fredag 25 augusti 2006

Sista inlägget, bästa året!

Ja mina kära, underbara, trogna läsare! Vart ska jag börja? Börja nu inte stamma och gråta, för jag ska inte dö! (Och helt sista inlägget tror jag inte att det blir heller.) Det är nämligen så här... Kommer ni ihåg att jag nyss skrev att om den fas som mitt liv kommit in i? Att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, för alla mina vägar hade kommit till ett slut. Och det kändes som om jag klättrat ner för ett rep och nått slutet. Kommer ni också ihåg att jag skrev om en vän, närmre än en broder som också alltid, alltid tar hand om oss? Va bra, då kommer ni att hänga med på resten också.
Det är nämligen så att samma dag som jag skrev det inlägget, eller dagen efter var det, så hände något. Jag hade bett Gud om hjälp, om en lösning. För jag visste att jag skulle göra något det här året! Föst så trodde jag att det var bibelskolan. Och många sa det också till mig. Men ju närmare det kom, ju mer kändes det bara, inte som att det var det jag skulle göra. Det kändes helt enkelt som att det var min lösning, för det såg ju så fint ut på pappret. Men det var inte Guds lösning, och det var ju den jag ville ha.
Men så i alla fall, den dagen. Jag hade haft dansträning, och Hanna som precis börjat i gruppen hade teamat med NG förra året och brukade fortfarande hjälpa till där. Under lektionen ringde hennes telefon (jag drar verkligen hela storyn nu) och det var Milla som vädjade Hanna om hjälp med ett stort arbete dem var tvungna att få klart. Jag hörde att det var angeläget, och frågade om dem behövde extra hjälp. Hon blev jätte glad. Så svettig och dan som jag va, så tog jag mig efter träningen ner till kontoret för att hjälpa till.
Vi jobbade på där, och efter ett tag så kom Jocke också dit. (Han leder NG för dem som inte vet. NG för övrigt är Ny Generation, en kristen skolgrupps organisation.) Efter någon timme så var jag tvungen att åka för min skjuts hem skule gå. Och precis när jag sagt hej då, och är på väg ut så ropar Jocke på mig. "Johanna, du ska inte ta och ge ett år då?" Frågar han, och verkar fullkommligt seriös. Innan jag har hunnit tänka så har jag svarat ja, det kan jag. Det som var, var att det inte kändes konstigt, eller taget ur luften. Det kändes på riktigt. Svårt att förklara, men det är vad jag kan få fram. Eller som Jocke sa, det var substans i det, det var inte bara lösryckt. Men det var plötsligt! Sen var jag tvungen att springa, men jag sa att han behövde ge mig ett dygn att be och tänka över det.
När verkligheten sen började komma till mig, som den har en tendens att göra ibland, så rusade tusen tankar in i mitt huvud samtidigt. Det kändes som om jag fick härdsmälta! Men flera underbara klippor hjälpte mig då genast att be över det. Min familj, Soheila, Annika, ja massa andra underbara människor. Och vet ni? Trots att det inte "såg så bra ut på papper". Inte bra ut alls faktiskt, så kändes det så rätt! Eller en visshet är bättre än kändes, för jag visste att det var rätt. Så gott å känna så. Speciellt när man kännt sig som Johanna-virrpanna innan. Och idag så blev det mesta klart. Jag skall till Umeå, och ta Norrland för Jesus! Wohooo! Halleluja! Det blir så kanon toppen så ni anar inte! Även om jag inser att det inte kommer att bli någon dans på rosor, för många saker är jag, men inte naiv! (Ja inte för det mesta i alla fall.)
Men nu skall jag skriva en sak. Och ni skall veta, att det här skulle jag aldrig, och då menar jag ALDRIG någonsin göra, om jag inte kände att det var den Helige Ande som manade mig till det. Usch, det här är jobbigt. Men, det är nämligen så att, för att vara ute på team så här, så gör det något som faktiskt det mesta gör. Det kostar pengar. Och Ny Generation känner till min situation. Att detta kom mycket plötsligt. Men som alla andra som är med på det här, så vill jag, och tänker betala. Min underbara älskade syster, sa det första hon gjorde, att då ville hon vara med och sponsra mig med 100 kronor i månaden. Och det är underbart! Men tyvärr så kommer det att gå åt, lite mer än så. Så, tillslut. Det jag faktiskt tänker göra, återigen bara för att jag känner att detta absolut inte är mitt eget påhitt, är att sätta ut mitt kontonummer här. Så att de som känner i sitt hjärta att dem vill vara med och stödja mig i detta, skall ha en möjlighet att också göra det på ett väldigt praktiskt plan. Puh, då var det sagt.
Sen så hoppas jag såklart att jag skall få tid över för att också hålla er uppdaterade om hur Guds Ord förvandlar Norrland! Själv så har jag aldrig varit längre norrut än Gnarp, om ni nu vet vart det ligger? Inte speciellt långt norr ut i all fall. Så detta skall sannerligen bli en upplevelse, och snacka om att beträda ny mark. Men nu har jag en hel del packa att göra, för jag skall kasta mig in i den redan pågående team utbildningen redan imorgon. Direkt efter att jag har jobbat min sista dag där jag vet att jag får jobba med lön. Så allt faller sig ganska passande. God is truely good!!! Men som sagt, massa att göra nu! Så utöver det jag tidigare nämnde, håll mig gärna i era böner. För glöm inte, mycket mäktig och verksam, är en rättfärdig människas bön! Jakob 5:16

Mycke kärlek, i Kristus/ Johanna

Konto: Handelsbanken, clearingnr. 6514 kontonr. 192 796 488 (Nämn gärna vem som ger gåvan så jag vet vem jag kan tacka!)

3 kommentarer :

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Anders: Jag tog bort din kommentar, för den har inget på min blogg att göra. Jag har själv bott i Israel och stött på alla sorter och varianter av messiansk kristendom. Jag är kristen och jag har frid i hjärtat, så du behöver inte oroa dig. /Johanna

    SvaraRadera