tisdag 7 november 2006

Radikalt-kristen-oljemiljonärs-prins

Ja, hej på er gott folk! Jag vet att jag skrev semester till den 9/11 och idag är det väl bara den 7:e tror jag? Men, men. Min blog, mitt ansvar, som det heter. Kan ju i alla fall börja med att skriva att min bror var aaas grym som TV-modell. Han vann mitt hjärta i alla fall, det kan jag lugnt säga. Och speciellt då han vänder sig om, tittade in i kameran och ler. I MELTED! Då satt jag längst ut på soffkanten och kastade slängkyssar mot TV-rutan. Ja, kan nu väl hända att jag är något partisk i frågan, jamenar, jag är ju faktiskt grabbens storasyrra. Men det spelar egentligen ingen roll, han var ju bäst ändå. (Och för dem som missade detta, så finns det att titta på, på TV4.se under TV-Nyheter-Nyhetsmorgon-Mode & trend. Kanske lägger upp en länk sen om jag orkar?)
Men nu då? Lovet är över, och imorgon så bär det av, för hundrasjuttioelfte gången känns det som, emot det stora landet i norr. Norrland. Så ja, vad ska man då säga? Ska bli lite som skönt de faktiskt. Men, det har också varit ett grymt kul lov! Allt med det har bara varit ljuvligt faktiskt. Och speciellt då utbildningsdagarna nu på slutet. Vad jag verkligen har insett alltså, är vad jag älskar mina medteamare! Ja, och med det så menar jag ju alla detta årets teamare. Det är bara ett så skönt gäng! Helt spridda personligheter (Typ som Spice Girls, Emma) men ändå ett team. Och så var det så bra undervisning, så god mat och så en härlig bönestund också. Jag vet inte hur det var för alla andra, men Gud mötte verkligen mig då, och jag tror inte att jag själv hade insett hur mycket jag verkligen behövde det just där och just då. Men det gjorde jag i alla fall. Behövde det asså, och mötte mig, ja det gjorde han verkligen. Så det var underbart.
Och nu ska vi hem. Hem till Norrland. Jag gillar tempot i Norrland, för det är faktiskt ett annat än här hemma. Och så gillar jag distansen. Känslan av att få komma bort. Fokusera om, och göra något annat. Och det här är verkligen ett speciellt år. Så vad alla ska tjata om den här gripande kärleken hela tiden! Mitt ställningstagande till det hela är väl bara som Rahel skulle ha sagt: I need time, I need space. Känn lugnet, det är mitt råd. Även om (för att nu citera ännu en NG:are) man inte är 20 längre som Persson skulle ha sagt, så är man i alla fall inte 30 än heller så. Lugnet. Time. Space. Ord som jag lämnar er med.
Men faktiskt, helt seriöst, så står det verkligen i Bibeln (Fil 4:6) "Gör er inga bekymmer". Ändå, så är väl det här ett område om något, där många verkligen gör sig bekymmer. Men jag tror att Guds ord är sant även när det gäller detta. Och ja, kära nån, jag om någon förstår väl att orsaken till att många oroar sig är för att det är ett så otroligt viktigt område. Viktigt att det blir rätt alltså. Men ändå, tror ni inte att Gud vet det också? Såklart att han gör. Så, inga bekymmer. Gör bara era önskningar kända för honom i stället, i åkallan och bön, med tacksägelse. Och sen, bekymra er inte något mer. Vi talar ju om att lägga det hela i Hans händer, var för ingenting är omöjligt. Så, vad finns att oroa sig för? Ha tilltro i stället. Det tänker i alla fall jag ha.
Så om någon sen undrar hurvida det nu fungerade, så kan du ju alltid fråga mig igen om några år hur det funka för mig. Du ska nog få se att jag är en utbildad sjuksköterska, lyckligt gift med min brunbrända-radikalt-kristna-oljemiljonärs-prins. Och alldeles för upptagen med att vara hemma-mamma, missionär och starta barnhem, för att sitta framför nån gammal dator och blogga. Så vill du fråga hur det gick förresten, ja då får du nog ringa ett utlandssamtal eller skicka ett välfrankerat brev.

Kärlek, jo.


Ps. Jag fick mitt livs första strike i måndags när vi bowlade, känn er fria att gratulera mig. Ds.

KOMMENTERA

Skicka en kommentar