Imorse sov Dylan ganska länge, så jag passade på att ta en duscha innan han vaknade för en gångs skull. När jag var klar så sov han dock fortfarande så då slog jag till och gjorde något välbehövligt, jag epilerade mina ben. Nästan så länge som jag har brytt mig om att avlägsna överflödig kroppsbehåring så har jag vaxat och epilerat. Jag har aldrig gillat att raka. Det blir stubb, det måste göras ofta och det kliar något så galet på mig när det växer tillbaka. Så i dagsläget äger jag inte ens en hyvel. Och visst gör det lite ont. Det är orsaken till att jag äger en epilator över huvud taget. Jag har nämligen fått den eftersom inköperskan tyckte att det gjorde för ont, och använde den aldrig. Men det är bara i början. Nu gör det knappt ont alls.
Men jag minns första gången jag använde den, i gymnasiet någon gång. Jag hade hört att choklad frigjorde endorfin i kroppen, och att endorfin lindrar vår uppfattning av smärta. Så där satt jag på mitt sovrumsgolv och tryckte i mig en 200 grams Marabou chokladkaka samtidigt som jag körde mördarmaskinen upp och ner längs mina ben. Och kanske funkade det. För jag använder den ju än. Och så slipper man stubb och skärsår, och behöver bara göra det varannan vecka ungefär. Så på benen använder jag epilator, och på andra ställen där jag och min hårväxt inte kommer så bra överens så använder jag kalla vaxstrips. Det gör visserligen lite mer ont än att epilera benen, men vadå. Lite smärta gör bara att man känner att man lever. Kan inte någon påminna mig om det citatet sen i juli, när jag ska föda barn.
