söndag 30 mars 2008

Gläntan

Det blir ingen bild på mig i dagens söndagstema. Dem får ni så gott om i alla fall. Nej idag blir det en bild ur mitt liv istället.

Bilden visar en plats, en glänta. Min glänta. En ängslik öppning någonstans i den Uppländska skogen. Och jag minns faktiskt inte riktigt hur det kommer sig att jag började att gå just dit, just till den gläntan, men nu några år senare så skulle jag kunna hitta vägen dit även när snön ligger som djupast mellan trädstammarna, eller skymningen får solens ljus att inte längre nå över grantopparna. Det har blivit min plats. Och för något år sedan så släpade jag även dit de två plankorna som nu bildar korset ni ser på bilden. Och de har legat där sen dess. Runt dem har det trampats upp som en liten cirkelformad stig. För till gläntan går jag för att be. Klart jag ber annars också, hemma eller på jobbet, ja vart som. Men när jag går promenaden till gläntan så går jag liksom bort ifrån allting.

Och det är inget mystiskt med det. Inget hokuspokusaktigt. Jag går inte dit för att utföra några riter eller något. Bara tala med Gud. Stilla mig. Och lyssna till honom. För som kristen så tror jag att det är meningen att vi ska ha en relation till Gud. Det är själva vitsen med kristendomen. Och nej, det sitter ingen vit gubbe med skägg där och väntar på mig. Så om du någon gång skulle se mig så skulle du förmodligen tro att jag var knäpp. Gå där och prata för mig själv. Bara det att jag inte är själv. Inte alls. Och jag tror inte att jag någonsin känner mig så "osjälv" som när jag är där och samtalar med Gud. Men det kallas ju att tro. Tro på Gud. Och tron beskrivs så här på ett ställe i Bibeln: "Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser."

Så det är en visshet om det jag inte kan se. Och alla människor tror ju på saker de inte har sett, så det är ju inte så konstigt. Vi tror på att Cesar och Alexander den store har funnits utan att någonsin ha sett dem, bara för att de finns en massa skrivet om dem. Jesus, finns det också en massa skrivet om. Mycke mer faktiskt än om många andra vi är övertygade om har levt. Men det är inte bevisa något jag försöket att göra. Bara förklara. Förklara att det kanske inte är så konstigt att tro på Gud som människor kan göra det till ibland. Det är väldigt naturligt faktiskt. Så även om jag inte skulle kunna bevisa, på något sätt att jag har en relation till Gud, så är det ändå så verkligt för mig att om jag hade varit en kille ifrån förorten så skulle jag svära på min mamma att det var sant. Men nu är jag inte det, så jag kan bara lova på mitt vanliga halvnorska vis istället. Att det är sant.

JO

2 kommentarer :