Knäppa fölossningsdrömmar är lite av min grej. Men jag har medvetet förskonat er från majoriteten av dem. Men ibland kan man ju bara inte låta bli att funder, hur funkar min hjärna egentligen? Hur sätts dessa sinnesbilder samman? Är det bara jag som är knäpp eller drabbar detta fenomen även andra? Som gårdagens dröm. Jag födde och fick som alltid en pojke. Vi har egentligen ingen aning om vad det är som lurar där inne, men jag drömmer alltid att det är en pojke. Dock kom han med en väldigt smart funktion. En fjärrkontroll. Den kunde styra storlek, inte ålder men storlek, och ljudvolym. Väldigt praktiskt. Så lagom innan förlossningen så tryckte jag ju på minus på storleken då, så han kom ut väldigt smidigt, fullt utvecklad men stor som en tändsticksask ungefär. Så långt var det ju inga problem, jag skulle ju bara förstora honom igen. Men då händer ju det som inte får hända, batteriet i fjärrkontrollen tar slut. Och det är ju såklart ett sådant där litet runt platt som man har i klockor och liknande och som är jättesvåra att hitta. Och han föddes vid jul, så alla affärer var stängda.
Men ja, det var ju bara att vara väldigt rädd om honom tills efter helgen då alla affärer öppnade igen och jag kunde fixa det hela. Men då händer det andra som absolut inte får hända. Jag tappar ner honom i en flaska med julmust. Eller jag antar i alla fall att det är vad som hänt. Han är hur som helst plötsligt borta och jag har en flaska julmust i handen. Så den enda logiska lösningen är ju att han är i musten. Men eftersom jag inte är helt säker så får jag ändå värsta kvalet över om jag bara handlöst ska tömma ut flaskan på den vita mattan framför mig för att rädda honom, eftersom om han nu inte är där i så är det ju väldigt onödigt gjort. Knasigt. Och där vaknar jag, och tycker för en millidels sekund att jag haft en väldigt spännande och trovärdig dröm om ett moraliskt dilemma. Tills jag inser att den helt enkelt handlade om att jag hade tappat min nyfödda, fjärrkontrollstyrda son i en flaska med julmust. Not so serious anymore.
