söndag 25 mars 2007

Världen och allt i den

Världen är stor. Och världen är så liten. Jag kan göra mycket. Jag kan göra så lite. Livet är långt. Och livet kan vara så kort. Allt kan kännas, på samma gång.

När jag skriver det här så sitter jag i bilen mellan Östersund och Sollefteå och lyssnar på P1. På debattprogram och på nyheter. Det som slår mig är att det händer så mycket i världen, hela tiden, och överallt. Och det jag hör får mig att börja tänka. Får mig att vilja göra någonting. Vara en del av allt det som händer. Påverkar världen.

Jag tänker på alla nyheter jag precis har hört. Alla orättvisor, all korruption, medias vinklingar, tragedier och tröst. Mitt huvud är fullt av tankar att skriva, och mitt hjärta brinner av lusta att skriva dem. Men jag inser efter att ha tänkt efter en stund på vad det skulle vara om, att jag egentligen redan vet vad det är. Att jag redan har tänkt på det så många gånger förut när jag har blivit frustrerad och velat göra någonting åt alla världens orättvisor.

Att det som jag faktiskt ska göra inte är så svårt alls egentligen, men ändå det svåraste som finns. Nämligen att finna mig själv, och att finna min plats att fylla. För det är då det blir bäst. Och det är då vi kan vara till mest hjälp och nytta.

Och det kan ju förstås låta lätt såhär. Finn din plats och lös världens problem. Men själv skulle jag nog för det mesta vilja bli både advokat, diplomat, politiker, världsevangelist, journalist och sjuksköterska. Ja och så fru och mamma då också en dag. Men räcker livet till för allt det? Inte riktigt. Alltså kanske det inte är meningen att jag ska bli allt. Alltså kanske jag inte skulle göra så stor nytta som jag verkar tro ibland, springandes omkring som en halvförvirrad "politiker-advokat-sjuksköterske-diplomat" med ett barn på ena armen, Bibeln på den andra och maten på spisen. Så riktigt så enkelt var det kanske inte.

Men jag ger mig helt enkelt inte där. Det är bara att svälja tanken på att det inte går att bli allt, och i stället lägga energin på att tänka ut vart jag tror att jag skulle trivas bäst, och göra mest nytta. Två saker som för mig i alla fall brukar gå hand i hand. För jag vill ju göra något! Det är ju där i frustrationen om vad grundar sig. Men det är inte värt att hänga upp sig på frustrationen, och låta rädsla för att välja fel lamslå oss i vår framfart. För kanske har vi då glömt bort i allt det här tänkandet att livet faktiskt är förgängligt, bräckligt och kan vara över innan min penna har hunnit sätta punkten vid den här meningens slut. Nu gjorde det inte det. Men det kunde ha gjort. Så dessto viktigare då att vi inte slösar det, utan gör något nyttigt och vettigt av den tid vi har fått tilldelad oss. För över dess längd rår inte vi.

Så vad jag ska göra av den, och vart jag bäst passar in och har mest att ge, det är det som det nu är upp till mig att ta reda på. För det är trots allt inte i mina händer som världen vilar, men däremot så har jag lovat att hjälpa och med hela mitt liv tjäna honom i vars händer den faktiskt gör det.


JO

2 kommentarer :