Asså jag är ju den eviga tofs-tjejen. Den eviga. Eller knut-tjejen. Eller uppsatt-tjejen. Ni fattar. Jag är väldigt dålig på att ha håret utsläppt helt enkelt. På samma vis som jag är en kavla-upp-ärmarna-tjej. Har jag något långärmat på mig så blir det i nio fall av tio att jag kavlar upp ärmarna. Tror det är kopplat till min praktiska läggning. Jag pysslar ju gärna och grejar och då måste hår bort och ärmar ur vägen. Det var därför jag klippte in lite lugg i frisyren denna gång. För att det ska hända något fast jag sätter upp det. För upp åker det. Och det kan ju innebära lite problem på hösten och vintern när man ska ut. Har man satt upp håret så kan man ju inte gärna trycka på en mössa, det blir ju kaos. Men frysa vill man ju inte heller, det har jag gjort tillräckligt i min fåfänga ungdom. Mamma och pappa, ni vet när jag gick runt en av århundradets kallaste vintrar i en milimetertunn glansig plastjacka och var punk-chic. Så nej, våga vägra frysa. Och då blir pannbandet min solklara räddning! Öronmuffar eller vad det heter ger mig huvudvärk, så de går fetbort. Och de där påsarna man bara sätter över öronen. Nej. Asså jag skulle kunna säga mycket om dem, men vi säger såhär. Det finns en skallig man i mitt kvarter som använder dem, inte för att han är rädd om frisyren antar jag, men han har säkert en bra anledning. Och så fort jag ser dem så får jag upp honom på näthinnan, sittandes på bussen med sin portfölj i knäet med de där grejerna på öronen och inget annat på sig. Alltså på huvudet, inget annat på sig huvudet! Hahaha! Nu får jag upp opassande bilder på näthinnan istället. Vi släpper det där. Nåja. Pannband is my friend. Det var väl bara det jag ville säga. Hur gör ni?
