lördag 19 augusti 2006

Dikter

Ah! je vous aime! Je vous aime!
Vous entendez?
Je suis fou de vous.
Je suis fou...
Je dis des mots, toujours les mémes...
Mais je vous aime!
Je vous aime!...
Je vous aime, comprenez-vous?

Paul Geraldy

Jag tycker bara den här är så härlig. Så rak, så ärlig. Okey det var inte början på en egen dikt, råkade bara rimma lite. Men jag skriver faktiskt lite. Bara enkla texter. Eller dikter, men dikter låter så fint. Jag är nog lite för blygsam för att kalla dem för det. Men vem vet, en dag kanske jag tar mod till mig och skriver ut någon här. Ja, om jag kan lyckas att göra klart dem också förstås. Jag börjar lätt ganska passionerat och inspirerat att skriva när orden kommer, men sen? Det känns bara som att man förstör dem när man försöker för hårt. Det blir liksom krystat. Men kanske jag har för höga krav på dem. Jag har ganska höga krav på mycket. Eller så är jag lat och orkar inte driva på när glöden avtar.
Men nej, så är det nog inte. Snarare så är det nog så att jag jobbar på dem så hårt att jag nästan jobbar sönder dem för att dem skall bli "så bra". Bara för det kanske jag ska skriva ut en här? En inte på något sätt perfekt, och till och med oklar liten text. Eller? Nej, jag vet faktiskt inte om jag vågar. Men okey. Jag skriver ut slutet på en, bara på en, och bara för er. Så här kommer den, men det är bara slutet, och den är inte slipad på och så. (Ursäkter, ursäkter.) Men här kommer den i alla fall.

...jag vet att det inte är vad jag sa.
Men du hade rätt,
vänner kommer vi alltid att va.
Oavsett.
Vänner i den tid som var.
Och det kan inget ändra på.
Vi kommer alltid att ha varit vi två.

Vi två som kunde tjafsa om allt,
bråka med varandra och retas.
Vi två som aldrig hade fel.
För vi båda visste ju redan,
allt som kunde vetas.

Men som ändå tyckte
så gräsligt mycke om varandra.
Och jag vet, att båda av oss
faktiskt älskade den andra.

Men ändå så tror jag nog
att allt var bäst som det var.
För trots allt så minns jag nu
den tiden som underbar.

Så därför kan det ansikte nu le,
där tårar förut rann.
Av tacksamheten jag känner
för att vi två en gång fann varann.

Och vänner.
Ja det kommer vi ju alltid att va
Om än bara vänner, i den tid som var
För det kan ingen ändra på
Vi kommer alltid att ha varit vi två.

Och så, vart än skilda vägar bär.
Så vet, om än bara detta.
Du kommer alltid, att va mig kär

jo.

KOMMENTERA

Skicka en kommentar