Alltså Hemglassbilen. Få tillfällen blir jag så upprörd som när den kommer. Vad nu då kanske ni tänker. Säljer de oetiska varor? Glass tillverkad av barnarbetare i fjärran land, eller innehåller glassen farliga ämnen som de mörkar måntro? Nej. Glassen är det säkert inga konstigheter med, och så vitt jag vet så tillverkas den av myndiga människor. Men, de kommer alltid till oss omkring klockan nio på kvällen. Ställer sig utanför vårt hus och kör sin, enligt mina då upprörda öron, bedrövliga melodi på absolut högsta volym så att den riktigt ekar mellan husväggarna. Så pass att man alltid hör små gnyn inifrån sovrummen. Gnyn utav störd sömn. Klockan nio på kvällen! Ni som inte har barn, jag tillåter er att fnissa åt min upprördhet.
Men ikväll var en sån kväll när jag hade lust att hänga ut genom fönstret med ett hagelgevär och skjuta sönder däcken på bileländet. Daisy hade precis somnat efter lite gny, och så kommer den. Hemmglassbilen. Och fyrar av sin ekande ljudsalva av dududu du du, dududu du du, didi didi didi. Inte en, utan två gånger! Skithögt utanför vårt hus! Själv sitter jag på helspänn, håller andan och hoppas på att den kompakta tystnaden som råder då ens båda barn just har somnat ska få fortsätta att vara just det. Kompakt. Men nej då, mycket riktigt så bryts den av ett sakta lågt snyftande, som snart byts till ett mer bestämt snyftande, som blir till gråt. Jag kokar inombords. Och står i valet och kvalet av att antingen gå in, natta om och trösta. Eller, helt sonika springa ner till glassgubben, ta tag i hans lilla magväska med växel och släpa med honom hela vägen upp i lägenheten, och tvinga honom att natta om det barn han just har väckt. Fast det såklart, han gör ju bara sitt jobb stackarn. Åh suck. Nåväl, jag får väl dra iväg ett argt mail till kundtjänst istället. Så att jag sedan kan släppa det här och bli upprörd över lite viktigare saker istället. Eller rent utav inte bli upprörd alls, utan faktiskt bara va lite glad. Ja, så kan vi säga. Annars då? Är det svårt att få licens för en hagelbössa?
