en mammas hjärta smälter. Han kommer upp, han låtsas att han har hicka för att få vara vaken (!?) och allt bara för att få sitta i soffan och gosa. Jag tror inte riktigt jag hänger med här. Är det här samma lilla kille som låg mellan oss den där första natten tillsammans alla tre, och grymtade när han grät så att han lät som en liten minigris? Samma kille som sa "Daddel daddel daddel!" på repeat. Och som lärde sig gå för att han så promt skulle ha sin mammas iPhone. Det är verkligen dagarna som går som är livet, och just nu flyger dagarna förbi! Själv, har han börjat säga hela tiden också. "Dylan ta jölken hälv!" Ja, ta mjölken själv alltså. Och visst kan den vara påfrestande ibland, den här lilla järnviljan som börjar lysa igenom, men jag försöker oftast att se det komiska i det. Man vinner mycket energi på att inte bli irriterad över allt, utan le lite för sig själv istället. Men framför allt så är det otroligt mysigt att börja lära känna den personlighet som han går och bär på, han är en otroligt fin kille min lilla son. Och jag älskar honom över allt annat.

Tankar

Ibland så händer det att jag tänker på döden. Det gör vi nog alla till och från. Jag har aldrig varit rädd för att dö, och känner inte på något vis ångest eller fruktan inför den. Vi skola alla den vägen vandra, oavsett hur och när. Det är oundvikligt. Men desto fler människor jag samlat på mig i min närhet, desto mer förankrad känner jag mig i livet. Eller desto djupare växer sig rötterna som en dag skall ryckas upp. Och då tänker jag ju främst på min man, mina barn, min familj och mina nära vänner. De som man älskar så och hoppas att de vet om det. Det är den enda haken jag har inför döden. Att alla jag älskar så oändligt, och är så otroligt tacksam för ska veta om det. Speciellt ens barn, just när de är små. Skulle jag gå bort så skulle de ju knappt minnas mig, och det är inte så farligt för min egen skull. Men, däremot så känns tanken på att de inte skulle veta hur bottenlöst jag älskat dem svår. Klart att andra i så fall skulle tala om det, men att inte få säga det med mina egna ord, det är den tanken som hängt sig kvar i mitt sinne.
När jag pratade med mannen om det så sa han: "Men tänk på att du har bloggen". Och då kändes det faktiskt lite bättre. Detta är ju mina egna ord. Inte för att bloggen enbart handlar om mina barn, och min kärlek till dem. Men den finns där. Kärleken till dem. Och mina ord finns här. Det känns bra på något vis. Jag menade inte det här som ett deppigt inlägg, inte alls. För jag tror att om man tänker på döden ibland så blir livet mer levande och verkligt.

Le kids

För ett tag sedan så fick jag ett önskemål om att blogga om barnkläder. Jag är ju ingen certifierad expert på området, men så här tänker jag! Jag shoppar nog barnkläder på samma ställen som de allra flesta gör, alltså oftast på diverse större kedjors barnavdelningar. Mest av den orsaken att barnen har kläderna under en så förhållandevis kort tid, och sliter dem så hårt både när det kommer till fläckar och slitage, att jag tycker att de där hundralappar man betalar extra för kvalité, knappast hinner tjäna sitt värde. Inte ens när det kommer till att ge vidare och ärva. Dessutom så har jag faktiskt väldigt sällan varit besviken på kedjornas kvalité, och många av de kläderna har gott och väl räckt att använda om. Men med det sagt så är det med barnkläder som med vuxenkläder för mig, jag gillar att mixa! Dyrt med billigt, gammalt med nytt och sött med tufft. Personligt helt enkelt. Och till Dylan så har vi varit så välsignade att vi har fått ärva massor efter mina yngsta kusiner, som bara är två och fyra år äldre än Dylan. Deras mamma, min faster är så otroligt duktig på att spara och ta hand om att många tror att det som Dylan har på sig är nytt, även när det är använt en, ibland två gånger innan. Till Daisy har vi också varit lyckliga nog att få ärva en del, men då av en fin kompis med ett stort hjärta som lät oss ta över saker efter sin söta lilla Alida. Och hon och jag pratade om det där som man kan känna, och som jag ofta känner, att de vill säkert inte ha våra gamla kläder. Men tänk, jag blir alltid glad när någon har erbjudit mig att ärva något till mina barn. Jag tycker bara det visar på omtanke. Sen om man inte gillar vissa saker, fine, men oftast så går ju det mesta åt. De har ju en förmåga att förbruka ombyten som få de där små illbattingarna. Dylans dagens outfit är ett klockrent exempel på det mesta jag skrivit om ovan faktiskt, förutom att han inte hade på sig något dyrt just idag.

MC-jackan är ärv efter mina kusiner, den vita bodyn som han redan hade hunnit skita ner mot bilen är Kappahl, jeansen är H&M som han haft i snart ett år, men när han började använda dem så var de med dubbla uppvik och hängslen. Skorna till sist, fick han i julklapp av min syster.

Och här är dagens Daisy! I svart Beatles t-shirt ärvd efter storebrorsan, vit tyllkjol hon fick vid sin barnvälsignelse och vita strumpbyxor från Lindex. 

Världens bästa Dylan!!!

Två år blir han idag, vår älskade lilla solstråle! Och det firades med pannkaksfrukost! Daisy blev lite sne för att hon bara fick gröt som ni ser, men hennes tid skola komma den med. Min älskade Dylan, du sätter guldkant på mina dagar! Jag älskar att vara din mamma och att umgås med dig och Daisy, från det att dagen gryr tills solen går ner! Jag skulle inte vilja byta det mot något! Du har ett så fint hjärta, och du är en underbar storebror, din ringa ålder till trots. Tack för att du kom till våra liv den där natten i februari för två år sen. Du är bäst!

Puss/ Mamma

Tonight's the night

I natt är det premiär. Barnen sover nämligen i samma rum i natt! Ja, fast i var sin säng då såklart. Spännande! Får se hur det går, sover gör dem i alla fall sen några timmar tillbaka! Två läggningar blev det dock innan de somnade, men sen dess har det varit knäpptyst där inne. Hoppas det går bra, vore så skönt att få tillbaka sitt rum. Slippa smyga, kunna ha tänt tills man lägger sig och inte viska och säga "Schhh!" och "Va sa du?" hela tiden. Dylan flyttade ut när han var runt fem månader, och det gick hur bra som helst. Daisy är sex månader nu, men denna gång var det ju lite mer speciellt eftersom Daisy inte har något eget rum att flytta in i, utan deras gemensamma. Hon sover redan där om dagarna när hon sover, så har jag gjort för att vänja dem båda lite, och det har varit problemfritt. Men natten kan ju vara lite kinkigare, och att somna samtidigt utan att störa varandra. Men nu sover de som sagt vad i alla fall, och jag borde göra det samma!

Jo, man får skratta åt sånt.

Jag sitter bredvid Dylan som sitter på pottan. Han pekar på sin mage och säger: "Vad är det?" Fast det låter mer: "A-e-dää?" Det är din mage svarar jag. Och så pekar han lite längre ner, på sina privata delar och frågar igen: "A-e-dää?" Ja, vad är det svarar jag. Han tänker efter en stund och så svarar han: "Korv! Mmm... nam-nam!" Och jag asgarvar ihjäl mig.

Snön som äntligen kom

Sådant man bör göra dagar som denna

Strunta i disk och städ och gå på en promenad i novembersolen med sina barn. Plocka lite lingonris, mossa och grankvistar att pyssla med. Livskvalité.

För kalla fakta för mig

Sitter och ser på Kalla Faktas granskning av säkerheten på Sveriges förskolor och ryser. Klart att barn inte är helt säkra i hemmet heller, olyckor sker där med. Men faktum är att det är lättare att hålla koll på två barn än på låt säga tolv. Eller fler. Det skulle ju krävas mycket för att jag inte skulle märka om Dylan blev hängande någonstans, utan att kunna andas i över fem minuter. Det är så tragiskt. Och att det sedan finns bättre säkerhetsregler för de som arbetar på förskolorna än för barnen som vistas där hela dagarna ibland, det är ju helt ofattbart. Att sex till sju tusen barn ska behöva uppsöka akuten varje år efter olycksfall på förskola är ju också skrämmande. Förstår såklart att förskolan, eller dagis som det brukade heta, är en nödvändig del i livspusslet för många, men jag personligen är glad för mitt val att stanna hemma.

Just det slog mig idag. Innan jag såg Kalla Faktas reportage, och av en helt annan orsak. Dylan och jag höll på att busa, jag jagade honom runt, runt och han var helt superfnittrig. Han har kommit på att det är väldigt roligt att säga bajs också. Eller "basch" som han säger. Så han sprang runt och skrattade och sa basch, basch, basch. Och så stannade han upp, petade lite på lillasysters mage och sa "Dejdis" hans namn på Daisy, och sprang sen vidare. Och jag bara tittade på honom och tänkte, jag skulle inte vilja missa det här för allt i hela världen. Det här, som i allt det här! Varje dag! Just den här tiden som är nu, han är snart ett år och nio månader, är ju så otroligt härlig! Det händer ju gripandes saker varje dag. Han lär sig nytt precis hela tiden! Hans lilla personlighet börjar komma fram. Och plötsligt så känner jag att det inte bara är jag som ger och ger hela tiden, utan jag börjar få tillbaka också på ett helt annat sätt. Första året är ju såklart jättemysigt, men samtidigt väldigt krävande och självuppoffrande. Det är det ju naturligtvis fortfarande, men nu börjar det ju blir roligt på ett helt annat sätt. Och kalla mig egoistisk, men den tiden vill jag faktiskt ha. Krasst sett, belöningen för den första tidens arbete. Jag vill vara med om allt det här, det händer bara en gång. Jag vill lära honom rita, jag vill lära honom namnet på alla kroppsdelar och på frukterna. Jag vill pussa på honom och torka hans tårar när han ramlat, och jag vill skratta högt med honom när han fjantar sig och säger basch, basch, basch. Sen, om två-tre år kanske jag kan tänka mig att dela med mig lite av honom, men det får vi ta då.

Och det här med att ett till två åringar skulle ha ett större socialt behov, utöver mig, mannen, lillasyster, våra vänner och deras barn, det köper jag inte. Det var någon som försökte lägga fram det till mig en gång, som ett argument till varför jag var dum som var hemma. För övrigt så tycker jag inte att man behöver argumentera det så mycket över huvud taget. Det här är mitt val, och alla måste bara fatta sina egna. Var och en får följa sitt eget hjärta. Varför ska det vara så provocerande att välja att vara hemma med sina barn?

Ja ja, mammaskryt.

Asså jag älskar min lilla kille, han är skönast i stan! Vet ni vad han gör? Idag var han så trött som jag sällan har sett honom, somnar i bilen på vägen hem, sover sedan i mina armar hela vägen upp till lägenheten, och när jag lägger ner honom på vår säng för att ta av ytterkläderna. Jo. När han vaknar till och har gnuggat sina små nyvakna ögon så tar han ett snabbt språng ner från vår säng, stultar yrvaken och halvspringandes ut i vardagsrummet och tar med hast upp dammsugarröret och börjar att med iver dammsuga vardagsrumsgolvet. Man bara what!? Hade jag inte fött honom och haft full uppsikt på honom ända tills vi lämnat BB så hade jag varit övertygad om att jag fått med mig fel barn hem. Eller så är han bara väldigt mycket sin pappas son. Eller så har han fått den där bacillen som verkar härja i Lindas hem. Den som jag tydligen är helt immun mot.

Det finaste jag har

The kids are alright

Det är dagarna som går som är livet...

Flashbacksunday

Fick några roliga bilder mailade till mig tagna förra sommaren. Då gick Dylan och jag modevisning för second hand-butiken Helping Hand i Uppsala. Jag var korthårig och han var en liten knubbig bebis. Vi diggade loss lite där på röda mattan, som var rosa, och gav publiken high fives. Snart har de modevisning igen, närmare bestämt den 10:e september under Uppsalas kulturnatt och jag ska göra affischen. Är ni i stan så kom och kolla vet jag! Jag kan lägga upp affischen här sen när den är klar så får ni infon.

Det är dagarna som är dagarna

Bilden har jag snott ifrån mannens Instagram.

Jag ligger visst lite efter med dagarna just nu känner jag. I tisdags så bloggade jag om söndagen, och idag är det torsdag redan och jag har inte bloggat sedan dess. Vart tar dagarna vägen! Vi kan kalla det post-gravid dagvillhet. Men jag tänker inte ta igen det. Jag bara njuter istället. Njuter av nuet och av att ha fått ett så fantastiskt fint litet tillskott till vår familj! Daisy. Hon är mysig hon! Sover och äter mest hela tiden. Och så en liten bajs nu och då. Däremellan så myser hon, och ligger och tittar upp på en med sina stora mörka ögon. Utöver det så fortsätter även Dylan att förgylla tillvaron, och han är också väldigt förtjust i sin lillasyster. Ska pussa på henne och klappa på hennes hår hela tiden. Men man får va med, för han gillar nämligen att peka ut vart hon har sin mun, sina öron och sina ögon också. En ny sak han lärt sig. De två första går ju bra, men att peka ut vart ögonen är kan lätt tangera att peta ut ögonen istället. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag är tydligen visst tvåbarnsmamma nu. Och jag älskar det!

Tacksam

Jag är så pass välsignad att jag har en underbar mamma och pappa som bor bara ett stenkast ifrån oss. De ställer ofta upp och tar hand om Dylan när det behövs, och ord kan ej beskriva hur mycke det betyder. Vi är så tacksamma för det. Som idag när jag hade körlektioner så var Dylan där. Och jag var bara tvungen att sno den här bilden ifrån min pappas Facebook. För efter att ha busat runt en stund så somnade han i deras hängmatta. Under observation såklart. Men så gosigt! Min lilla snutt! Och det känns så bra att veta att det finns flera människor i Dylans liv som älskar honom, och som han dessutom känner sig så trygg och bekväm med som han gör, utöver sin egen mamma och pappa. Det är en trygghet även för mig.

Sjukstugan del två

Jamen vadå. Vi kör allt på en gång. Förkylningar var vi ju ändå klara med, känns ju bara så förra veckan. Så nu kör vi magsjuka istället mer eller mindre sen i torsdags. Eller Dylan kör, vi rengör, byter och tvättar. Men jag ska faktiskt inte klaga ändå. Han håller humöret och aptiten uppe än så länge, och det känns ju ändå viktigast. Så ja, men nej. Jag tar det lite chill med bloggen några dagar nu så får vi se hur detta utvecklar sig. Eller chill och chill, vi får väl se. Men om jag gör så vet ni i alla fall varför.

Att göra en Danny

Dylan är för tillfället väldigt förtjust i årets topp-två schlagerlåtar. Fråga mig helst inte hur, men det kommer i alla fall efter en period av förkärlek till hundar och musik i kombination så det är ganska tacksamt. Vi snackar Youtube nu alltså. Hursom. Igår när jag och Dylan badade så rockade vi i alla fall loss till "The Hot Mama Bathtub Remix" av Dannys "In the club". Istället sjöng vi, läses sjöng jag:

In the tub, the tub.
Oh-oh.
In the tub, the tub.
Oh-oh
In the tub, the tub.
Oh-oh
In the tub, the tub...

Tydligen har det dock släppts fler remixer på temat! Och här gick man runt och trodde man var unik. Hoppas inte vi får problem med upphov och rättigheter och grejer nu bara när vi släpper den på singel vid planerad release maj 2032. We'll just have to see if we can reach an agreement helt enkelt.

Kvällsdopp delux

Att bada med den här lilla killen är bland det mysigaste jag vet, och en perfekt avslutning på en dag som denna! Dylan som har varit hostig i några dagar är nu tack och lov mycke bättre, vilket är skönt. Själv sov jag däremot jättedåligt i natt på grund av en svullen ömmande hals, och det har sen hållit i sig hela dagen. Usch och fy och blä! Må det gå över fort!

Så ni kan ju tänka er hur ljuvligt det sen var att mannen kom och plockade upp lillen efter en stund, satte på honom pyjamas och nattade honom. Och mig lämnade han kvar i badet tillsammans med nytt varmt vatten och en bärsmoothie. Jag älskar den mannen! Så nu känner jag mig lite som en ny människa, men mina fingrar och tår ser ut som en gammal tants. Så allt är som det ska vara då med andra ord. Tack för idag!

Mysdag trots sjukstuga

Dylan har varit lite småkrasslig i några dagar nu, hostat och snorat och så. Och som om inte det skulle vara nog så vaccinerades han igår. Men det gick faktiskt hur bra som helst. Över förväntan! Inte en tår fällde han, bara två små gnyende pip när de stack in de långa nålarna i hans små knubbiga lår. Så jag är en tacksam mamma till en cool kille! Hade varit mycke värre för mig med om han hade grinat hjärtskärande som ungen innan oss. Hua! Men det gick ju bra.

Idag har vi dock försökt att hålla oss inne, trots det fina vädret på förmiddagen. Men en liten tur till ICA var vi tvugna till i alla fall. Och som tur är så passerar man fårhagarna på vägen dit. Och allt som rör sig och har päls är ju hemskt spännande tycker Dylan. Så vi stannade lite och kollade på de nyklippta fåren och de små lammen. Och för att locka dem närmare så plockade jag lite långt gräs och maskrosblad och sträckte åt dem. Och då kom de, nästan hela flocken! Dylan tyckte att det var buskul när de mumsade grönt och skrattade varje gång de nafsade från min bukett. Men plötsligt märkte jag hur fårens uppmärksamhet vändes från mig, och ser hur Dylan sträcker fram sin bulle till fåren. Och det är ju klart, jag hade också föredragit kardemummasnäcka före gräs och maskrosblad.