Jag helammade Dylan till ganska precis mitt emellan fyra och fem månader, men redan när han precis hade passerat fyra månader så märkte jag att han blev hungrigare än vad jag hann producera. Så sen blev det en ganska snabb utfasning. För desto mindre jag hade att ge honom, desto mindre var han intresserad. Tills en dag när han var ungefär sex månader gammal. Han hade fått två tänder redan och fler var på väg så han bet mig ganska bra till och från. Speciellt när han blev frustrerad av att det inte kom så mycket som han ville ha. Vi satt i baksätet på mina föräldrars bil på en parkering och väntade på någon, kommer inte ihåg vem, och jag tänkte passa på att mata Dylan lite. Men där och då, efter hans totala ointresse för mina sinande källor och flera små bett så bestämde jag mig för att det var sista gången. Det var slutammat för oss två helt enkelt. Inte så speciellt sentimentalt faktiskt. Jag vet att jag hade tänkt att amma längre, men det ville sig inte riktigt, och så var det med det.
Med Daisy så var jag nog mer bestämd från början för att helamma till minst sex månader, om möjligt längre. För jag tycker det här med amningen är väldigt praktiskt alltså. Extra praktiskt om man kan ha lite extra mjölk i frysen så att man dessutom inte behöver var bunden till att just jag måste mata henne varje gång. Och det funkade faktiskt bra till en början. Både min faster och min mamma har matat henne ur flaska, och jag och mannen har både varit ute och ätit och åkt en sväng till Stockholm barnfria. Men sen, strax innan fyra månader, precis som med Dylan, så märkte jag av hur produktionen ganska drastiskt försämrades. Varför exakt vet jag inte. Jag vet att barn har en ganska stark tillväxtperiod då, så de kanske ammar ur mer intensivt och produktionen hinner inte ifatt. Men likväl så räckte det plötsligt inte till. Och dessutom så bestämde sig Daisy nyligen för att flaskan inte alls var okey längre. Den var plötsligt det mest avskyvärda på jorden. Fast det gick bra innan, inte bara med mjölk utan även de första gångerna med ersättning. Men sen dess bara tvärvägrar hon. Jag ska testa med riktig mjölk i flaskan igen också, och se om det blir någon skillnad. Inte för att det skulle spela någon roll, för den har jag ändå inte i överflöd av längre. Sen så ville jag egentligen inte börja ge henne gröt så här tidigt, även om man kan, men än så länge så har hon ändå ratat även den. Men jag fortsätter ju såklart att amma henne.
Dock så bekräftade BVC besöket idag det jag redan anade, att hennes viktkurva nu efter fyra månader har börjat att dala ganska ordentligt. Hon har ju inte gått ner i vikt, men hon ökar inte alls lika kraftigt längre. Och hon har legat mitt på kurvan sen hon föddes. Så det var ju inte så kul. Men, hon är lika glad och nöjd som vanligt. Så det är ibland svårt att tro att hon inte är mätt. Men nu har jag ju fått det bekräftat. Så ikväll är det mannen som ska försöka ge henne lite extra. Han har nämligen lyckats bättre än mig med det, och hon har faktiskt ätit bra med ersättning från honom tidigare. Har hört att det är för att de förknippar mamman så mycket med amningen, men vad vet jag. Bara hon börjar öka i vikt igen så är jag glad. Själv matvägrade jag som liten och fick bli tvångsmatad på sjukhus. En av mina syrror med. Så jag var så glad att det aldrig var något problem med Dylans vikt. Och nu har jag gett mig i backen på att vi ska få upp Daisys igen också. Vi har fått en extra vägning om en vecka, så ni kan väl hålla tummarna eller be en liten bön att det ska se bättre ut då!
