tisdag 1 september 2009

The old-fashioned one

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta som jag skriver nu. Men olika intryck de senaste dagarna har fått en känsla att vilja kläs i ord, som det gör ibland när man bara känner att något rinner över. En känsla, eller flera. Eller kanske snarare tankar och idéer än känslor. De gäller livsstil, och livsval. Det låter ju rätt abstrakt, och jag vill inte bli långrandig, men jag känner att jag måste börja lite vidare för att ringa in mina tankar.

Det jag känner är att val som jag ser som naturliga och självklara för mig, snarare ses som gammalmodiga och förlegade för många andra. Och jag vet det, men personligen ser jag det verkligen inte så. För att uttrycka mig i klartext så talar jag om de facto att jag bland annat valt att gifta mig innan jag flyttade ihop med min man, skaffa barn innan trettiostrecket och ämnar att vara hemma med mina barn till skolmogen ålder. Jag ser naturligtvis också att dessa val ligger mig närmare i en större grad än andra på grund av min kristna tro, men tro för den skull inte att alla kristna tänker så. Eller att alla som tänker så är kristna. Men jag vill bara uppmärksamma er på att jag inte är så naiv att jag inte ser kopplingen. Ändå, oavsett socialkrets eller religiös tillhörighet så är dessa val allt annat än vanliga, och allt annat än normen. Men för mig, naturliga och det jag vill. Och det jag nu vill tala om är främst valet att vilja ha möjligheten att stanna hemma med mina barn i den mån jag själv vill.

Systemet idag är dock inte på något sätt byggt för den valfrihet, och ett dagis får mer pengar av staten för att ta hand om mina barn än vad jag får om jag skulle vilja göra det. Varför är det så? Varför är det lite "fult" att vilja vara hemmamamma? Det är ju helt klart högre social rang på att vara i arbetslivet än hemma med barn. Jag tycker för den skull inte att det nödvändigtvis är fel att ha sina barn på dagis, men varför är det fel att inte vilja det? Är det inte mina barn? Bestämmer inte jag själv hur jag vill fostra dem, eller har jag förstått det fel? Jag läste i ett forum om detta på familjeliv.se en som skrev till en annan som funderade kring samma sak som mig att: "Det är väl inte rätt att staten, skattebetalarna, vi andra ska betala dig för att du inte VILL arbeta utan vara hemma med dina barn?" Ja men likväl är det tydligen rätt att vi som vill vara hemma med våra barn, och som inte betalar mindre skatt än någon annan, ska betala för subventionerade dagisplatser.

Allt jag tycker är bara att man ska få samma chans. Inte mer pengar än någon annan. En dagisplats subventioneras av staten med 100.000:- per barn och år. Det är ca 8.300:- i månaden. Skattepengar. Lika mycket mina som andras såklart. Vårdnadsbidraget ligger idag på 3.000:- i månaden om du väljer att vara hemma efter föräldrapenningen, men då får varken du eller din partner ta ut någon som helst föräldrapenning, för något barn under tiden om du ska nyttja det. Samtidigt som staten betalar ut 8.300:- i månaden för en dagisplats om du istället väljer det, plus att du får ta ut föräldrapenning för något annat barn eller arbeta. Det jag ifrågasätter är bara den stora skillnaden i balansen mellan dessa två alternativ, och varför den är så stor som den är. För att det skulle vara ett fritt val mellan att vara hemma eller sätta barnen på dagis är ju ett skämt. Rätt och slätt ett skämt. Åtminstone en ihålig fasad, för det finns ingen verklighetsbaserad substans bakom den. Inte i närheten på samma villkor i alla fall. Men, jag är beredd att sänka standarden rejält för att göra det. Men det är väldigt orättvist i min mening. Inte valfritt.

7 kommentarer :

  1. Ja, jag är också för valfrihet. Iallafall så länge man gör det (i detta fallet vara hemmamamma) av just valfrihet och inte för att "det alltid varit så". Eller att det är självklart att det är mamman som ska vara just hemma, för att mamman är den som ska ta hand om barnen. För att det är "naturligt".

    Nu har jag och min sambo inga barn än, men personligen är jag för delaktighet. Vilket också inte alltid ses med blida ögon. Min syster tex, var hemma på heltid i 3 månader, därefter tog hennes sambo över i 3 månader och därefter har de delat på föräldraledigheten. Och det tror jag på. Jag vill inte vara den självklara vårdnadshavaren, jag vill att mina barn likaväl ska kunna gå till pappa och att han också har koll på när barnen ska till doktorn, fotbollen, när det ska packas gympapåsar.

    Men i mångas ögon är det fult att en mamma inte "tar tillfället i akt" och njuter av föräldraledigheten. Barnen är ju små så kort tid. Men om pappan också vill njuta av småbarnstiden. Ska det bara ske efter arbetstid då?

    Allt som är utom normen brukar det ju höjas ögonbrynen åt. Då är det bara att vara säker på sin sak och att inte försvara sin åsikt. Det ska man inte behöva.

    Så länge NI gör som NI vill så är det ok tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Jag förstår hur du menar, men saken är väl den att är du hemma med dina barn betalar du ingen skatt till staten, som en arbetande förälder gör. Därför väljer man kanske att subventionera dagisplatser mer än vårdnadsbidrag.

    SvaraRadera
  3. Sofie: Ja jag håller med dig. Varför ska man inte bara få göra på det sätt man själv anser vara bäst för sina barn. Dagens system och normer omyndigförklarar en som förälder. Och samhällets inställning av att "alla nog inte vet vad som är bäst för sina barn" smittar av sig på folk i allmänhet. Både när det kommer till hur man lägger upp föräldradagar och hur länge man vill vara hemma med sina barn. En av orsakerna till att jag vill vara hemma är helt enkelt för att jag vet hur mycke det har betytt för mig att min mamma var det.

    SvaraRadera
  4. Cissi: Absolut, och det ser jag också. Och det är ju så samhället är byggt, för att vi ska jobba så att skatteintäkter kommer in. Men jag ifrågasätter ändå glappet däremellan, med tanke på främst två saker. Att vårdnadsbidraget bara ges till en månad innan barnets treårsdag, och att man till skillnad från vid dagisplacering, inte någon förälder får ta ut någon föräldrapenning för något annat barn heller under tiden. Varför den regeln?

    SvaraRadera
  5. Håller med dig helt. Det är inte "fint " nog att vara hemma mamma.
    Jag har varit hemma med min minsta tjej. Hon är i dag 11 år och jag har precis börjat jobbat deltid.
    Under tiden jag har varit hemma så har jag jobbat helger och vissa kvällar för att få allt gå i hop. De andra större barnen hade jag på dagis och ville inte vara med om det en gång till. Varken för min egen del men främst för barnets skull. Varför stressa dom före två års ålder.
    Dom 15 timmar i veckan räcker gott och väl när dom kommer till den åldern.
    Nä nu ska jag sluta svammla. Ha en trevlig kväll.

    SvaraRadera
  6. Så bra skrivet! Jag håller helt med! :)

    SvaraRadera
  7. Anonym: Ja du har ju erfarenheten av vad det innebär med, själv har jag ju bara en önskan, och erfarenheten av vara det barn som fick vara hemma. Vilket jag uppskattade ohyggligt!

    Shirin: Tack! Kul att du titta in! Jag ska titta tillbaka hos dig nu ;-)

    SvaraRadera