Stora gråtardagen

Läste Amanda Widells krönika om att gråta efter förlossningen. Och been there, done that säger jag bara! Eller I am there, doing that snarare. Mannen började ju jobba igen nu i måndags, och jag har stått i fönstret med Dylan på armen, sett honom gå och lipat som en unge de första tre dagarna. Men bara efter att han har gått. Jag har hållt mig allt jag kan för att inte darra på rösten när jag säger "Hej då" och "Ha en fin dag, jag älskar dig". Sen har jag lipat. Inte av någon egentlig orsak, utan snarare av alla tänkbara orsaker. Typ: "Åh, han är en så fin man" och "Dylan, du ska bara veta vilken fin pappa du har". Snyft, snyft. Eller: "Åh att en familj inte bara kan få vara tillsammans" och "Att det ska vara så långt till sommar och semester, hur ska vi klara oss under tiden". Snyft, snyft. Först trodde jag att jag var knäpp, men så kom jag på att Emma frågat mig på en fest förra helgen om jag "haft stora gråtardagen än". Och då hade jag blivit lite sentimental en kväll och några tårar hade fallit över att vår son var så fin och att allt hade gått så bra, så jag svarade ja. Men inser nu, att det bara var början. Lipen ligger betydligt närmare nu än vad den någonsin har gjort tidigare i mitt liv. Men jag känner mig inte på något sätt deprimerad. Bara gråtmild. Och efter att ha pratat med min mamma, några andra mammor som jag träffade på IKEA och läst Amandas krönika, så inser jag att jag är långt ifrån ensam. Dags att investera i lite näsdukar att ha i skötväskan tror jag.