Mättad på misär

Någon nämnde i en kommentar att jag på bloggen verkar vara en nästintill perfekt människa. Det hoppas jag att var och en har tillräckligt med verklighetsanknytning för att förstå, att så såklart inte är fallet. Men, klart att jag kan förstå om det kan verkar så ibland. Alla som bloggar väljer ju helt själva ut exakt vad de vill, och vad de inte vill visa upp. I mitt fall har jag valt att resonera såhär. Jag är inte totalt självutlämnande på bloggen, jag vill inte göra er bloggläsare till någon slags terapigrupp för mig. Går jag igenom jobbiga saker så vänder jag mig hellre till min familj och mina nära vänner. För den här bloggen handlar mest om inspiration. Och visst, jag skulle kunna visa er en massa bilder på mig osminkad i myskläder, eller en soffa fylld med ovikt tvätt. Men helt ärligt, är ni intresserade av det? Jag skulle inte vara det i alla fall. Sånt har väl alla nog av hemma hos sig själva ändå tänker jag. Så nej, inte så mycket av sånt på bloggen. För bloggen är inte hela mitt liv, den är de delar av mitt liv som jag hoppas ska kunna sprida lite inspiration och vardagsglädje till andra. Och sen är jag en av de som tycker att det finns nog med misär och elände i den här världen ändå som det är. Visst kan jag skriva av mig ibland om något som är allvarligt eller jobbigt, men det är inte tyngdpunkten i den här bloggen. Och sen så är jag väldigt tacksam över så mycket i mitt liv, så jag väljer att oftast lägga vikten vid det, och hellre lyfta en mungipa uppåt än att dra en nedåt. För att uppnå det sistnämnda så kan man bara slå på nyheterna en vanlig vardagskväll. Men jag tycker ändå att jag är mig själv i bloggen, fast det kan ju bara de som känner mig i verkliga livet avgöra.