Kan ni känna det

Två barn. Det ena vill bara komma upp. Men du orkar inte bära mer just nu. Ryggen säger stopp. Så då grinar vi istället. Och låter "Eeeee, eeee" utan avbrott. Det andra säger ditt namn på repeat som en skiva med jack i, och även om du svarar så slutar det inte. Dessutom har du gått och blivit förkyld och känner en lätt huvudvärk komma smygande vid tinningarna. Så du går och sätter dig på toa, mest för att få vara ifred en liten stund. Men genom dörren hörs detta ständiga outtröttliga "Eeee, eeee" i alla fall, och den andra ställer sig och knackar på dörren och fortsätter med sitt mantra. "Mamma, mamma, mamma..." Där. Någonstans där känner jag det. Det blir så mycket att det slår över i tomhet istället. Blankt. Ett långt pip och ett sträck på skärmen. Tomma ögon som stirrar rakt ut i luften. Så jag går ut från toan, och in i arbetsrummet. Sätter på mig hörselskydden och går till datorn. Och bloggar av mig det. Bloggar ur det ur systemet. Och det är då det händer. De tystnar. Han börjar bygga med tåg och hon tittar på. Äter lite på ett rån. Tittar upp mot mig där jag sitter vid datorn och firar av ett av sina hjärtsmältande leenden. Och sträcket på skärmen gör plötsligt ett litet hopp. Följt av ett pip. Och så ett pip till. Och ett till. Och så känner man det. Jag lever. Och jag överlever.