onsdag 23 augusti 2006

23/8-06

Idag är det onsdag... Onsdag. (Jag måste bara smaka lite på det, ooonsdag...) Och vad skall jag göra idag? Jag har kommit till en så konstig fas av mitt liv där massa ändar möts. Det känns lite som att klättra ner för ett rep i en mörk brunn, utan att se botten. Och så plötsligt så känner du med fötterna att repet tar slut, men du kan fortfarande inte känna botten. Det som är då, är att du bara orkar hålla dig fast i repet så länge dina krafter tillåter dig. Sen måste du släppa, och sätta ditt hopp till att den som mätte upp repet åt dig att klättra ner för, gav dig rätt längd på repet. Frågan är då bara vems rep du klättrar ner för? Är det någon du kan lita på, eller en främlings?
I mitt fall är det någon som jag litar på med hela mitt liv. Och jag vet att vilken sväng mitt liv än tar idag, eller imorgon, så är han med. Ordspråksboken 18:24 säger: Vänner kan slita varandra i stycken, men det finns en vän som är mer hängiven än en bror. Och det är honom som jag sätter mitt hopp till. Och för dem som inte vet det, så är den vännens namn Jesus. Han är Guds enfödde son. Han är den renaste, ärligaste kärlek du någonsin kan finna. Och, han älskar dig.
Det är lätt att i det här livet bara springa på. Stressa på. Och kämpa efter och för saker som om vi tänker efter, egentligen inte har något större värde överhuvudtaget. Och ja, det går att leva utan Jesus. Men, en sak som allt för många missar är, att det går inte att dö utan honom som din frälsare. Det mest riskabla är att skjuta döden på morgondagen, för då kan det vara försent. Det är ett allvar som vi måste engagera oss i, tiotusen gånger mer än valfrågor! "Men vem vill oroa sig för döden idag?" "Idag vill jag leva!" Ja, just det. Men när vi väl har sökt frid med Gud, det är först då som vi kan börja leva. Det är då, som vi inte behöver oroa oss för morgondagen längre. Det är då vi inser att vi inte levde innan. För det är när vi tror att vi lever, och skjuter tankarna om livet efter detta och döden ifrån oss, som vi är bundna av ovisshet och rädsla.
Men när vi tror på det som vi kanske inte fullt ut kan förstå, att Jesus har tagit vårt straff, för våra onda gärningar, i vårt ställe, som vi verkligen blir fria. Och egentligen, vad är människor så rädda för? Att ge sitt liv och leva för något som i slutändan kanske ändå inte var sant. Okey, men är det då inte bättre att ha levt sitt liv för något, än för inget? För allt som du egentligen förlorar och måste ge upp, är ändå det sämsta med dig. Dina laster, dina skulder och dina synder. Anledningen till att det känns, och känns jobbigt, är bara för att vi faktiskt tycker om vissa av våra mörka sidor. Men dem bedrar oss, och vi vet det. Och leder ingen annan stans än rakt i fördärv och elände med oss. Och slutligen även i döden.
Så ge ditt liv till någon som leder dig till livet istället! Och som faktiskt gav sitt liv, för att vinna ditt. Ge dig själv chansen att upptäcka hans kärlek, vännen, som är mer hängiven än en broder. För han står där med utsträckta armar, utan att hålla någonting emot dig. Kom till honom som du är, så kommer du aldrig att bli den samme igen!

Har du några frågor om detta, eller bara vill skriva en rad så är min mailadress: lijoan.blogspot@hotmail.com

Love, jo.

2 kommentarer :

  1. va fiint skrivet :) du är grym tjejen!

    SvaraRadera
  2. Mmmmm...som i mamma,läste och kände att det du skrivit var gott!
    Du är så duktig, min kära dotter, med pennan! Man får verkligen något att tänka på...om man inte gjort det förr så kanske man gör det nu!

    Kram/ mor

    SvaraRadera