Läste en artikel idag ur Sydöstran, Blekinge läns tidning. Eller egentligen en insändare skriven av pedagoger vid en förskola. Hittade den via Makena som är dagmamma och själv har jobbat på dagis, som numera korrekt då heter förskola. Den satte verkligen ord på väldigt många tankar jag har haft, så jag måste bara få dela den. Fast jag vet att sådant väcker starka känslor hos en del, och fast jag brukar kunna få en del upprörda eller mindre trevliga kommentarer när jag skriver om liknande. Men hallå! Varför ska det vara så gripande känsligt!? Är det för att många aldrig tar sig modet och tiden att bara ställa sig fråga varför? Varför gör jag såhär? Varför har jag gjort de här valen och vad är min grund? Istället sätter man bara på skygglapparna och kör på. Viftar bort tankar på förändring som irriterande myggor, och blir nämnvärt störd när folk för det på tal och tänker. "Skit i det du! Det är väl mitt val!" Ja det är det, och det skulle jag aldrig kunna ta ifrån dig. Men jag vill bara väcka en tanke. Om man inte vill gå i gamla hjulspår måste man faktiskt göra något annorlunda. Har man sedan tänkt igenom det, och är klar över sina skäl till varför man gör som man gör, då är det ju helt fine!
Detta handlar inte om dagis generellt för mig. Tycker inte att det är fel när de blivit några år, och några timmar i veckan. Men läser ni artikeln så förstår ni nog bättre vad jag menar. Sen har väl alla sina skäl. Vissas bättre än andras. Och jag är inte ute efter att peka fingrar eller slå mig själv för bröstet. Egentligen har jag väl ingen orsak att bry mig om vad andra gör, men det gör jag. Jag vill bara få människor som omedvetet följer mallar andra har gjort åt dem att stanna upp, bara den lilla stund som det tar att läsa detta, och tänka till. När man sen gjort det kan man lugnt gå vidare, men livet är för kort för att inte tänka på varför man gör det man gör.
