måndag 21 maj 2007

Norrland stal våra hjärtan

Ja, det är titeln på slutkrönikan som jag har filat på enda sedan detta teamårets början. Jag kände nog ganska snabbt nämligen att så skulle bli fallet. Att Norrland på sitt alldeles egna sätt skulle stjäla mitt hjärta. Och jag har tänkt mycket på vad en sådan krönika skulle kunna innehålla. Hur skulle mitt liv se ut, och vart skulle jag vara på väg när detta teamår som då just tagit sin början plötsligt skulle vara över. Och nu när jag sitter här, vad ska jag då skriva? Har detta året blivit allt det jag tänkt, och vad var det som jag tänkte att det skulle bli?
Ärligt talat så visste jag inte speciellt mycket om någonting. Jag hade knappt någon aning alls om vad det skulle komma att innebära. Och om ni har följt min blogg en tid, och kanske till och med läst det inlägg jag skrev i augusti när jag precis bestämt mig för att flytta till Norrland, så vet ni att det blev bestämt väldigt hastigt. Jag hade inte haft en sommar på mig att tänka igenom vad jag ville göra, det vart mest att bara köra på. Och kört på det har jag gjort! Satt upp målen efter vägen och fått se mig själv växa med både prövningar och utmaningar. Och det är ganska coolt också om man läser det inlägg jag skrev några dagar innan jag ens hade tänkt tanken "teama med Ny Generation". Gud förberedde någonting som jag själv aldrig ens hade kunnat pussla ihop av mitt liv just då. Men Han hade en väg. En plan. Och det är jag mer än ord kan uttrycka tacksam för.
Och med det så vill jag nog ändå avsluta det här inlägget. Jag skulle ju kunna skriva så mycket om allt vi och jag har fått göra detta år. Hur jag plötsligt har funnit mig själv fösandes renar över vägen, ätit hamburgare i en källare i Jörn, varit på streetmission i Luleå och liftat med Ingvar till bonden Benny. Men det mesta av intresse har ni ju kunnat läsa om här eller på norrbloggen när den levde. För skulle jag skriva om allt det skulle det bara dränka det viktigaste av allt. Det som jag är mest tacksam för. Det som jag just nämnde. Att Gud förberedde en väg och en plan, för just mig. Att Han har sån underbar omsorg om just mig, och bryr sig så mycke om just mig. Ja Han älskar mig! Och att det samma gäller dig. Visst är det underbart! Kanske låter konstigt, men det är det jag mest lärt mig under det här året. Att Hans ledning, Hans omsorg och Hans oändliga oförtjänta oföränderliga kärlek verkligen finns för mig. Eller kanske egentligen inte lärt mig, men förstått vikten och innebörden av till en mycket större del än förut. Och det är underbart! Så alla äventyr, alla utmaningar och alla resor har verkligen fört mig någonstans på vägen. Någonstans jag aldrig hade kunnat ta mig utan Guds kärlek.

JO


2 kommentarer :

  1. jag vet vad du menar.. en gång norrland så sitter det för alltid i en hjärta../L

    SvaraRadera
  2. Det var något av det vackraste jag läst, det kommer direkt från hjärtat..<3.. Love you/jossi

    SvaraRadera