Jag vill börja med att utfärda en varning för att följande inlägg kan innehålla en hel del kiss och bajs, och tillika, en hel del nybliven mammas banala fascination över det samma.Igår var en stor dag här hemma i den nya lilla familjen. Jag var till och med tvungen att twittra följande: "Kan som stolt mor meddela att vår son har bajsat sitt första ordentliga mjölkbajs idag! Stor lycka!" för han var så duktig! Hade pratat med barnmorskan som ringer ifrån "BB-på väg" i måndags, och hon tyckte allt lät som att det funkade så fint att hon sa att vi inte behövde höras igen förens återbesöket nu på torsdag, förutom om det inte hade kommit något bajs under måndagen eller tisdag då. Och måndagen gick tämligen bajsfri förbi. Så när hon ringde igen på tisdag morgon så sa jag att jag tyckte att hon nog kunde komma ändå, och bara kolla så att allt verkar okey, och att jag ammar bra och så. Amningen hade ju verkat gå bra, men kommer det inget bajs så gör det ju inte. Så vi bestämde att hon skulle titta in runt lunch på tisdagen. Men tror ni inte att vår fantastiska unge, just som jag sitter och visar den för övrigt fantastiskt trevliga barnmorskan hur jag ammar, lägger an och gör en stor fin mjölkbabba! Han är ju bara för underbar! Och jag är fullt medveten om att jag just nu gläds över bajs.
Och så till kisset. Jag blev utsatt för min första "nu-tänker-jag-kissa-rakt-på-dig-attack" när jag var upp och bytte hans blöja i natt. Jag hade just lösgjort honom från den gamla smutsiga, böjde mig ner för att ta upp en ny under skötbordet och hann precis veja för en lång spontan stråle. Kände mig som värsta ninja-mamman när jag på matrix-vis precis duckade strålen. Och jag kan inte sticka under stol med att jag faktiskt också hade övat på det tänkbara scenariot i mitt huvud. Och jag lyckas, han missade mig. Och han missade badrumsmattan. Han träffade istället passande nog den lilla fria ytan plastmatta på badrumsgolvet. Så vad ska jag säga. Mamma - Dylan, 1 - 0.
