torsdag 30 juli 2009

Sex education

Satt hemma hos mamma och pappa och kollade på TV ikväll. Flippade lite mellan kanalerna och fastnade på TV3 "Sex education". Ett program som jag tycker är väldigt intressant. Det tar upp människors kunskaper kring sex och allt som rör det. Väldigt bra gjort. Ett inslag i programmet är en panel på femtio personer, hälften kvinnor hälften män som får svara på och diskutera frågor aktuella i programmet. Idag diskuterade de preventivmedel och abort. De kvinnor som någon gång blivit oönskat gravida fick räcka upp sin hand om de ville, och av de så var det tre som svarade att de gjort en abort. Efter det så intervjuade programledaren dem lite kort om deras erfarenhheter kring det.

Den första svarade att hon var sexton år vi tillfället och hade blivit gravid trots p-piller på grund av att hon samtidigt tagt antibiotika, och hon svarade att hon inte hade lidit några som helst men av det. Varken fysiska eller psykiska. Men de andra två kvinnorna gjorde det ont i mitt hjärta att höra. För den första av de två var det liknande som för den tidigare. Hon var ung, åt p-piller men blev ändå gravid. Och valde att göra en abort. På frågan om det hade påverkat henne så svarade hon ja. Att hon mått väldigt dåligt efteråt. Stängt in sig i sig själv och inte pratat med någon. Och att det gjorde sig påmint fortfarande och att hon ångrade det. Den andra var trettio när hon blev gravid. Och eftersom det inte var ett fast förhållande så valde hon att göra en abort. På frågan om hon kände sig påverkad var svaret också ja. Och på om hon ångrade det så svarade hon hela tiden. Men då tog en kvinna till orda ifrån "Family planning". Hon var tydligt inte emot abort och var mån om att poängtera att alla inte mår dåligt efter en abort. Men helt ärligt!? Vad spelar det för roll i samanhanget!? Där har två kvinnor suttit och sagt att de lidit av sina val och hon nonchalerar dem genom att påtrycka att alla inte känner så. Och, OCH att det var ansvarsfullt gjort av dem som mammor! Att om de kände att de inte var redo för ett barn så var det ansvarsfullt gjort av dem mot barnet. Hur i hela friden kan man säga så! Och om jag låter upprörd nu så är det för att jag är det! Jag själv är i så fall en person som inte borde finnas. Eftersom min mamma var sjutton när hon blev gravid med mig. Gick fortfarande i gymnasiet och inte kanske direkt kände sig "redo" för att bli mamma. Men nog är jag som barn då mer tacksam att hon valde att låta mig leva, trots påtryckningar om att vara "förnuftig". Problemet i det hela idag är egot. Alla ska se efter sig själva. "Jag är viktigast". "Men jag måste ju förverkliga mig själv, leva ut mina drömmar". "Det har jag RÄTT till". Det är det som är problemet i det hela för mig.

Och abort är ju alltid ett känsligt ämne. Och ofta tar då folk upp, "men våldtäkter då eller incest, då är det väl befogat" om man säger att man inte är för abort. Men det är en så otroligt marginell del (ca 1%) av alla de tusentals aborter som görs varje år att jag inte ens kommer att nämna det mer än så. Det är inte det jag talar om. Det är de nittionio andra. Men förstå mig inte fel nu. Det är inte kvinnorna som har gjort det jag är arg på. Det är personen som säger att "det var det rätta valet" till kvinnor som säger att de ångrar det som jag är arg på. Så arg att jag snubblar fram över tangenterna nu. För de lyssnar ju uppenbarligen inte! Och arg på den person som sitter och rådger unga flickor, eller även trettioåriga kvinnor att vara förnuftiga, FÖR BARNETS SKULL! Personer som antog att min mamma ville göra en abort, för att hon var sjutton. Antog att hon ville se till sina egna behov först. Tack och lov var inte min mamma sådan. Hon gjorde det som jag anser är det ansvarsfulla. Hon valde att ta det riktiga ansvaret. Hon valde någon annan framför sig själv. Och den någon annan var jag. Och för det kan jag inte annat än säga: Tack mamma. Men. Över en miljon svenska barn fick aldrig chansen säga så.

8 kommentarer :

  1. även om jag inte delar dina åsikter fullt ut så...I get your point. och det var väldigt fint skrivet. kram på dig.

    SvaraRadera
  2. Go girl! Bra skrivet! Helt rätt!

    SvaraRadera
  3. Johanna! Jag är också glad att jag stod på mig! Även om det var superjobbigt att stå upp för min tro på att jag faktiskt kunde klara av att bli mamma och för din far att bli pappa och ta gemensamt ansvar för det som var följden av vårat handlande. Men vi fick faktiskt också stöd och det gjorde valet lättare. Det är det stödet som många inte får, därför att deras föräldrar är bekväma och och rädda att det landar någon sorts ansvariga i deras knä, ifall de unga föräldrarna inte klarar sig. Att ev. kanske ändå föda barnet och välja att adoptera bort det verkar som ett jobbigare alternativ för många, vilket är egoistiskt och konstigt tycker jag. För man vill liksom inte känna barnet i magen och få känslor för det och sedan ge det till någon annan. Då verkar det som att man tycker det är bättre att ta bort det...men jag tycker det är mera rätt att ge barnet chansen till det liv som det ändå påbörjat.

    SvaraRadera
  4. Linda: Tack. Jag vill aldrig bli någon galen abortmotståndare som inte kan se gråskalan, men jag har sett alldeles för många tro att det bara är vitt. Aldrig svart.

    Charlotte: Ja det liksom bara rann över för mig. Behövde få ut det.

    Mamma: Älskar dig!

    SvaraRadera
  5. Underbart skrivet!!!!Är me på alla punkter!
    Kram/Hanna

    SvaraRadera
  6. Hanna: Ja jag tror att det är viktigt att man belyser att det har en baksida också. En undersökning i England visade att bara 29% av de som utför en abort känner till att den kan ge både fysiska och psykiska efterföljder. Alltså vet 71% inte det! Vilket är helt otroligt! Vem vinner på det kan man fråga sig!? Varför når inte informationen ut?

    SvaraRadera
  7. Wow! vad bra skrivet, och väldigt aktuellt, sant och viktigt!

    SvaraRadera
  8. Toffe: Tack! Ja detta ämne kommer alltid att vara både aktuellt och brännande. Tack för kommentaren!

    SvaraRadera