lördag 19 januari 2008

Ett liv för mig

Älskling. Det här är du för mig. Ja eller du är i all fall den ena sidan. Vi kan säga blå, eftersom jag inte är emot könsroller. Så du är blå och jag får vara röd. Svart och lila hade ju varit coolare, men vi får börja med rött och blått så kanske dem också får plats sen.

Jag vet inte om du har sett en 3D-film någon gång, men det har jag. Det var tidigt 90-tal, jag hade förmodligen blommiga tajts med matchande tunika till på mig, keps och inga framtänder och jag var på Disneyland i Kalifornien. Och det var bara så häftigt! Och mitt ibland alla bergochdalbanor och disneyprinsessor så hade dem en 3D-biograf. Vi fick stora glasögon, liknande dem på bilden och så gick vi in och satte oss i mörkret. Filmen var Michael Jacksons "Captain Eo", och i filmen så förekommer en liten söt hårig och flygande rymdvarelse. Vitsen och själva effekten av 3D-glasögonen är ju att man ska få en känsla av att man är med i filmen och illusionen av att saker rör sig ut ur duken blir faktiskt verklig. Så verklig att när den lilla håriga rymdvarelsen kom flygande emot mig så sträckte jag ut min lilla hand för att klappa den. Och tro det eller ej, men den kändes faktiskt mjuk också! Den illusionen varade dock bara tills jag insåg att jag faktiskt klappar något mjukt och hårigt. Huvudet på biobesökaren framför mig. Då: Väääldigt pinsamt, Nu: Väldigt roligt.

Så rött och blått. Bara rött blir bara rött, och bara blått blir bara blått. Men tillsammans blir dem skillnaden mellan tvådimensionellt och tredimensionellt. Precis som två olika vinklar av samma objekt. Jag kan ju bara se saker från en sida åt gången. Förutom om jag håller något riktigt nära ögonen, då får jag en suddig bild av båda sidorna samtidigt. Men det krävs det ju också två för. Två ögon. Så det krävs alltid mer än en för att se två sidor av något.

Och det var hit jag ville komma. För jag satt och tänkte på det på bussen hem ikväll, och gilla metaforen eller ej, men efter att ha fått frågan: "Varför ska man egentligen vara två?" så var det det första som kom till mig. Tredimensionellt. Livet får djup. Din bild och min bild. Din syn på saker och min syn på saker. För visst klarar man sig som en också. Men det blir så mycket mer spännande att alltid ha en annan person i sitt liv som ser saker på ett annat sätt. Sen så behöver alla få råd ibland. Och så fort du ber någon om råd så ber du om att få se saken i deras perspektiv, att få vara två för att se på saken ifrån fler vinklar. Och viktigt är det då med goda råd, som det står i Ord 11:14 "Där kloka råd saknas kommer folket på fall, när många ger goda råd går det väl." Eller i samma bok fast kapitel 24:6 "Genom skicklig ledning kan du föra krig, många goda rådgivare ger seger."

Och om råd är någon annans synsätt, så varför då inte ha en person i sitt liv, hela livet som är där just för att man tycker om, respekterar och förstår deras perspektiv, och dem ditt. Och det är just detta jag tror att det handlar om, våra perspektiv kompleterar varandras till en hel bild, en bild med djup. Det svartvita kortet får färg. Du sätter färg på mitt liv för att du kan se saker som inte jag ser. Du ser saker på ett sätt som till och med får mig att förstå mig på mig själv bättre.

Så rött och blått, tillsammans blir det ju lila, men det har ju du full koll på. Och stjärnlöst svart, det är min natt utan dig. Så fick vi in dem också.

Men i stora drag, vad jag ville säga är väl bara det, att ett liv för mig, det är ett liv med dig. Jag älskar dig.


JO

2 kommentarer :

  1. And I love you! Så underbart vackert skrivet, du är så bra på att skriva gumman och jag vet att det är mer än ord och därför älskar jag dig så!

    All kärlek

    A

    SvaraRadera
  2. Djuping där!

    M

    SvaraRadera