fredag 6 oktober 2006

All you need is love

Ja, är det så? Känns så ibland i alla fall. För hallå, gripande, nu ska jag säga er precis som det är. Jag vill ha en pojkvän! Känner jag alltid så? Svar: nej. Men känner jag så just nu? Svar: ja! Åhhh, hå (suck). Fast då kommer jag ju oavkortat till själva grejen. Den som gör grejen till en grej asså. Jag vill ju inte ha någon gripande pojkvän bara för att ha en pojkvän. Jag vill ha någon som är kär i mig, på riktigt kär, och som har siktet inställt på att finna sig en fru, kanske i mig.
Ja, och att detta så "plötsligt" bubblade upp inom mig har ju säkert absolut inget alls att göra med att Therese har Samuel här på besök nu. No, no, no. Eller. Jo okey. Lite. Lite, så har det nog allt med det att göra. Men det var väl bara det att man blev påmind om allt det fina med att dela kärlek med någon. För det är fint. Tokfint.
Eller asså, klart att jag inte bara tänker på det nu, men det går ju lite som i vågor det där. Har man mycke att göra och livet rusar på, ja då hinner man ju inte känna efter så mycke. Men när livet stannar upp för en stund, som när man åker bil i nio timmar, eller ligger vaken och stirrar i taket för att man inte kan sova, för att ens dumma tankar surrar så högt. Då, då hinner man känna efter, och då, då känns det. Längtan. Den efter att ha någon att älska, och att älskas tillbaka av.
Ja, den har jag. Men. Detta är ju ett speciellt år. Ett år där jag just kommer att ha mycke att göra, och ett år där jag behöver lägga min energi och min kraft just på att älska. Kanske inte just någon speciell underbar kille, utan istället många underbara killar och tjejer. Och vet ni? Jag är glad för det. Det innebär, ingen stress, och inte heller någon press. Längtan finns ju kvar, men jag får lov att slappna av från den. För jag behöver inte leta efter någon. Jag ska inte ens leta efter någon. Klart att sen så vet man ju aldrig. Men det är just det också, det här året så behöver jag ju inte veta. Om någon annan vet, så fint, det är upp till dem. Men jag behöver inte oroa mig. Ahh! (Skrik!) jag tror inte ni vet vad det innebär för mig. Att bara släppa det. Det är ap-svårt, men brutalskönt! Båda på samma gång. Absolut inte alltid lätt, men som sagt, brutalskönt. Whoo... (suck av lättnad).
Det här kommer att gå fint. (Sneglar över axeln på lite delad kärlek som vilar på soffan) Wow asså, en dag! Då gripande, då är det för mig också. Men inte just nu. Men en dag. Men inte just nu! (Men en dag). Och då, då får jag minnsan läsa "Kärlekens fem språk" och inte, för den som är en. Jag vet att det finns där för mig. En dag.
Men nu däremot, nu ska jag sluta skriva innan jag kommer helt bort mig, och försöka sova lite. Men, vi lär ju höras. Tills dess, ha det så bra, take care och God bless!

Från en mycke trött, rätt glad och ganska liten tjej vid namn Johanna, någonstans i mellersta Norrland som nu sluter sina ögon för dagen. Trött av att tänka på livets stora frågor.

jo.

2 kommentarer :

  1. Skönt med ärlighet!
    Några peppord då: Pred. 3:5(NG översättningen)
    "Uppfylld önska är ett livets träd" och "Genom tro och tålamod ska vi få vad utlovat är"! / Kram Milla

    SvaraRadera
  2. Det kommer Johanna, det kommer =)

    SvaraRadera