söndag 4 mars 2007

Vägen svängde, men det gjorde inte Therese

Nej detta är inte en norgehistoria, it's a true story! Det här var dagen vi:

Ett, mötte en skolgrupp i entrén klockan tio, gick iväg med dem för att ha samling i ett biologiklassrum, och efter att ha småpratat ett litet tag frågade dem hur det gick med gruppen. De såg lite förvånade ut men svarade att det gick bra. Sedan frågade vi hur många de var, på ett ungefär, och sist vi var där så var de ungefär 30 i gruppen. Så det var vi som vart förvånade när de svarade att det bara var de tre! What!? Tänkte vi. Vilket förfall, vad har hänt!? Men sen så började vi allihopa att asgarva. De här tjejerna skulle möta två flickor i entrén klockan tio just den här dagen, men inte för att prata om sin kristna skolgrupp som de inte hade, utan för att bli intervjuade om sitt projektarbete i biologi. Det var bland det roligaste, mest komiska sammanträffande jag varit med om på länge! Så det vart lite småspinsamt fnitter när vi gick med dem tillbaka till entrén för att byta grupp med de två flickorna ifrån tidningen. Men nu vet ju i alla fall de andra tre tjejerna också vad Ny Generation är. Ha ha, fatta vilken "ingång".

Två, sen så var det dagen då vi körde ihjäl vårt första djur. I och för sig ingen ren eller nåt, men däremot en söt liten grönfink. De satt och pickade i lugn och ro på E4:an i södergående körfält norr om Skellefteå, när plötsligt en metallicfärgad gråblå Opel Corsa närmar sig i skrämmande hög hastighet. De flesta finkarna fattade grejen och satte sig i säkerhet vid vägkanten i stället. Faktiskt så fatta alla finkarna grejen och satte sig i säkerhet vid vägkanten, ja alla utom Pelle då. Jag vet inte vad det var med Pelle, eller varför det blev just han. Kanske var han lite seg? Kanske skulle han bara ta ett litet korn till? Hur det nu än var, så kommer vi aldrig att få veta det. För vid ljudet av ett dovt duns så gick det ett sus igenom bilen. Vi alla hade fattat, att Pelle, den lite för långsamma grönfinken, inte längre flög ibland oss.

Tre. Ja för det tredje så var det ju också dagen, som rubriken säger, där vägen svängde men inte Therese. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta? Säkrast är väl kanske att ni kontaktar henne för en kommentar. Vi skulle svänga, och vi gjorde det också. Typ. Hur som helst så kan vi ju säga att jag nu mera verkligen uppskattar snös mjuka egenskaper. De är alldeles förträffliga! Speciellt som stötdämpare. Så trots fart så gled vi ganska mjukt ner i diket. Bara lite för djupt för att öppna två dörrar och för att själva ta oss upp. Men hjälpen var inte långt borta. För inte på en vit springare, men väl i en vit bil så kom Ingvar till vår undsättning. Ingvar och hans hund Milou kunde inte själva förmå att hjälpa oss upp ur vår trängda situation, men det var ingen fara, för Ingvar kände en potatisbonde i närheten med traktor! Tyvärr så var inte Ingvars potatisodlande vän hemma just idag. Men det gjorde inte heller så mycket, för Ingvar kände också Benny, den två meter långa bonden. Så för att inte stå i diket och frysa, så åkte vi med Ingvar till Benny. Efter en stunds letande efter Benny på hans lilla gård så kom han tillslut gående över gårdsplanen med en skiftnyckel i handen. När Benny den också tystlåtne två meter långe bonden hörde om vårt trångmål lade han genast bort skiftnyckeln och klättra upp i sin traktor. Väl tillbaka vid "olycksplatsen" insåg vi att ingen av de tre sällskapen nu samlade vid bilen förfogade över någon bogseringslina. Illa. Så Johanna vinkade in första bästa förbifarare, en ung kille som precis råkade ha införskaffat en ostbågsgul bogserlina. Så Benny stoppade in overallbenen i sina stövlar och hoppade upp i traktorn. Killen fäste bogserlinan i vårt underrede och Ingvar fungerade väl mest som en sorts moraliskt stöd. Sen så körde Benny på i sin traktor. Och det gick lite segt i början, ja det såg till och med nästan ut som att linan skulle gå av. Men så plötsligt så började saker att hända, och vips! Bilen var uppe!

Så ett stort tack, dagens ros och en eloge till Ingvar, Benny och killen med bogseringslinan, för att de hjälpte tre unga möer i nöd. Och här, ett litet bildspel till deras ära. Love/ JO.


3 kommentarer :

  1. Tilllåt mig att skratta tills jag gråter! Du är ju kul du.. vardagliga händelser blir till sagolika äventyr med dig! Love you sis <3 många kramar/ jossi

    SvaraRadera
  2. det är helt underbart att höra, detta var tredje versionen jag hörde om hela händelsen och jag måste säga att din är helt klart den mest ingående! underbar läsning! /L

    SvaraRadera
  3. Åh tack va ni är söta! Va gla jag blir i mitt lilla halvnorska hjärta! Tusen tack, puss på er! See you both i slutet av mars faktiskt!

    SvaraRadera