Jag har varit kristen större delen av mitt liv. Det innebär också att jag har hunnit se en hel del personer komma in i kyrkan, och en hel del personer lämna den också. Och slående ofta lämnar de av samma orsak. De orkar inte. De tycker att det blir för jobbigt att välja bort saker de egentligen vill göra. De vill ge sig själv fria tyglar helt enkelt. Och på ett sätt kan jag förstå dem. Jag förstår hur de tänker, men frågan är om det egentligen inte är tvärt om? Att allt det egentligt jobbiga och tuffa oftast uppstår just när man ger sig själv helt fria tyglar, låter sig löpa amok. För en sak de som tycker att det blir för jobbigt inte riktigt har förstått, är att det inte handlar om just allt det yttre. All the do's and don'ts. Det handlar om hjärtat.
Visst finns det yttre uttryck i det kristna livet också, men, det är inte meningen att man ska slita och kämpa med att förändra dem. Vill man ha förändring i sig själv måste man börja någon annan stans. Min man brukar berätta en väldigt bra liknelse på det. För om alla ens handlingar är som en flod, då är hjärtat källan de kommer ifrån. Och vill man ändra en flods riktning och flöde så får man jobba väldigt hårt om man ska göra det där den har hunnit bli bred och ström. Men om man däremot går till källan, så behövs bara små justeringar för att leda hela floden i en annan riktning.
På samma vis är det med livet. Jag kan själv ofta fastna i att försöka förändra karaktärsdrag i mig själv som jag inte uppskattar, men bara för att bli besviken på mig själv gång på gång när jag misslyckas. Jag är en väldigt bred, envis och bångstyrig flod jag. Och skulle jag inte ha fattat att det handlar om det inre, om hjärtats vilja att göra rätt, så hade jag också gett upp för länge sedan. Så många gånger som jag med mina handlingar har gjort mig själv besviken på mig själv. Och det med rätta. För jag vet att jag kan bättre. Och många saker har också blivit bättre med åren, när jag har jobbat inifrån och ut. Och felsökt vid källan och gjort upp med saker, och avslöjat saker för mig själv så att jag aktivt kan jobba på dem. Inte handlingar, utan karaktärsdrag.
Och om jag sen går tillbaka till där jag började, de som lämnar det kristna livet för att de inte orkar jobba med allt det yttre. Vänner och människor jag såklart fortfarande känner, så blir deras liv oftast inte alls enklare för att de bryter med tron. Deras problem försvinner inte på något vis, de hittar bara nya sätt att jobba med dem. Oftast genom att försöka parera dem, och sopa dem under mattan istället. Göra allt möjligt för att för en stund få må bra, medans orsaken till deras problem kvarstår. För dem så var det att välja bort allt det jobbiga för det lätta, men frågan är vad som egentligen är lättast.
