Åkte in till sjukhuset igår kväll eftersom jag svimmat flera gånger, och varit vimmelkantig till och från sen i onsdags. Nu håller jag bara tummarna för att de faktiskt ska hitta någonting också. Svimmat har jag gjort till och från mer eller mindre hela mitt liv, och fått höra vid läkarundersökningar att jag förmodligen bara är en sådan som har tendens att svimma. Vad nu det betyder. Men så här många gånger på så här kort tid har jag aldrig varit med om förr. Och nu har jag ju dessutom två små barn att ta hand om, så här finns inget utrymme för att vara någon dramaqueen. Ljuspunkterna har dock varit att jag får bo på enkelrum och ha Daisy med mig, och så den fantastiska personalen. Minus kvinnan i receptionen som tuggade tuggummi och titta arrogant på mig över glasögonen på näsan, utan att röra en min, och frågade om jag hade psykiska problem. Henne kunde de ha skippat, även om hon säkert bara gjorde sitt jobb. Men i övrigt är personalen fantastisk. Men andra minus är ju såklart att jag saknar ihjäl mig efter Dylan och mannen. Så nu hoppas vi det här ska ge sig. Helst en gång för alla.
