Hej, jag heter Johanna, och jag är lite av en språkrebell. En språkrebell det är en sån som ignorerar den korrekta stavningen lite anarkistiskt, för att man tycker att en annan är bättre. Det är även en sådan som hittar på egna ord, gärna verb, när man tycker att motsvarighet saknas. Ett exempel på ignorerad stavning för mig är ordet
"mycket". Jag skriver oftast
"mycke" istället, utan T på slutet. Fast jag vet att det är fel. Det beror såklart på vilken typ av text det är jag skriver, men här på bloggen blir det oftast mina stavningsregler som gäller. Jag tycker helt enkelt att just ordet
"mycket" ser lite oflytande ut i text, om ni förstår vad jag menar. Lite stakigt och gammalmodigt. Som exempelivis:
"Det var mycket bra!" Inget fel med det, men så säger man ju inte. Man säger
"mycke bra".
Och det är väl just det som jag gör egentligen. Jag smyger alltid talspråk och skrivspråk lite närmare varandra. Språkvårdare förfasas kanske över detta, men jag anser att det är en naturlig utveckling av språket. Som ordet
"medans". Det är inte heller ett korrekt ord. Exempelvis:
"Jag bloggade medans Dylan sov." får man egentligen inte skriva. Men jag gör det ändå, för man säger ju så. Korrekt stavning behöver däremot vårdas, men nya ord och omskrivningar ska man inte vara så rädd för, tycker jag. Så nu vet ni! Ifall det finns någon liten språkpolis där ute som får svårt att läsa ibland. Här är en liten språkrebell. Kom och ta mig om ni kan!
